Författare: fredrikwelander

Publicerat

Vad tror du på?

Universum är så stort att våra hjärnor inte kan förstå det. Bara på planeten vi lever på omges vi av 8 miljoner andra arter, och då har ändå merparten av alla och allt som levt på jorden redan dött ut. Vi människor kan känna gränslös glädje och passion. Vi kan känna bottenlös sorg och saknad. Människor kan sätta samman ord och meningar till berättelser som tar oss till andra världar i böckernas fantasi. Andra människor kan framkalla toner, skapa musik och få oss att känna alla känslor som vi är kapabla att känna bara genom att låta olika ljud träffa våra öron. Sedan finns de som lagar maten vi äter. Bakom dessa står människorna som odlar den. Odlarna står på jorden som vi alla ska bli en del av igen. Allt går runt i en skala som vi har svårt att förstå.

Gud.
Livet.
Universum.
Existensen.

Men, även om vi inte kan förstå den (Existensen alltså) så behöver vi inte vara rädda. Ingen tvingar oss att tro på konstiga abstrakta teorier om att gränslös ekonomisk tillväxt ska skapa rättvisa genom någon slags gudomlig påverkan av en osynlig hand. Ingen är tvingad att exploatera sig själv, sitt samvete, sina tankar och känslor för att överleva. Nej, det är helt frivilligt sägs det. Och alla gör det.

I skenet av teologi blir idéhistoria satt i ett annat ljus liksom. Upplysningens idéer, de där som sägs ha frigjort människan från religionens förtryck, har ju liksom blivit en egen religion. Lika abstrakt, lika poetisk. Framgångstanken, tron på den eviga tillväxten och den osynliga handens påverkan. Går att se som kopior av teologi. Teknologin, stadsbygget, handeln, globaliseringen, kanske kan ses som mission. Gudstjänsterna sker på event och kommersiella högtidsdagar (lex Halloween, Black Week, Fars dag, Mors dag, mellandagsrea, rea, rea) och kidnappade religiösa helgdagar (jul, påsk, allhelgona etc). Trosbekännelsen sker i kreditavtal och bekräftelsesökande i sociala medier. Samtal med mäklare, personliga bankpersoner, personliga tränare, coacher, mellanchefer och andra influerare ersätter själavården. Den sekulariserade tillväxten blir religion utan djup, ytan rymd. Kanske också utan moral och etik. Utan ett kärleksbudskap. LinkedIn liknar allt mer någon väntrum för människor på väg mot gudomligheten, som ett post-modernt Midgård eller Olympen. Jag är här nu. Jag.

De där upplysningsidéerna var nog bättre på att kolonisera nationalstaten än de religiösa idéerna. Just nu verkar de också vara minst lika bra på att kolonisera människorna och våra minuter, timmar, dagar. För att vi tror på dem. Inte för att vi vet, utan för att vi tror. För den som är intresserad att försöka hitta alternativa vägar framåt (alternativ till utrotning) är det där hoppfullt och spännande. Tro kan förändras och fördjupas. Myter och mysterier bär en mening som Klarna-kontot saknar. Kanske är vi alla troende på något sätt?

Nästa år kommer jag att fördjupa mig lite i vad olika människor tror på. Därför kommer jag att mina poddmikrofoner och söka upp människor som har lust att möta mig i samtal om det. Jag är uppriktigt nyfiken på att diskutera tro. Inte minst i en tid när planeten brinner i midvinterkylan och klimatmålen håller på att upplösas eftersom vi inte tror på dem. Människan har egentligen bara ett enda måste i livet. Det att vi måste dö. Att livet måste ta slut. Resten hittar vi på. Jag söker svar på vad vi tror på och eftersom jag fördjupat min egen tro upplever jag allt oftare att jag blivit lite trött på att lite ursäktande försöka besvara frågor om den. Jag vill fråga andra istället, men inte anklagande, utan uppriktigt och nyfiket.

Vad tror du på?
VAD tror du på?
Vad TROR du på?
Vad tror DU på?
Vad tror du PÅ?
Vad tror du på?

Och…..varför?

Frågan kan betonas på olika sätt. Och den kan handla om ideologi, tillväxt, affärer, religion, föreningsengagemang, skogspromenader, djurens och naturens rättigheter, egoism, idrott, mirakel…..eller vad det nu är du tror på. Har du lust att möta mig i ett sådant samtal, med eller utan mikrofoner? Hör av dig.

Publicerat

Lägg mer tid före utskick

Med jämna mellanrum får jag mail eller meddelanden på LinkedIn. Ambitiösa säljförsök. Men från människor som gör ungefär samma sak som jag själv redan gör. Hur är det möjligt?

