Författare: fredrikwelander

Publicerat

ÄR DET DAGS ATT LÄMNA KANALERNA?

Med anledning av dagens avsnitt av P3 Dystopia (om sociala medier) behövde jag skriva några rader. Till dig som arbetar med kommunikation. Till dig som är en del av lönsamheten för de som arbetar med kommunikation. Till dig som tittar på skärmen:

ÄR DET DAGS ATT LÄMNA KANALERNA?

Låt mig skriva om något du nog redan vet. Som du känner inom dig ganska ofta. Att något har blivit konstigt. Att det verkar som att allt har blivit så kallt och cyniskt. Som att någon vill ta något ifrån dig, trots att det inte verkar hända. Det är oroligt, samtidigt som mycket är precis som vanligt. Allt det där ständiga rasandet över olika saker – parkeringsavgifter, gatuarbete, människor som äter hundar, människor som gör si eller så – som du hela tiden ser, men aldrig riktigt går igång på.

Det betyder något. Det du känner.

Låt mig också berätta att jag saknar dina bilder av mat och triviala vardagshändelser. Barnteckningar från dagis. Fotbollsmatcher. Konserter. Musiken du gillar som du tipsar om. Berättelsen om vännen som fyller år.

Frågorna i den här texten är existentiella. Den handlar om oss, våra liv och den verklighet som håller oss samman. Marken som bär oss. Som vi alla är en del av. Om vi inte börjar mötas i dessa stora frågor riskerar vår civilisation att gå under. Det är liksom tydligt.

Jag håller på att skriva uppsats. Om Svenska kyrkan på Instagram. I det arbetet går jag ned i några gamla klassiska kommunikationsteorier. Min vän Sofia påminde mig igår om Neil Postmans tanke om att vi underhåller oss själva till döds i mediesamhällets gemenskap. Den teorin formulerades 1985 och baserades på televisionens påverkan. Postman menar att televisionen inte bara förändrade hur information kommuniceras, utan också vad som kommuniceras och hur människor uppfattar verkligheten. Postmans centrala tes är att medan tidigare samhällen, som präglades av lyssnande, muntligt och skriftligt berättande och diskuterande som främjade mänskliga möten, så omformade televisionen vår gemenskap till något ytligt och underhållningsdrivet. Vilket enligt Postman leder till att samhället förlorar förmågan till seriösa och djupgående diskussioner om viktiga frågor.

Har det hänt något sedan 1985? Internet, diskussionsforum, sociala medier. Bland annat. I seminarier för trettio år sedan skrattade vi åt dystopiska konsekvenser av den här forskningen. Aldrig skulle väl vanliga människors liv bli underhållning? Skulle vi sitta och titta på fattiga människor på TV? På människor som under berusning ligger med varandra framför TV-kameror i dokusåpor? På politiker som kallar varandra för det ena värre uttrycket än det andra? Vi skrattade och science ficition-idéerna om att alla skulle gå runt med sin egen tv i fickan och titta på vad de vill när de vill.

Vi skrattar inte längre. Det börjar på allvar bli dags att ställa några kritiska frågor:

Är ekonomisk utveckling viktigare än människor? Är teknisk utveckling viktigare än människor? Är utveckling som inte leder människor till befrielse god utveckling?

Många av de gamla kommunikationsteorierna sägs vara obsoleta nu. I vår digitala era. Men i grunden är det samma gamla logik. Den som äger mediet/kanalen tjänar pengar på att du och jag är i den och hålls uppmärksamma. Så kan vi nämligen exponeras för de annonser och budskap som andra människor betalar ägaren till mediet/kanalen för att nå oss med. Eftersom det är du och jag – även kallade mediekonsumenter – som är råvaran i affärsmodellen. Oavsett om det är en mediemogul, en tech-entreprenör eller en autokrat som äger och styr mediet/kanalen.

Neil Postman tar bland annat inspiration från två klassiska dystopiska framtidsskildringar: George Orwells “1984” (från 1949), där staten kontrollerar medborgarna genom förtryck och censur, och Aldous Huxleys “Brave New World” (från 1932), där människor distraheras av nöjen och sinnesförnöjelser. Postman menar att Huxleys vision har blivit verklighet, där vi frivilligt distraheras av underhållning och inte längre söker djupare förståelse eller sanning. I “Brave New World” har mäktiga människor med vetenskap och teknologi har skapat ett samhälle styrt av total kontroll, konsumtion och eugenik (den vetenskapliga och teknologiska processen för att styra och manipulera den mänskliga befolkningens sammansättning för att skapa individer som är skräddarsydda för specifika sociala roller och funktioner). Människor framställs och manipuleras alltså genetiskt för att passa in i olika samhällsklasser, från ledare till arbetare, och uppfostras för att vara nöjda med sina förutbestämda roller. Samhället upprätthåller sin stabilitet genom ständig konsumtion, underhållning och drogen SOMA (lustigt nära SoMe), som undertrycker obehagliga känslor och tankar. Gamla värden som familj, religion, och individuell frihet har avskaffats till förmån för social harmoni och kollektiv lycka. Huxley utforskar teman som frihet, teknologi, och avhumanisering, och ställer viktiga frågor om vad det innebär att vara människa.

