Det sägs mycket. Det delas mycket. Det brusar ständigt.
Men, här är tre glasklara personer i tre tydliga föredrag om nuläget och varför de hållbara lösningarna/omställningen måste ta fart nu. Bra att ha som utgånspunkt för många samtal om utgångsläget.
Paul Gilding i ett minimalistiskt föredrag om att vi måste sluta hoppas och börja agera. Jorden är full nu. Överfull.
Kate Raworth om en ny ekonomisk modell. Tydlig och enkel. Donut economics. En ekonomisk modell som kan fungera cirkulärt och hållbart.
Philip Wollen om varför djuren måste bort från menyn. Eller varför vi människor håller på att äta upp oss själva. Ett oerhört starkt tal.
Vi behöver nya affärsmodeller. Som utgår ifrån helheten. Den egna nyttan (affärsnyttan) kan aldrig ske på bekostnad av nyttan för helheten (samhällsnyttan) av ekosystem, människor, djur, natur, rättvisa och planetens begränsningar.
Tvärtom. Affärsmodellerna måste ta sin utgångspunkt i helheten och hitta en affärsnytta där. Varför? Annars överlever vi inte. Och de här tre föredragen förklarar det ganska tydligt.
I två månader har vi varit med i Future Impact Lab – en utbildning i hållbart entreprenörskap. Utbildningen har varit en del av ambitiösa projektet Zinkgruvan re:think. I två olika grupper av unga människor har vi på uppdrag av Drivhuset använt Loopametoden för att hjälpa kursdeltagarna att generera idéer i mötet med marknaden och kunden från början. Med ett stort fokus på hållbarhet, dvs att affärsidéerna också ska bidra till uppfyllandet av de globala hållbarhetsmålen.
Nu har vi avslutat med ett affärslabb där våra unga entreprenörer fått pitcha sina idéer för erfarna entreprenörer med många års erfarenhet. En lärorik och fin del där det blir uppenbart att det händer bra saker när människor möts. Såväl unga som mer erfarna entreprenörer blev rejält inspirerade av det här mötet.
Vi har också inspirerats. Det är en förmån att få vara med i processer där människor kreativitet liksom blir upplåst. Inte minst när det är i relation till andra människor det sker. Vi är övertygade om att fler av de här idéerna kommer att utvecklas och landa i företag som kommer att märkas.
Det finns inte plats för ohållbara affärsmodeller i framtiden. Eller rättare sagt vi får inte någon framtid utan hållbara affärsmodeller. Då är det skönt att se idéer utvecklas som på ett tydligare sätt faktiskt bidrar till en omställning av samhället i en mer cirkulär riktning. Där resurser inte bara förbrukas och slängs.
Det är där vi utgår ifrån i vårt eget företagande. Vi vill tillföra samhällsnytta samtidigt som vi skapar affärsnytta. Dessa nyttor måste matcha. Inte bara i ord, utan i handling. Så efter den här processen är vi ännu mer övertygade om att vi måste påverka fler entreprenörer och låta dem påverka varandra. Affärsnätverk kan inte bara ha den form de här idag. Det krävs nya former.
Nu utvecklar vi några sådana och kanske pitchar vi dem i närheten av dig i framtiden.
Mellan en tretimmars föreläsning och förberedelser inför en kortare workshop. Fredrik gör ett surdegsbröd på en väldigt blöt deg. Det är ofta i mellanrummen det händer. Så även för oss. När vi är ute och diskuterar cirkulär ekonomi, ekosystem och mänskliga egenskaper i olika former kommer vi hem med olika tankar och uttryck. Då kan det vara väldigt skönt att vika en surdeg, låta den vila och baka av den.
Den processen påminner om något ganska viktigt. Att tid krävs när saker ska bli bra. Att rena och ursprungliga råvaror – som ekologiskt mjöl och vatten – tillsammans med tid kan bli något väldigt stort och fint. Men också att de där mellanrummen är viktiga för tankarna.
Vi bakar allt mer. Kanske är vi på väg att bli ett av få konsultföretag som också kommer att erbjuda bröd i någon form. Det här receptet tar två dygn från surdegsgrund till färdigt bröd. Men, den kräver inte mer än kanske 15 minuter aktiv handpåläggning. Resten av tiden gör råvarorna sitt.