Vi har fått goda möjligheter att kostnadseffektivt nå potentiella kunder. Men om vi inte lägger lite tid på research riskerar vi att framstå som lätt inkompetenta, tänker jag. Det är inte jättedyrt eller tidsödande att googla mina mottagare. Om jag inte gör det riskerar jag istället att bli som spammarna, de där som bara ägnar sig åt massutskick för mer eller mindre bedrägliga erbjudanden.

Lite inte blint på algoritmen. Var inte dumsnål. Visa respekt för dina mottagare. Lägg lite tid på att läsa på om dem. Det kan möjligen leda till en mindre imponerande lista med kontakter, men kanske en betydligt högre träffsäkerhet. Kvalitet slår kvantitet alla dagar i veckan. Och du växer som människa när du slutar störa människor i onödan. Tillsammans kanske vi kan bidra till lite mindre brus, så att vi slipper värja oss hela tiden?

Kommunikation handlar aldrig om att skrika högst. Grundläggande är att lyssna mest.

Publicerat

Människan i mellanrummet

Ledde samtal om det vi kallar social hållbarhet idag. På Karolinska institutet i Flemingsberg där aktörer inom plattformen Arena Huddinge samlades. Investerare, affärsutvecklare, politiska beslutsfattare, tjänstepersoner och lokalsamhällets företagare och föreningsmänniskor. Ett spännande samtal där vi pratade om människor. Människor som behöver kultur, tillit och medskapande, men också infrastruktur, bostäder och livsmedel. Viktiga samtal där människor med olika perspektiv – och kanske även värderingar – möttes.

Dagens keynote hölls av Lina Zackrisson, Ensamhetsrevolutionens grundare. Ett fint, matigt och lättförståeligt keynote som liksom strök under allt det där som vi nästan kan vara rädda för att tala med varandra om, eftersom det kan framstå som mjukflummigt – typ, det goda livet. Att människor behöver människor. Det var fint att få lyssna på Lina och jag hoppas att våra vägar korsas igen.

Dessutom panelsamtal med aktörer från olika håll av samhällsbyggandet. Konkreta tankar kring hur vi gör plats för människor och idéer och hur vi behöver ha tålamod när vi gör saker i plats- och affärsutveckling. För mig blev det återigen tydligt att vi inte kommer undan. Samhället inte är något vi drabbas av. Samhället är inte någonannan. Det är vi, det vi är och det vi gör. Tillsammans. Vi får inte glömma de mänskliga perspektiven när vi utvecklar våra platser. Kanske är det det allra viktigaste för att göra något socialt hållbart i mötet mellan affärsnytta och samhällsnytta. Människan i mellanrummet. 

Publicerat

Är vi redo för tiden efter valet?

11 september är det val i Sverige. Partierna vi kan rösta på är av rationella orsaker oerhört fokuserade på det datumet och driver valkampanj på ganska traditionella vis om än med större bokstäver, argare formuleringar och mindre respekt för varandra och det samhälle vars beslut de vill vara i ledningen för.

Samtidigt så fortsätter världen utanför partiet och Sverige att existera. I den världen slår värmen fortfarande rekord. I den världen pågår fortfarande krig. I den världen är det fortfarande brist på energi och mat. I den världen stiger räntor. I den världen – som vi är en del av – dras samhällen och sammanhang isär och om vi inte hittar sätt att komma samman så hotar djupare och våldsammare konflikter. Mellan länder, mellan grupper och mellan individer.

Därför funderar jag på hösten, vintern och de kommande åren. Tiden efter valet, som en ny riksdag, en ny regering och nya majoriteter och oppositioner i kommuner och regioner ska ta hand om.

Kommer räntan att stiga även här?
Kommer energipriserna att stiga även här?
Kommer matpriserna att stiga även här?

Svaret på de frågorna är med ganska stor sannolikhet JA. Du och jag och alla andra kommer att märka det. Inte bara i en avlägsen framtid utan redan i höst (ja, redan nu). Kan vi förbereda oss för det? JA, är nog svaret på den frågan också. Hur ska vi göra det? Där öppnar sig många, många svar.

Om jag lyssnar på den mest högröstade kören av politiskt aktiva just nu så verkar svaren vara KÄRNKRAFT (även om det tar lång tid att få den på plats), SÄNKTA SKATTER på det mesta och fler poliser, fler lärare och färre sossar. Det verkar också som att hånskratt och hat är en strategi. Jag förstår att det kan vara lockande som partist med fokus inställt på valresultat. Det är nog lätt att gå upp i det där politiska parallellsamhället där det egna partiets framgångar är synonyma med folkets och landets framgångar.