Neil Postmans teori går utmärkt att rikta som kritik av vår och den ständiga strävan efter underhållning, där viktiga samhällsfrågor trivialiseras till kortfattade och spektakulära format, och där yta prioriteras över innehåll. Samtidigt som de lönsamma algoritmerna som får dig och mig att sitta och titta på upprörande innehåll på skärmar utvecklas för att göra oss ännu mer arga (eller engagerade). Problemet är att vi luras in i påhittade falska verkligheter. Som andra människor tjänar på, på olika sätt. För att tjäna pengar skördar människor sina medmänniskor.

Låt mig nu säga att jag saknar att lyssna på dig. Trots att vi aldrig träffas. Jag saknar att stå och prata om vädret i väntan på bussen. Om hur vackert fåglarna kvittrar. Om morgonens huvudnyhet i lokaltidningen.

I George Orwells dystopi är samhället totalitärt och ledd av allsmäktiga Storebror som övervakar och kontroller alla sidor av människornas liv. Samhället styrs av Partiet som genom propaganda, övervakning, brutalt förtryck och underhållning till döds upprätthåller sin makt. Romanens huvudkaraktär, Winston Smith, arbetar med att förfalska historiska dokument på Sanningsministeriet.Winston börjar ifrågasätta Partiets kontroll och försöker återta sin frihet genom att drömma om en revolt och inleda ett förhållande medJulia, en annan partimedlem. Men Partiet vill annat och Winston fångas och omvänds på Kärleksministeriet där hans inneboende längtan och själ dödas så att Winston blir lojal och förråder sin älskade Julia. De sista orden i romanen lyder:

”Han hade vunnit segern över sig själv. Han älskade Storebror.”

Orwell varnar för farorna med totalitarism och hur den kan förvrida sanningen, förneka friheten och manipulera människors tankar och handlingar. Han kanske bara var alarmistisk? En i raden av hysteriska feminiserade syltryggar?

Nåväl, i Orwells roman finns tre supermakter i världen som ständigt är i krig med varandra – Oceanien, Eurasien och Östasien. Tre supermakter som också börjar bli allt tydligare i vår tid. Ingen av dem verkar tro på demokratin, men alla verkar tro på ekonomin. Så kanske är de ytterst tre olika maffialiknande kleptokratiska gängstrukturer?

Civilisationer kommer och går. Är den civilisation vi kallar vår dömd att gå under? Alltså den där upplysningsliberala och marknadsliberala demokratin? Kanske är det upp till oss. Demokratin kräver ett torg. Där olika människor med olika åsikter lyssnar på varandra, söker förståelse och kommer överens. Om vi gör demokratin till ett gladiatorspel – en Fight Club – där människor strävar efter dominans, kamp och tydliga segrar så blir den underhållning till döds. Den slutar att vara demokrati. Då får vi en Storebror. Ett parti.  Skapa din egen kanal. Så slipper du obehagliga frågor. Få många följare. En vacker dag kan du styra regeringen utan att sitta i den. Du bestämmer, men slipper ta ansvar.

Vart är vi nu? Det kan vara lite oklart. Men jag är övertygad om att vi måste lyssna på varandra. Och jag är lika övertygad om att vi som arbetar inom detta fält – kommunikation, PR, marknadsföring, politik, påverkan, journalistik och media – vi behöver diskutera de teoretiska begreppen ingrupp och utgrupp….eftersom vi är en del av SAMMA grupp. Det vi utsätter våra medmänniskor för utsätter vi oss själva för. Vi är ju med i den lilla gruppen människor. En ynka art av kanske tio miljoner arter av liv på planeten vi delar. Inget vi gör för att dela upp oss i VI och DOM kommer att leda oss till befrielse. Det kommer bara att göra oss bundna.

Om mindre än fyra veckor är det presidentval i USA. Världens rikaste man, tech-entreprenören som allt mer påminner om den sämsta sidan av Marvels fiktiva karaktär Tony Stark, backar nu upp en av kandidaterna. Den kandidat som försökte sig på en statskupp för några år sedan. Häromdagen stod en av Europas autokrater i Europaparlamentet och rabulerade. Vad som händer i Ryssland är omskrivet och omtalat. Östra Tyskland? Frankrike? England? Och så lilla Sverige där kriminalitet ytterst handlar om din etnicitet. Där gängkriminella festar med statsråd och den mäktigaste partiledaren, men det inte är något problem eftersom de är en del av ingruppen. Världen förändras nu. Det skakar under våra fötter.

Hur är det med din gamla pappa? Hur har din dotter det på universitetet? Och din kompis son, han som har problem med droger, levar han fortfarande?

Har vi plats för varandra? Vill vi leva tillsammans? Vill vi leva?