Christer Holger, grundare av Skapaskolan, om hur skolan kan hjälpa barn och unga till mod och förmåga.
På uppdrag av Arena Huddinge gör vi just nu en serie berättelser om entreprenörer i Huddinge. I en serie som heter ”I huvudet på” lyssnar Fredrik Bronner på människor med idéer som är med och utvecklar Huddinge och Stockholm på olika sätt.
De här samtalen ska få ta plats. De är lite längre och lite djupare än det vi hinner med på frukostmöten, konferenser och delningssnuttar i sociala medier. Tanken är att komma in i tankarna på de vi pratar med för att förstå lite mer om vad som driver de här människorna och varför. Det är ett oerhört roligt och fint uppdrag.
Christer Holger är en person med inspirerande idéer om lärande, mening och påverkan. Vi är glada över att vi fick lyssna på honom.
De som sitter på den allra bästa möjligheten att påverka människors medvetande och agerande om klimat och miljö vågar inte tala klarspråk. Det är dags att ifrågasätta normen om alarmistisk kommunikation. Den gör att människor, företag och organisationer inte förstår allvaret och då inte heller får incitament eller möjlighet att agera utifrån detta allvar.
Du är på gallerian. Brandlarmet går. Människorna runt omkring dig söker förvånat varandras och dina blickar. Försöker fatta beslut. Vad gör vi? Det troliga är att någon av oss kommer att ta ledarskapet och se till att alla faktiskt utrymmer gallerian. Till dess att den förmodade faran är avblåst. Några av oss kommer kanske att sucka över störningen/avbrottet och gnälla lite över att vi tvingas gå ut i onödan. Några andra kommer säkert att skämta lite kring trygghetsnarkomani och eventuellt öppnas några oväntade samtal.
När det faktiskt brinner kommer agerandet att rädda våra liv. Om det inte brinner har vi knappast förlorat något vi inte hade råd att förlora.
Vi har lärt oss att hantera larm. Sedan barnsben. Tack vare alarmistisk kommunikation. Det var så vi lärde oss att inte springa ut i gatan när vi var små barn. Det var så vi lärde oss att inte äta flugsvamp. Eller köra bil med risk för vårt eget eller andras liv. Eller att faktiskt gå ut ur byggnader när det brandlarmet går.
Det är nog så att vi behöver alarmistisk kommunikation när vi verkligen måste agera. Jag vill inte att läkaren som ställer diagnosen om mina livshotande sjukdomar bäddar in dem i något som får mig att tänka positivt. Jag vill veta vad jag måste göra för att överleva och jag verkligen att de som förväntas rycka ut med blåljusen tar larmen på allvar.
Jag har arbetat professionellt med kommunikation och påverkan hela mitt arbetsliv. Inte sällan med samhällskommunikation där budskapet handlat om regler och varför de finns och måste följas. Jag har märkt en stadig utveckling där ett mantra om att vi inte ska skrämma mottagarna – ens med de mest viktiga budskap – eftersom obehag kan skrämma människor och rädda människor inte fattar rationella beslut. För mig är det ganska uppenbart att just denna rädsla för alarmistisk kommunikation i nuläget gör att klarhet och tydlighet kring de allra största samhällsfrågorna – miljö, klimat och rättvisa – saknas. Utom i ett fall.
Greta Thunberg. Denna tonåring med sina egna förutsättningar och egenskaper. Hon är en av de mest klara och tydliga människor jag sett. Hennes budskap går inte att missförstå. Vi kan välja att inte tro på henne, ta henne på allvar eller provoceras av henne, men hon är glasklar.
Kanske är det därför hon idag är en större opinionsbildare än det politiska parti som drivit samma frågor sedan 1980-talet, Miljöpartiet. Greta jagar inte röster och gillande. Hon bara säger det hon måste säga. Eftersom hon vill ha en framtid.
Den globala folkrörelsen Extinction Rebellion kräver att politiker och beslutsfattare ska säga sanningen om människans påverkan på klimat och miljö – samt vilka konsekvenser denna påverkan får för oss och planeten vi lever på. Detta för att ska kunna få en ärlig chans att agera. Det är ett rimligt krav. Men, går det att göra utan alarmistisk kommunikation?