Men, jag tror att det är en ohållbar och rent farlig strategi att medvetet ljuga sig fram till makt. Om strategin innebär att vi ska ställa arga och frustrerade människor mot andra arga och frustrerade människor och skrämma väljare till valurnan… vad får vi då efter valet? Troligen arga, frustrerade och rädda människor som ska möta en lång tid av höjda räntor, höjda energipriser och höjda matpriser. Troligen även brist på varor i butiken.

Vad gör den som fått makten då?

Vi är på väg in i Nato. Ett beslut som gick väldigt fort. Ett beslut som nu verkar ligga hos främmande makt i slutändan. Mycket talar för att vi som medlemmar i Nato kommer att vara en del av en större väpnad konflikt inom kort. Ingen av alla de olika experter som får uttala sig i nyheterna verkar ju tro att Rysslands krig mot Ukraina kommer att stanna där. Och eftersom hela freds- och miljörörelsen avfärdats som Putinkramare, landsförrädare och hatobjekt så saknas alternativ.

Vore det inte lämpligt att försonas med konsekvenserna av de beslut vi fattar? Vore det inte lämpligt att förbereda landet och människorna som lever i det på den nya verklighet som dessa konsekevenser faktiskt lär leda oss till? Jag tycker nog det.

Klimatförändringar och krig påverkar oss. Men, vi har vant oss vid att leva med nollräntor och ständig utveckling. Snabbare bredband, större mobilskärm, bättre upplösning och kortare klipp. Vi lägger allt mindre tid på sömn, matlagning och närhet till andra människor. Jag tror att vi ganska snart kommer att vakna upp och förstå att de senaste 10-15 åren faktiskt var väldigt goda tider och att sådana sällan varar för evigt.

Klimatförändringarna försvinner inte när vi slutar prata om dem och tystar de som försöker. Kriget försvinner inte förrän vi söker positiv fred. Med den politik som vi formulerar idag så syns inte någon verklig kursändring. Vi är fast i detaljer och ignorerar de verkligt stora komplexa problem vi skapat. Konsekvenserna är inte direkt otydliga.

Det hade varit fint att så se några välformulerade tankar om hur vi kan förbereda oss för det som kommer. Även i valrörelsen. Eftersom jag tänker att människorna vi väljer är de som vi lägger de exekutiva besluten hos. Alltså de politiska ledare som ska lotsa oss i den nya verkligheten. För vi är tydligt på väg ut ur några mycket goda år. In i något helt annat.

Är de redo? Är vi redo?

Publicerat

Almedalsveckan och våldet

Ing-Marie Wieselgren dödades på Donners plats onsdag 6 juli. Mitt i Almedalsveckans vimmel. Mitt på dagen. Mitt på öppen gatan full av människor. En av de klaraste rösterna för rättvisa och hälsa för alla tystades för alltid. Viktigast av allt – en livskamrat, barn och barnbarn förlorade sin Ing-Marie.

Men vårt samhälle förlorade en av de bästa och viktigaste människorna vi haft i vårt gemensamma samhällsbygge. En människa som i hela sin gärning vittande om människans värde, att alla har rätt att må bra i vår gemenskap och att vi inte får ge upp om varandra. Jag har förstått det av människor som arbetat med frågor om psykisk hälsa med eller i närheten av henne. Jag har drabbats av hennes värme i alla de fina avsnitt av P1-programmet Tankar för dagen hon spelat in. Jag har också fått samtala med henne två gånger i samtal om hur människan mår i tider av klimatkris och urspårad modernitet. Sista gången blev i måndags. Här på plats i Visby. Det är så sorgligt att hon dödades. Nu känns det förvirrat och förtvivlat. Det hopp som väcktes i vårt samtal i måndags känns nu väldigt långt borta. Jag hoppas att det kommer en tid när vi kan följa hennes spår. Att vi följer hennes exempel.

Samtidigt i Almedalen. Min livskamrat Maria döljer kommentarer och blockar människor som hetsar och är otrevliga. Hon kandiderar för ett politiskt parti. Till Sveriges riksdag. Många män tar sig rätten att kliva in i hennes kommentarsfält och röja runt. Bete sig så där obehagligt. Vi var på ett seminarium där mäns våld mot kvinnor diskuterades av kunniga personer. I ett rum på universitetet var vi ett tjugotal personer i rummet. Fyra av oss var män. Två lämnade efter femton minuter.