Jag vill uppmana dig som arbetar med kommunikation i någon form. Som vet allt det här och försörjer dig på denna kunskap. Du kanske är PR-konsult, politiskt rådgivare, journalist, marknadsförare. Jag vill uppmana dig att fundera över hur samhället hänger ihop och hur du vill vara en del av det. Hur du ser på dina medmänniskor.

Jag vill uppmana dig som känner att något är fel att också fundera. Vill du fortsätta att vara en råvara på den här marknaden? 

En annan väg är möjlig. Vi kan prata med varandra. Med grannen. Med de som står i kön tillsammans med oss på ICA. Den som sitter bredvid på bussen, på tåget. Vi kan sprida annat innehåll. Trots att algoritmen inte kommer att hjälpa oss att nå ut. Men algoritmen är inte en del av den verklighet som ger oss allt vi behöver – sol som lyser på jord som ger näring till växter som ger oss näring. Vatten som ständigt cirkulerar och får oss alla att överleva. Verkligheten som fanns före ekonomin. Som kommer att finnas efter ekonomin. Med eller utan människor.

Livet är vackert. Vi är en del av det. Vi behöver inte fortsätta att låta oss bländas av guldkalvens varma men bländande ljus. Ingen ber dig att vara en råvara. Ingen ber dig att se på andra människor som råvaror.

Hur ska vi göra? Är det dags att lämna kanalerna? Jag vet inte. Vi får nog upptäcka det tillsammans. När jag skulle släcka och gå och sova igår kväll så såg jag något. Jag gick ut och ställde mig mellan träden i den lilla parken utanför huset där jag bor. Livet visade sig ifrån en oväntad sida. Det var vackert. Jag var ensam. Men bilderna jag publicerade på Facebook och Instagram har fått massor av likes idag.

Det är också vackert. När livet bryter igenom. Nästa gång hoppas jag att vi är flera där under träden. Att vi överhuvudtaget finns kvar. Så att vi kan säga hej till varandra. Kanske upptäcker vi något gammalt, något mänskligt?

—

Edit: Eventuellt är inte heller AI någon universallösning på vår mänskliga gemenskap. Men, jag bad Googles Gemini via NotebookLM att generera ett samtal utifrån min text. Lite som ett samtal mellan två amerikanska Deep talk-poddare. Om än AI-genererade i samtal som skapades på mindre än en minut när AI:n läste min text. Tre sådana samtal kan du lyssna på här. De kan ge en genväg till mina tankar, men troligare ett exempel på hur AI analyserar text och skapar innehåll på nolltid.

Det första samtalet ligger ganska nära mina egna tankar. Här är jag lite imponerad.

Det andra samtalet är tämligen generiskt och sociala medier-kritiskt utan nyansering.

Det tredje samtalet är också tämligen generiskt. Men det är fascinerande vad AI gör med min text.

Norrskenet över Kaserngården 10 oktober 2024.

Publicerat

En annan agenda

Vi är som kollektiv, kultur och samhälle på väg att göra det oerhört svårt för kommande generationer att leva. Det står klart på så många sätt. Jag tror att vi behöver en annan agenda. Här är en tanke kring allvaret och våra vanliga möten. En måndag morgon. Vad skulle hända om vi tänkte så här:

1. När du kliver in i måndagsmötet måste du passera en dörr där du möts av en människa som ser dig djupt i ögonen och frågar: Är du redo?

2. Första punkten på dagordningen: Varför är vi här, i det här sammanhanget, i den här gruppen?

3. Andra punkten på dagordningen: Vad är det vi är kallade att göra?

4. Tredje punkten på dagordningen: Hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

5. När mötet avslutas, måste du passera samma dörr. På vägen ut står en människa där, igen med frågan: Är du redo?

Jag vet inte, men jag tror att något kanske skulle bli något lite annorlunda.

Publicerat

Vem berör dig?

DN har gjort en intressant artikelserie om fenomenet att några få låtskrivare har hittat ett sätt att kunna leva på de små ersättningar som kommer från strömningsjtänster, genom att helt enkelt ge ut mängder av instrumental musik under olika anonyma/generiska artistprofiler. Musik som passar utmärkt som bakgrundsljud. Jag har själv ramlat ned i sådana spellistor under vintern. Den instrumentala musiken är behaglig till mitt dagliga studerande.

Nu sammanfaller artiklarna med den tid på året när jag själv leder en kurs i konstnärligt entreprenörskap för studenter på Musikhögskolan vid Örebro universitet. Unga människor med begåvning och talang som borde kunna nå många människor med sitt skapande. Kanske kommer de flesta av dem inte att göra det. Därför att den så kallade musikbranschen, precis som andra branscher på det vi kallar marknaden, hittar nya sätt att öka lönsamhet och vinst till de som äger företagen. I vår tid är de största företagen kanske de stora teknik-plattformarna, de som äger kanalerna vi lever våra liv i – Spotify, Google, YouTube, Meta (Facebook/Instagram/Threads), X, TikTok etcetera. De här företagen förlorar pengar på att betala ut ersättning till människor som skapar innehållet vi tar del av. Det är alltså inte så svårt att förstå att det ligger i dessa företags intressen att hitta effektivare sätt att få ut innehåll som håller oss kvar i kanalerna, som den råvara företagen faktiskt tjänar pengar på.