Nej, det är nog svårt. Kanske till och med omöjligt.
Alice Bah Kuhnke, tidigare kulturminister som just kandiderar till en plats i Europaparlamentet, uttryckte sig så här i en intervju med Dagens Nyheter 4 april 2019:
”Jag skulle inte säga att jag har underdrivit. Eller i och för sig… Jag skulle nog säga att jag inte har lagt ut texten med samma kraft som när vi talar internt om de faktum vi står inför. Vi vet att människor kan lamslås av för hård fakta.”
Vidare säger hon att det finns prognoser om den globala uppvärmningen som hon inte vill delge sina barn, eller beskriva för potentiella väljare.
Vi människor står – vare sig vi vill det eller inte – inför en aldrig tidigare skådad omställning. Som vi måste genomföra på kort tid. Den natur och de ekosystem vi är en integrerad liten del av kommer att förändras av vår påverkan och sannolikheten för att även människan utrotas som art ganska hög just nu. Det brinner i gallerian, så vad gör vi?
Det är så många saker vi behöver förstå. Så mycket vi behöver göra annorlunda. Larmet har gått. Men vi är upptagna med att diskutera vem som har rätt att utlösa det och varför. Om det låter på rätt eller fel sätt. Om massor av egenpåhittade scenarior för vad som kan hända om vi inte går ur byggnaden. Att vi som kunder minsann har rätt att strunta i larmet. Jag hoppas att brandkåren inte tänker så när larmet går hos dem. Att de väljer att inte åka ut på ett larm eftersom det riskerar att störa någon längs vägen eller så.
Under mitt yrkesverksamma liv har synen på kommunikation förändrats i takt med utvecklingen av internet, sociala medier och demokratiseringen av kanalerna. Eller åtminstone den ökade tillgången till plattformar för att få ut budskap. Det är bra på många sätt, men vi måste släppa taget om kundanpassningen och rädslan för att prata klarspråk. Evolutionen hade inte tagit oss till den plats människan är på idag om vi inte hade förstått vad som är farligt. Eller om de som haft kunskapen och makten i våra samhällen inte hjälpt oss att förstå det. Nu är det hög tid att förstå att vi håller på att göra något oåterkalleligt. Människor behöver få veta det och förstå vad det innebär. Då har vi knappast råd att unna oss en lyxdiskussion av metakaraktär om alarmistisk kommunikation.
För i slutändan kommer den sista levande människan knappast skänka en tacksam tanke till peppiga budskap, kundbemötandet och sin konsumentmakt när hen tar sitt sista andetag.
Hur mycket tid tittar du på din mobil varje dag? Vad gör din smartphone med dig och ditt sätt att se på världen? Gör sociala medier ditt liv rikare på vänner, eller fattigare? Hur påverkar mobilen dina relationer?
I det fjärde fredagssamtalet stänger vi av mobilen och pratar om den. På ungefär tjugo år har mobilen utvecklats till en av våra allra viktigaste prylar. Vi kan nästan inte göra något utan den. Vad händer med oss i denna utveckling? Vad är bra, vad är mindre bra? Det finns mycket forskning som visar på lika olika saker, men grovt sammanfattat visar det att kurvorna för effektivitet, teknisk utveckling och tillväxt i de branscher som drar nytta över den ökade användningen av mobiler också har andra konsekvenser, som att blickarna vi utbyter med våra barn minskar drastiskt och att vi får större påslag av lyckohormoner när vi rör våra mobiltelefoner än när vi rör människor vi älskar.
Tycker du att det är tråkigt att de du vill prata med är i sina mobiler samtidigt som du försöker berätta något? Blir du arg när någon ber dig släcka mobilen och vara närvarande? Märker du av skillnaden mellan att vara avstängd från omvärlden när människor är i sina mobiler och vara den som faktiskt stänger av andra människor när du är i din mobil?
Det finns mycket att prata om när det gäller mobilen. Vi ser fram emot att göra det tillsammans med sex andra människor.
Tid: Fredag 10 maj Klockan 11.30-13.30
Plats: Hos Bronner & Bronner Trädgårdsgatan 18, Örebro
Vill du vara med i det här fredagssamtalet? Anmälan via mail till osa@bronnerbronner.se senast 2 maj. Vi kommer att välkomna sex gäster till samtalet, som hålls vid vårt matbord. Gästerna bjuds på vegetarisk soppa och bröd.