Ett par timmar efter att Ing-Marie överfölls på Donners plats, när vi som var på plats fortfarande inte visste att det var hon och att hon dödats var jag med i ett annat samtal. Om våld och icke-våld. Om hur vi kan bryta våldsspriralen i tider av krig. Ett ganska jobbigt samtal. Som idag känns ännu jobbigare. Våldet. Det direkta våldet och hotet om det. Det känns som att det genomsyrar en allt större del av vårt gemensamma samhälle. Hårdare tag är svaret på allt. Jag tror att vi håller på att skapa en kultur som är direkt farlig. Jag tror också att vi alla är involverade. Ytterst kanske det handlar mest om vår syn på varandra och den existens vi var och en är en pytteliten del av.

Överfallet på Ing-Marie drabbade henne och hennes nära och kära. Men även Sverige. Jag tror att det är upp till oss att välja vad vi gör nu. Om vi inte har en god idé om vad vårt samhälle ska vara, så blir nog vårt samhälle inte så gott. Om vi inte tror på att vi kan, då kommer vi heller inte kunna. Den här människan har lämnat spår efter sig. Ing-Marie Wieselgren har trampat upp stigar vi kan följa.

Vill vi?

Publicerat

Den som inte tror kan inte ställa om

Går det att ställa om till en mer hållbar utvecklingen? Jag är övertygad om att vi kan det, men inte om vi inte tror på de fakta som pekar på vår ohållbara utveckling. Inte heller om vi inte tror att den ohållbara utveckligen för med sig svåra konsekvenser.

Någonstans där känns det som att vi har fastnat. I samhällsutvecklingen. Samtidigt som den globala uppvärmningen fortsätter i takt med koncentrationen av koldioxid i atmosfären. Med konsekvenser att arter dör ut, orättvisor mellan människor ökar och hela det samhällssystem vi är beroende av sakta med säkert börjar att kollapsa.

Vi är fast i någon slags missbrukskultur. Som gör det lättare för oss att tro på mänsklighetens undergång än att vi kan ställa om vårt samhälle i grunden. Som får oss att tro på ekonomins teorier om människan som egoistisk vinst- och nyttomaximerare och evig, exponentiell tillväxt. Trots att etablerade vetenskaper som sociologi, psykologi, fysik och annan naturvetenskap om och om igen förklarar det omöjliga i denna teori.

Visst låter det obehagligt med matbrist och extremväder? Om dessa är konsekvenser av tror på evig ekonomisk tillväxt framstår det som en dålig strategi att tro på att lösningen är ny teknik, ny konsumtion och mer energi i systemet. Så länge som vi vägrar att försonas med begränsningarna det innebär att vara människa (som att livet inte varar för evigt och att det kommer göra ont ibland att leva) kommer vi att fortsätta köra mot stupkanten.

Jag är fortfarande övertygad om att vi kan göra något radikalt annorlunda. Historiskt har större delen av människans evolution skett under helt andra förhållanden. Men, just nu verkar det svårt att hitta seriösa sammanhang för diskussion om det ytterst nödvändiga: Nämligen att lämna den gränslösa kapitalismen för något annat. Något helt nytt.

Det är synd. Jag tror att vi är många som behöver en ny berättelse. En som går att tro på. Som inte bygger på något helt omöjligt, som evig exponentiell tillväxt på en planet med bevisat ändliga resurser.

Publicerat

Tillbaka till Almedalen – för de viktigaste samtalen

Jag trodde att Almedalsveckan var ett avslutat kapitel för mig. Men när jag blev inbjuden av Studieförbundet Bilda att leda två angelägna samtal i en av den där maxade veckans allra mest klarsynta och kloka sammanhang – Newman/Bildascenen i katolska kyrkans trädgård – då kunde jag inte tacka nej.

Framtidshot, motstånd och hopp – vad är det vi kämpar för och vill försvara? Måndag 4 juli, klockan 10.00-10.45.

Här kommer vi att fråga oss vad som egentligen är värt att försvara och bevara när vi pratar om att rädda planeten, men egentligen menar mänskligheten och kanske allra mest vår egen civilisation. Ett spännande samtal där vi rör oss i mobiliseringen av det hopp, motstånd och förändringsvilja som finns i tider av krig, klimatkris, pandemi, totalitära rörelsers framryckning och andra framtidshot som hopar sig.

  • Patrik Hagman, docent i politisk teologi, Åbo Akademi
  • Pella Thiel, ekolog, föreläsare, aktivist, Omställningsnätverket
  • Ing-Marie Wieselgren, projektchef, avdelningen för vård och omsorg, Sveriges Kommuner och Regioner

Länk till Almedalsprogrammet här.

Hur kan vi bryta våldets spiral – verktyg för fred i tider av krig. Onsdag 6 juli klockan 16.30-17.15.