När jag ser trovärdiga organisationer, som inte är vinstdrivande, som Svenska kyrkan, allt mer använda sig av AI-genererade bilder i sin kommunikation, då är det svårt att se en ljus framtid för de unga människor jag snart ska vara med och examinera. Det som DN beskriver är ett steg på den vägen. Musik går också att analysera maskinellt. Ljudvågor går att analysera och mycket snart ersätter en maskininlärd algoritm, eller det vi kallar AI, låtskrivarna. Om några år kan din smarta högtalare, klocka, telefon eller liknande pryl komponera och spela musiken för dig i realtid.

Spelar det någon roll? Jag tror det. Åtminstone om du någon gång har ställt dig frågan varför du berörs av musik. Eller text, konst, bild, film, teater…. eller överhuvudtaget andra människor. Tekniken kan göra mycket. Den kan göra våra liv bekvämare, skapa ljudkulisser som gör att vi slipper höra varandra och den kan göra några få företag väldigt stora. Men, den kan inte beröra oss på de olika sätt vi kan beröra varandra.

Nu kanske du tänker att jag är en teknikfientlig gammal stofil? Att jag bara är rädd om min egen position? Så kan du tänka. Då har jag åtminstone berört dig på något sätt. Väckt någon känsla i dig. Det tror jag är bra. Våra mänskliga liv mår bra av känslor. Känslor som väcks av musik, text, berättelser och sådant.

Den här våren leder jag en samtalscirkel. I en sjuhundra år gammal kyrka samlas människor en gång i månaden för att samtala på djupet. Om existentiella frågor, om livets stora frågor, med människor de inte känner. Och det som sätter igång samtalen är en låt. En låt varje gång. Jag har valt ut låtar med Laleh, Lars Winnerbäck, Kent, Eva Dahlgren och Håkan Hellström. Det som händer när de här människorna möts är fint att se. Livet som knyter an till sig själv.

Det är något helt annat än lönsamhet och tillväxt. Jag tror att vi ska vara rädda om människor, om våra kreatörer. Just nu läser jag affärsplaner från studenter. Jag tror på dem. De är kreativa, känsliga och kunniga. De skapar redan musik som berör. De har något att berätta. En helt avgörande konkurrensfördel för den som vill gå ut på torget och möta andra människor. Om det är en avgörande fördel på det moderna och mytologiska torg vi kallar marknaden? Det kommer framtiden utvisa. Du som läser DN:s artiklar kanske kan förundras över något?

Och du, det finns andra spellistor.

Publicerat

Evighetens perspektiv och rädda människor

Häromdagen hörde jag ett av det vackraste orden i det svenska språket i Sveriges radios land- och sjöväderrapport. Siktförbättring. Ett ord som vittnar om ett hopp om att himlen ska visa sig, att det som har skymt sikten ska lätta. 

I morgon kommer många att äta våfflor. Det är bebådelsedagen. Bebådelse kanske också handlar om siktförbättring. 

Jag tror att livet vill säga oss något viktigt i både land- och sjöväderrapporter och berättelsen om Maria, som bebådelsedagen handlar om. Kanske skingra dimmorna som gör att många människor verkar ha fått det svårt att se andra människor i ögonen? Någon kanske ser att vi har gjort det väldigt svårt för oss själva med allt vi släppt ut i luften och nu vill hjälpa oss att se klarare? Så att det vi själva har hittat på inte står i vägen för livet självt.

Vi blir lätt rädda. Vi har hittat på mycket för att slippa vara rädda. Kanske har allt vi hittat på liksom bäddat in oss i smog och dimma, så att vi har stängt oss själva inne från livet som pågår utanför oss, utanför vår dimma. Men, det finns ett liv utanför våra hjärnor Ett liv som hela tiden pågår, med eller utan våra rationella tankar om detta liv.

Där finns kanske evighetens perspektiv? Ett perspektiv som går bortom våra förnuft. Den långa kosmiska och evolutionära tidslinjen. Ett perspektiv där vi får plats, men inte behöver förstå och veta. Jag tror att berättelsen om Maria kan handla om det perspektivet. För hon väljer att lita på livet. Hon ger allt för det och den hon tror på.  Och tänk om något endaste litet frö av Marias tro och tillit kunde gro i våra ledare. Eller i oss som utser dessa ledare. I oss alla, här och nu. För vad svarar vi när livet knackar på? Världen behöver var och en av oss, vi är också kallade. 

För just nu, helt nära dig, så  är en Maria förkrossad i sorg över ett barn som aldrig kommer hem igen. Igår lyssnade en Maria på ett barn som har förälskat sig för första gången. Hela veckan har en Maria våndats över ett beslut som kommer att få konsekvenser för ett barn. Imorgon ska en Maria oroa sig för ett barn som slutat svara på meddelanden. Just i detta nu ligger en Maria, som nyss hade så ont, med ett nyfött barn på sitt bröst och känner livets nya hjärtslag. Samtidigt som en annan Maria inte vågar bli mamma… för världen gör henne så rädd. Och kanske just nu, någonstans, samlar en ensam Maria mod att för första gången på länge våga möta en annan människas blick..