Idag åt vi lunch tillsammans med fyra andra människor. Brödet hade vi – eller rättare sagt Sara – bakat och soppan hade lagats av ett av våra barn, och remixats för dagen. Det var dags för det tredje FREDAGSSAMTALET och den här gången talade vi om tvåsamhet och separationer. Ett fint möte där vi under två timmar delade erfarenheter och tankar kring relationer och separationer, kring flockar, par och individualism och vad allt det här gör med oss på olika sätt.
Efter samtalet kändes det – precis som efter de tidigare – väldigt fint och tacksamt att vi fick vara med. Eller för att vi faktiskt bjudit in och hittat nån slags rutin för de här mänskliga samtalen vi saknat. När människor som inte känner varandra möts och pratar om något angeläget så händer det bra saker med oss. Vi lyssnar respektfullt, bygger vidare och delar med oss. Öppet och ärligt.
Vi kommer snart att bestämma oss för ämne för nästa fredagssamtal. Och längtar dit redan nu.
Turnén genom Örebro läns södra delar fortsätter. Vi har anlitats som en del i det stora entreprenörskapsprogrammet Zinkgruvan re:think och just nu genomför vi workshops i fyra olika städer. Hållbarhetsutmaningarna presenteras och vi diskuterar hur entreprenörer och nya idéer kan möta dessa.
Läget är allvarligt. Mänskligheten står inför en aldrig tidigare skådad omställning. Eller utrotning. Detta kan göra människor rädda och lamslagna, men det skapar också en sällan tidigare skådad uppsjö av olika möjligheter.
Då är det fint att lyssna på kloka entreprenörer som vill skapa affärsnytta och samhällsnytta samtidigt. Som förstått att det krävs. Idag bidrog Johan Cedermark (Trainstation Vivalla), Ebba Klara Eriksson (Mårda) och Erica Sandberg (Duniani) med berättelser som berörde oss som lyssnade.
Berättelser som inspirerar. Som ger hopp. Sådana berättelser behöver vi. Framförallt behöver vi människorna med idéer som hjälper oss att ställa om. Vi är djupt övertygade om att alla människor har idéer. Därför älskar vi att få vara med i sammanhang där människor påverkar varandra att testa dem. Idéerna alltså.
Efter att ha varit på plats i Visby under Almedalsveckan i sammanlagt 20 år så kände vi att just den här sommaren kanske kunde bli ett ledigt år. Men… så kom en förfrågan om att leda två möten vi inte kunde tacka nej till. Så nu planerar vi ett intensivt dygn på Gotland under även 2019 års Almedalsvecka. Mer om det berättar vi senare.
Idag avslutade vi två delkurser som letts av Fredrik Bronner på Musikhögskolan vid Örebro universitet. Det är studenter på musikproduktionsprogrammets sista termin som under vintern fått utveckla idéer inom sitt konstnärliga entreprenörskap. Idag hade de slutpitchar och vi satt med i en jury som lyssnade och gav återkoppling.
Kultur är oerhört viktigt i varje samhälle. Musik är ett språk som berör alla människor. På olika sätt. Villkoren för de kreativa människor som gör, spelar in, producerar och för ut musiken har förändrats kraftig genom åren och det är väldigt givande att få leda samtal och diskussioner med unga människor som gör musik. När vi inledde kursen tittade vi på filmen PressPausePlay som tydligt visar på förändringen.
Vi behöver de här människorna. Vi behöver hjälpa dem att hitta sina vägar i ett konstnärligt entreprenörskap. Det är något av det finaste vi kan göra. Men, det är även ett sätt för oss att hjälpa oss själva. Inom några år finns det välutvecklade låtskrivaralgoritmer som kan göra musik för oss i realtid. Men, inget kommer att kunna ersätta det som kreativa människor berättar. Inget kommer att beröra oss på samma sätt som det som andra människor skapat, och som väcker känslor i oss själva.
Musiken berättar något om vår samtid. Hela tiden. Vi behöver de här människorna och det har varit en förmån att få följa dem en bit längs vägen.
