En korsning mellan psykologiprofessorn Svend Brinkmanns klarhet, en essä av Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1), Shunryu Suzukis Zen-budskap och Lars Winnerbäcks låt ”Jag tror jag hittar hem” hittar jag något viktigt för framtiden, nämligen meningen.
Svend Brinkmann är professor i psykologi vid universitetet i Aalborg. Han lär ha sagt följande:
”Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig med inspirerande människor och aldrig ger upp så finns det inga gränser för hur utbränd du kan bli.”
Det där är kanske lätt att avfärda som cyniskt och buttert. Något som absolut inte passar i samtidens positivism och allt-ska-vara-möjligt-på-ytan-hela-tiden-kultur. Men, jag tror att han sätter fingret på något ganska tidlöst och djupt mänskligt. Blir därför oerhört nyfiken på hans bok ”Stå fast – våga vägra vår tids utvecklingstvång” och beställer den efter att ha läst ha läst Hanna Bornäs fina text i Tidskriften Respons.
Samma morgon lyssnar jag som vanligt på Tankar för dagen i P1 under hundpromenaden i parken. Hunden vill ha mer tid, så jag hinner också lyssna på Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1). Hon talar om någonstansare, en ständig längtan bort och en människa frikopplad från de lokala och naturliga utgångspunkterna för livet. Så här avslutar hon:
”Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry menar att för att människan ska ha ett ansvarsfullt förhållande till världen – för att vi inte ska ödelägga den – så måste vi föreställa oss vår egen plats i den och känna sympati med alla de levande varelser vi delar den med. Först då kan vi skapa möjligheten till en medmänsklig, hjälpsam och hållbar resurshushållning. I texten ”Examen i att komma hem” skissar han på en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vad har hänt här? Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan bestående skador eller förluster? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi åstadkommit?
Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna.
Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad.
Nuförtiden inbillar jag mig inte längre att livet pågår någon annanstans och att jag måste resa långt eller befinna mig i städer för att få uppleva det. Jag hör hemma någonstans och det är här.”
Det där är också klarsynt, om än intellektuellt formulerat. Vi behöver nog höra hemma för att kunna vara mer tillfreds. Jag vet det av egen erfarenhet. För jag har missbrukat pepp, inspiration, möjlighetskartor och längta bort-känslor i hela mitt vuxna liv. Nästa grej har alltid varit större än nuet. Under senare år har jag kommit fram till att det inte riktigt fungerar, så jag försöker (ännu med lite för stor kamp) att stanna upp. En av de mest påtagliga konsekvenserna är att mina möjligheter minskat och jag känner mig lite för ensam. Upptäcker att jag i andras ögon lite för ofta förvandlats till en bitter pessimist istället för den där härligt peppiga inspiratören människor lärde sig att tycka om. Där har jag en ökenvandring. Att stå fast i något.
Självhjälps-, möjlighets- och indiviualistkulturerna berättar ofta sagor om hur våra inre krafter kan skapa hela världar. På många sätt stämmer det, eller jag vill att det ska göra det. Men, sanningen verkar ligga närmare det som både psykologer och sociologer vet, nämligen att våra liv i stort sett uteslutande präglas av automatiska reaktioner på sådant som händer oss i mötet med andra människor och typ allt. Så om vi känner oss meningslösa behöver vi helt enkelt göra något som är mer meningsfullt för oss. Vill vi bli gladare så får vi byta umgänge.
Det där är inte så kul. Åtminstone inte på kort sikt.
Men, det finns åtminstone en tidlös tanke att massera lite. En om andlighet, mening och existensen. Efter att ha avfärdat meditation och yoga i många år så sitter jag plötsligt i en yogaklass på torsdagar och läser böcker om österländsk filosofi och längtar efter att hitta mitt eget sätt att meditera. Läser Shunryu Suzukis ”Zen mind, Beginner’s mind” som är tydlig och klar men också känns lite hård och kompromisslös. Läser Ram Dass bok ”Journey of awakening” som landar lite varmare i mina tankar. Bägge berättar om enkelheten i varandet. Att stanna upp, andas medvetet och sluta låta alla tankar och reaktioner hela tiden ta kontroll över mig. Att det som händer, det händer. Ge tid till respons snarare än reaktion. Det som Micael Dahlén nyligen beskrev som att vi måste räkna till åtta oftare, innan vi agerar.
Och någonstans känner jag mig hemma. Det här är något jag levt i och med i många år. Kanske har det varit själva grunden i min egen omställning. Som tagit mig från karriär i Stockholm till eget företagande i Örebro. Från ett patologiskt behov av att vara underbar och älskad av alla, till att nu försöka hitta lugn, tillit och mening.
I ett par år nu har jag diskuterat mening med unga människor i olika kurser och utbildningar för entreprenörskap. Ett av mina huvudbudskap till dem brukar bara att de ska göra saker de älskar att göra, tillsammans med människor de älskar (eller åtminstone tycker om och vill väl). Och att de ska göra de här sakerna utan att skada sig själva eller andra människor längs vägen. Det har bland annat landat i en ny modell för hållbar idé- och affärsutveckling, där mening är själva utgångspunkten. Människor som gör meningslösa saker kommer att skapa meningslösa erbjudanden som i sin tur leder till ett meningslöst samhälle. Så kan vi inte ha det.
Ram Dass har formulerat en tanke om livet – i förhållande till den oundvikliga döden – på ett väldigt fint sätt:
”We’re all just walking each other home.”
Kanske ligger nya lösningar i existentiella tankar istället för ekonomiska? Jag kommer fortsätta att hämta näring för mitt arbete med att hjälpa människor i psykologi, sociologi, teologi och filosofi snarare än i företags- och nationalekonomi. Jag vill fortsätta att diskutera några viktiga frågeställningar med människor. De där grundläggande frågorna om hjälp. För några år sedan sade en klok människa till mig att det inte går att lita på människor som aldrig ber om hjälp. Att be en annan människa om hjälp är något av det mänskligaste vi kan göra, eftersom den som hjälper en annan människa gör det viktigaste en människa kan göra för att bli bekräftad och sedd.
Alltså, att våga diskutera meningen är viktigt. Att ta den som utgångspunkt för våra idéer är lika viktigt. Vi behöver fråga varandra: Kan jag hjälpa dig med något? Och om vi får ett jakande svar behöver vi ställa nästa fråga: Hur tror du att jag kan hjälpa dig?
Andas. Försök att ge dig tid att respondera på alla tankar, känslor och intryck. Reagera responsivt. Vi behöver ge oss möjlighet att hjälpa varandra till kärlek, tillit och lust. Och att be varandra om hjälp.
Jag försöker att lära mig detta. Det är inte alltid jättelätt. Försöker att hitta hem. Och nånstans där får jag landa den här långa texten. Så jag gör det i Lars Winnerbäcks ”Tror jag hittar hem”.
”Jag har jagat efter pärlor
Efter det som gör mig glad
Jag släpar runt ett bagage
Jag släpar runt en fasad
Och om jag hade en dröm
Var det en långsam dröm som rör sig
Över åkrar och fält
Över land och stad”
Jag är inget. Och när jag förstår det kan jag vara allt. Låt det som hända händer. Andas. Vi är ju ändå bara på väg hem. Tillsammans. Plötsligt så känns allt lite mer hoppfullt. Där vill jag utveckla idéer tillsammans med andra. Som skapar samhällsnytta för andra människor och planetnytta för allt annat levande. Om det dessutom skapar ekonomisk bärkraft som gör det möjligt för mig att försörja mig på detta är jag hemma.
Där kan jag leva.
/Fredrik Bronner