Tänk om någon av oss får möta den blicken. 

  • Jag tror att fortfarande vi kan se varandra. Om vi vill.
  • Jag tror att vi fortfarnade kan bekräfta varandra. Om vi vill.
  • Jag tror att vi fortfarande kan respektera varandra. Om vi vill.

Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka och att vi kan ställa något tillrätta i en tid när vårt samhälle, vår gemenskap prövas hårt av människors rädsla för… andra människor. Av rädsla för främlingar och för de som är nära.  Av rädsla för människor som har allt, som är rädda för människor som inget har.  Av rädsla för människor bakom vapen som är rädda för människor framför vapen som är rädda för… människor. 

Vi behöver inte vara rädda. Vi är inte ensamma. Vi behöver inte lämna någon ensam. Det viktiga är kanske inte alltid vad vi gör, utan att vi gör något för att läka vår väv, de mänskliga banden mellan oss. Att vi möter varandras blickar.

När vi låter det ske, då finns det goda möjligheter till siktförbättring. Tänk på det imorgon, se någon i ögonen och bjud på våfflor. För nu är det bebådelsedag. Något kan bli klarare. 

Om vi säger JA till livet och varandra. Till evighetens perspektiv. Som Maria gjorde.

Publicerat

Byt ut JAG mot VI

So here is my simple suggestion. It might just change your life, and it might just help to begin to change the world. Do a search and replace operation on the text of your mind, and wherever you encounter the word ”self,” substitute the word ”other.” So instead of self-help, other-help; instead of self-esteem, other-esteem. And if you do that, you will begin to feel the power of what for me is one of the most moving sentences in all of religious literature.

”Though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil, for you are with me.”

We can face any future without fear so long as we know we will not face it alone. So for the sake of the future ”you,” together let us strengthen the future ”us.”

Det där är avslutningen på rabbi Jonathan Sacks TED-talk från 2017. I de där orden finns så mycket visdom och klarsynthet att vi knappt kan ta budskapet till oss idag.

Älska Existensen/livet/Gud/världen som dig själv. Älska din nästa. Men kanske viktigast av allt: Älska främlingen. Inte minst för att du själv är en främling i så gott som alla andra människors ögon. Det är i mellanrummen mellan oss som livet händer. I olikheterna möts vi. Där händer allt.

För mig är det uppenbarat och uppenbart. Framtiden förutsätter VI, annars blir det en framtid utan oss. Vill vi möta framtiden utan onödig rädsla och oro, då måste vi göra det tillsammans. Alternativet kommer att bli vår undergång.

Vi håller på att strypa oss själva. Ett kollektivt självmord pågår. Om inte bokstavligt ännu, så kulturellt. Från början sakta, men nu allt snabbare, så håller vi på att göra oss av med det samhälle som gjorde att du och jag kunde växa upp i trygghet med massor av möjligheter. Vi kan bättre. Mycket, mycket bättre. Och precis det fångar rabbi Sacks på ett helt glasklart sätt. För dig som fortfarande tvekar så rekommenderar jag samtalet nedan. Som hålls i serien On Being, där entreprenören, författaren och journalisten Krista Tippett möter intressanta och inspirerande människor. Våga lyssna, vad hör du?

Har du inte tålamod? För bråttom? Well, här är nio minuter med rabbi Sacks. Jag tror att de kan förändra ditt tålamod. Om du vågar lyssna.

Publicerat

HUMANS BEING: En fördjupning

  1. Av ännu okänd anledning uppstår plötsligt ALLT ur INGET. Vi kan kalla detta startpunkten, eller The Big Bang. Det finns olika traditioner och idéer om detta, men i vår del av världen och i vår tid så har The Big Bang fått vara alltings utgångspunkt, så även just nu.
  2. Under eoner av tid så graviterar det som kan gravitera runt något annat som graviterar runt något annat som graviterar runt något annat. Som mycket små, men även mycket stora, delar i det som tros vara en ständigt expanderande kosmisk tillvaro.
  3. Till sist har allt som kan gravitera expanderat så långt ifrån allt annat att det inte kan gravitera längre. Det blir tyst, mörkt, stilla. Entropi.

Någonstans i det andra steget uppstår liv i en form som kan tänka och känna. Medvetande. Och i en knappt mätbar tidsperiod av det livet finns vi. Är vi tacksamma för det? Vad tänker vi? Vad känner vi? Hur lever vi?

Diskutera detta. Ofta. Möt människor med olika perspektiv. Ofta. Gå ut och upptäck något annorlunda, något olika. Det är i relationen mellan dig och allt/alla som livet finns. I mellanrummen.

HUMANS BEING är en serie samtal, som spelades in under pandemin. I samtalen möter den judiske rabbinen Joseph Dweck andra människor i fascinerande utbyten av idéer. På olika sätt. Alltid sökande och respektfullt. Jag har under en kort period lyssnat på dessa samtal och är något överväldigad. För i en tid som präglas av så mycket uppgivenhet, missnöjdhet, girighet, rädsla, ilska…. lönsamt drivet av företag och människor som tjänar något på detta…. är de här samtalen som en påminnelse från livet självt.

En fördjupning. En blick inåt, uppåt och utåt. In i det okända. In i det kända. Och allt mittemellan. Lyssna på dem. För någonstans i det andra kosmiska steget uppstod liv i en form som kan tänka och känna. Medvetande. Och i en knappt mätbar tidsperiod av det livet finns vi. Är vi tacksamma för det? Vad tänker vi? Vad känner vi? Hur lever vi?

Publicerat

Livet vill något med oss

De första ska bli sist och de sista ska bli först.

I Bibeln finns många texter där det berättas om tacksamhet och ödmjukhet. De där orden är inte så lätta att förstå för mig som levt mitt liv i en rationell tillväxtkultur där allt och alla gärna delas upp i vi och dom. Där vi svajpas vänster. Där vi svajpas höger. Där det finns människor som dömer ut varandra som vänster eller höger.

De gamla texterna beskriver något helt annat än det polariserande mellan vi och dom som vår kultur så lätt fastnar i. Att det stora mysteriet, låt oss kalla det livet, är lika för alla. Att det bara är människan som låter negativa saker, som avund och girighet… avgöra vad rättvisa är. Som får människor att dela upp sig själva i ett vi och i ett dom. Som reducerar allt annat liv till ett det, något själlöst som går att skörda. Människan villkorar sin gemenskap, samtidigt som mängder av gamla berättelser vittnar om något helt annat, om ett liv som finns för allt och alla. På helt andra sätt, i en helt annan gemenskap.

I en av de där gamla berättelserna säger en profet, Jeremia, att människan inte ska stanna vid att vara stolt över sig själv och sina egenskaper och förmågor, utan gå vidare och bli stolt över att vara en del av livets stora helhet. Just de här orden formulerades i en tid när människorna han vände sig till prövades hårt och led svårt under ockupation och fördrivning. Det var inte några vinnare som skulle vara tacksamma, stolta och nöjda, nej det människor som led. Liksom alla våra medmänniskor som är fast under ett våld motiverat av en bergfast tro på ett avgörande Vi och ett lika avgörande DOM.

I vårt lilla kungarike, Sverige, har vi fått leva i fred länge. Är vi tacksamma för den freden?

Varför mår så många av oss så dåligt, när vi i vår fred borde kunna ha det så bra? Är det inte synd att vår felsökarkultur så ofta verkar göra så många av oss missnöjda? Med oss själva, och med dom andra. Men, vem lärde oss att vara missnöjda? Hur tänkte vi egentligen när vi byggde vår gemenskap – vårt samhälle – på en ekonomi som växer när vi är missnöjda, men krymper om vi är nöjda? Hur tänkte vi? För, jo, det är vi – människorna – som hittat på den där ekonomin. Det är vi som bevarar den. 

Men, en helt annan gemenskap är möjlig. Det berättar hela livet och hela vår värld om. Kanske var det därför som journalisten Anders Holmberg fick ovanligt djupa tankeveck i sin panna när han felsökte ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter, som sändes före jul. När ärkebiskopen var så konstigt nöjd med att inte veta allt själv. Närmast provocerande befriad från det missnöje, den avund, girighet och självgodhet som inte sällan kännetecknar rollerna som spelas av gästerna i just det programmet. Rollerna som vi har givit våra ledare.

Den där berättelsen om att de första ska bli sist och de sista först handlar på ytan om en vingårdsägare som belönar sina arbetare likadant, oavsett hur länge de arbetat under dagen. Vi kanske kan sätta oss in i hur det är att vara den förste. Den som jobbar och sliter. Hårdare, längre och lojalare än de flesta. Kanske kan vi också fantisera om – eller minnas – om hur det är att vara den siste. När det vi säger och gör betyder något, trots att vi är nybörjare. Kanske har vi någon gång stått kvar på torget, ensamma och väntande på att någon ska se och välja just oss? Om vi byter perspektiv här, och ställer oss i vingårdsägaren skor en stund, vad händer då? När vi vill göra det goda, försöker att vara rättvisa och helt enkelt fördela något gott till de som behöver det. Hur reagerar vi då när det protesteras mot för mycket rättvisa, för mycket godhet och för mycket fred? Vad gör vi när ord som “godhetsknarkare” och “fredsskadade” kastas på snälla människor som smuts. Hur ser vi på medmänniskorna som lämnades kvar på torget som smuts?

Ärkebiskopen visade på stort tålamod i TV-kamerornas skarpa ljus. Kanske just för att han inte visste? För här kommer vi kanske inte längre. Eftersom vi är människor. Skadade av en rationalitet som har svårt att höra, se och känna att det liksom ekar av liv utanför oss själva. Som att livet säger oss:

Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

Vi skulle kunna utropa att vi inte vet allt, men att vi tror på livet och att vi gärna söker svar och lösningar tillsammans, för livets skull. Vi skulle kunna förbereda oss för fred, eftersom alla krig slutar med just fred. Allt vi behöver göra är att lita på livet och varandra. När vi har försonats med tacksamheten inför att vara en liten del av det stora livet… då kanske vi kan sluta vara råvaror på missnöjets rationella tillväxtmarknader? Kanske är det då vi kan sluta kämpa mot varandra, och börja kämpa med varandra? Kan vi lämna motmänniskans kultur, för att steg för steg bli mer välmående medmänniskor i nåden?

Det spelar inte någon avgörande roll NÄR det händer.
Det avgörande är ATT det händer. 

Livet vill ta oss i anspråk. Vi och dom, de första och de sista – alla behövs. Och så kanske freden kan komma tillbaka, och livet befrias igen.

Publicerat

Tio frågor till dig som inte vet allt

TIO FRÅGOR FÖR DIG SOM INTE VET ALLT.
Kanske också till dig som tror att du gör det.

1. Vad händer om jag tror att jag kan tänka mindre på mig själv?

Om jag tänker mer på andra, kanske till och med på någon jag inte tycker om, då kanske något kommer att kännas annorlunda i magen.

2. Vad händer om jag tror att jag kan unna mig något helt annat?

Många vill ha din uppmärksamhet och dina pengar. Vill att du ska unna dig något dyrt. Vill att du ska äta när du behöver tröst. Vill att du ska scrolla så länge och så ofta som möjligt. Kanske händer det något annat om du unnar dig något stilla, något vackert eller något naturligt? Musik, meditation, en promenad.

3. Vad händer om jag tror att jag är älskad?

Många av oss behöver kanske inte gå runt och känna oss fula, gamla och trötta. Eller att vi är för mycket. Eller att vi är för lite. Kanske behöver du inte prestera för att vara älskad. Kanske innebär inte älskad en passionerad relation, utan att du är en del av en stor helhet. Det som kallas livet.

4. Vad händer om jag tror att jag kan leva mer, men på mindre?

Det vi tror att vi äger, det äger inte sällan oss. Dyra bostäder, bilar, prylar och resor ska betalas. Du betalar ett högt pris för att få ihop dina pengar. Bara människan betalar för att leva på den här planeten. Vem har fått oss att tro att vi måste betala för att leva?

5. Vad händer om jag tror på hopp och fred?

Det är lätt att vara missmodig i vår tid. De mörka molnen hopar sig. Men det finns hopp. Det kommer en vår. Oavsett om vi väljer att tro på den eller inte. Alla krig slutar med fred. Vi kan lika gärna tro på det och våga hoppas. Och om vi tror det kanske vi gör något åt saken också.

6. Vad händer om jag tror att jag kan göra något för den som behöver hjälp?

Det är många runt om oss som behöver hjälp. Människor som lever på gatan. Människor som är ensamma. Människor som inte längre kan göra allt de en gång kunde. I min familj, i mitt kvarter, i mitt samhälle och i hela världen. Någon borde göra något för dem. Jag är också någon.

7. Vad händer om jag tror att jag kan lita på någon eller något?

Det är många som vill att du ska vara rädd, för det är lönsamt och skapar tillväxt. Men du kan välja att lita på det goda. Att det goda finns. Goda grannar och vänner är nog viktigare än larm och vapen. Det kanske är bättre att ge sitt förtroende åt den vi litar mest på, än åt den som vi misstror minst.

8. Vad händer om jag tror att jag kan älska andra?

Om vi inte dömer, så kanske vi heller inte blir dömda. Kärleken är större än passionen och erotiken. Kärleken är livet. Jag kan alltså älska andra i en djup respekt för just livet. För det goda som finns allt levande.

9. Vad händer om jag tror att jag kan tjäna andra än mig själv?

Mammor, pappor och barn gråter över förlorade människor. I hela världen. I krig, i gängvåld, i väntrum, i ensamhet. Istället för att vänta på någon annan, istället för att skylla på någon annan, kanske kan vi fråga oss – vad kan jag göra för någon annan?

10. Vad händer om jag tror att någon kan bära min börda?

Vi kommer att misslyckas. Om och om igen. Det är mänskligt. Men, varje dag får vi nya chanser. Vi kan be om förlåtelse och lära något. Om vi delar bördan med någon. Då kanske något kan bli annorlunda.

❤️

Vi lever i ett land där det har skapats en helt unik kultur. Där misstro, eller tro på inget alls, blivit ett konstigt fundament. En globalt sett extremistisk kultur, där själva livet förlorar mycket av sitt värde, eftersom det reduceras till mätbara kronor och kurvor i diagram. Också mitt liv. Livet blir en råvara, som får sitt värde när det förädlas och gör att någon annan tjänar pengar på den förädlingen. Där blir allt upp till mig och jag blir väldigt ensam.

Men, vad händer om du och jag gör något radikalt annorlunda? Det kan vi inte veta. Men, kanske är det värt att prova? Jag är djupt övertygad om att tron leder oss som söker till fler frågor än svar. Kanske ligger vetandet i själva frågan, snarare än i svaret? Vem vet?

Jag tror att det är vårt att prova.

Jag har formulerat de här frågorna utifrån en predikan som prästen Olle Liljefors höll nu vid nyår. Olle arbetar i Maria Magdalena församling i Stockholm och är inspirerande på många sätt. På nyårsafton var vi en samling människor som tillsammans ställde oss i ganska långt led i S:t Nicolai kyrka i Örebro för att gå fram till altaret och lägga av oss en gammal börda i form av en sten på altaret och tända ett ljus i förhoppning inför något nytt. Det var en djupt berörande och vacker stund, som delades i ett fint tillsammansskap.

Människor kan vara något att tro på. Fortfarande. Även i vår extremistkultur. Vi är ju en del av något större.

Publicerat

En sammanfattad röd tråd

Jag har ju antagits som prästkandidat och är sakta på väg i samma riktning, men i en annan egenskap. Något större än marknaden har tagit mig i anspråk, liksom. Så nu när jag jobbar ihop ord så är det på ett annat sätt. I ett annat syfte. Klicka på bilden om du vill läsa en anpassad version av de olika predikningar jag gjort under 2024. En anpassad version för världen utanför kyrkan.

Publicerat

Själ och hjärta är på väg tillbaka

Tredje söndagen i advent.
Mörkret har lagt sig ovanligt tungt.
Men, nu är det vår tur att bana väg för det goda som kommer.
För det här är vår tid.

Visionära och profetiska röster har sagt oss detta i alla tider. Jag hörde en av de rösterna sjunga på Conventum för ett par veckor sedan. Då lät det så här:

Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Den som skrivit det här heter Lars Winnerbäck. En av min generations största svenska artister. Många människor vill höra hans ord. Jag tror att det profetiska som lockar.

Den här mörka hösten har det pratats om tro lite överallt. Om brist på tro och om sviktande tro. Men också om spirande tro. Stärkt tro. För någon är – som Lars Winnerbäck skriver – mycket närmare än vi tror. Även för den människa som tror att hon inte tror, men som söker något att tro på, något att dela.

Att tro går ofta bortom våra förväntningar och bortom vårt förstånd.

När jag hörde Lars Winnerbäck sjunga på Conventum då kände jag i hela min kropp, att vi kan tro. Något gick igenom alla kroppar när vi släppte taget om våra egna tankar, gick upp i den höga musiken och tusentals röster förenades i orden: Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka.

Ett högt delat utrop av längtan och tacksamhet samtidigt. För en stund så levde vi så tydligt MED varandra. Mysteriet blev levande på ett oväntat ställe. Någon fortsätter att svara, även i vår tid. Men, hör vi, ser vi, känner vi? Tror vi? Kanske är väntan det mest krävande av allt också för den som tror?

Ett samhälle kan falla när vårt kollektiva brist på tålamod… blir till brist på tro. Det har uppstått sådana brister i vår långa väntan på just något att tro på. Genom de bristerna skapas utrymmen där en liten – men i världslig mening mäktig – kraft ställer sig i vägen för det goda. Sår tvivel, oro och rädsla. Lockar oss att vara MOT varandra.

Samma rörelser uppmanar oss att gräva hål i världen.
Stora och djupa hål.

Men, när människor gräver hål så måste någon annan fylla igen hålen med något. Och för att göra det, så gräver någon annan upp något, flyttar detta något och fyller igen hålet med det, men då har det ju uppstått nya hål. Som andra vill fylla igen.

När vi börjar gräva, så blir det svårt att sluta.

De krafter som försöker få oss att tro på att vi kan göra världen bättre än naturlagarna… de har skapat en misstro som är ett existentiellt hot mot mänskligheten nu. I brist på tålamod och tro har människor i vårt samhälle blivit allt mindre trygga i den den naturliga ordningen och allt mer upptagna av den fullständiga kakafoni av idéer, produkter, diagnoser, recept och måsten vi själva hittat på.

Vi människor har så att säga grävt många och djupa hål. Och nu säger de som bestämmer att vi inte kan sluta. De säger att vi ju alltid har grävt och inte har några andra alternativ än att fortsätta gräva.

Men, det är inte sant.
Vi har alternativ.
Det finns hopp.

Men, då måste vi välja att tro. Vi måste välja att vandra, om vi ska bana väg för något gott. Vi måste välja att ta det första steget. Vi måste välja att ta det andra steget. Och varenda steg som följer. Och genom våra val kan vi vara vägvisare för de som ska vandra MED oss och EFTER oss.

Men, då måste vi tro. På något annat än det vi själva hitta på. Kanske är det dags nu? När själ och hjärta är på väg tillbaka. När vi närmar oss mysteriet.

Drivs med WordPress