I det här samtalet kommer vi att samtala om civilt motstånd som för oss närmare freden. För även om väpnat självförsvar måste ses som en rättighet så måste vi också våga se dess risker. Våld föder våld och endast ickevåld kan ta oss till fred och avspänning. Vilka verktyg och möjligheter finns? Vad är Sveriges möjliga roll som fredsaktör?

Lotta Sjöström Becker som är generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen och Isak Svensson som är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet kommer att delta i samtalet, tillsammans med Charlotta Sparre, direktör, Svenska dialoginstitutet för Mellanöstern och Nordafrika.

Länk till Almedalsprogrammet här.

De här samtalen på den här arenan, kommer troligen bli det mest angelägna jag gjort under den här veckan. Det här blir mitt femtonde år som Almedalsveckodeltagare. Det har faktiskt aldrig känts viktigare, trots att jag trodde jag var klar i det här sammanhanget. Vi lever i tider som kräver de här samtalen. Andra vägar ligger öppna för oss, men vi behöver kanske hjälp att hitta dem.

Publicerat

Fler samtal

Jag tror att samtalet är en av våra viktigaste grejer. För relationer, kunskap, kommunikation, förståelse, respekt, tillit och insikt. Under det senaste åren har det blivit färre samtal, då pandemin stängde in oss. Samtalen via Zoom eller Teams blev inte alltid riktiga samtal. Idag kom ett paket till mig. Hårdvara för inspelning av samtal. Jag bär på flera olika idéer för olika samtalsserier med olika teman. Den röda tråden är olika. Att mötas med olika perspektiv, bakgrunder och idéer i samtal.

Samtidigt planerar jag med en uppdragsgivare nu för existentiella samtal i Almedalen kommande sommar. Det ser jag fram emot. I en av det stora mötets djupare och mer mänskliga mötesplatser har jag blivit inbjuden att leda samtal på stora teman med spännande personer.

Ungefär det vill jag göra i egen regi också. Ibland som ljud, ibland som film. Vi har mycket att samtala om.

Publicerat

Ett strategiskt näringslivsprogram

Lekebergs kommun (väster om Örebro) har fattat beslut om ett strategiskt näringslivsprogram. Jag upphandlades för att bidra i framtagandet och beredning av programmet. Vi har jobbat ungefär ett år med den sista fasen. Innan jag kom in hade det gjorts en gedigen fas av dialog och analys. Mitt arbete bestod av att föra samman de olika kunskaper som fanns med de övergripande mål kommunen styr mot. Som så ofta i sådana här processer så finns egentligen all kunskap som behövs, och med hjälp av externa ögon kan kopplingar till mål och konsekvenser av olika strategiska vägval analyseras och beredas – allt för att ge beslutsfattarna så goda förutsättningar som möjligt att fatta hållbara beslut.

Idag firades programmet med tårta. En bra tårta.

Jag är imponerad av den tydliga inriktning som både tjänstepersoner och förtroendevalda som jag mött i processen hållit sig till. Det här är första gången som förhållandevis unga Lekebergs kommun har antagit ett strategiskt näringslivsprogram. Det var intressant att jobba med det samtidigt som kommunens första strategiska hållbarhetsprogram utarbetades. På lång sikt tänker jag att det är klokt att överväga om de här bägge programmen kanske hör ihop i ett och samma.

Programmet finns att läsa på Lekebergs kommuns hemsida. Jag är tacksam och har lärt mig mycket i det här uppdraget. Det finns mycket kraft i Lekeberg, troligen även i många andra av landets mindre kommuner. När de gröna näringarna, som jord- och skogsbruk, står i centrum av en kommuns möjligheter, då är det viktigt att stå med bägge fötter på jorden. Då blir kanske sådana här program lite bättre rotade. Jag tycker nog att det blev så i det här arbetet.

Publicerat

Jag förstår inte – men vill tro

Är lite fast i en tanke efter gårdagens och morgonens nyheter. Jag förstår inte.

Min erfarenhet från ett ganska långt arbetsliv nära beslutsfattare säger mig att alla fakta vi behöver redan finns på plats, för att våra ledare ska förstå allvaret i klimatkrisen. Ändå så händer det i det närmaste inget. Inget som gör skillnad. Vi ökar fortfarande utsläppen. Startar flyglinjer som inte marknaden efterfrågar och säger nej till utbyggd vindkraft. Vi subventionerar fossil energi och öppnar upp nya gruvor. Vi utmanar kärnvapenmakter, men inte oss själva.

Kärnvapenkriget har inga vinnare. Inte heller kriget mot naturen. Vi kan inte vinna klimatkriget. Det kommer naturen att göra.

Allt det där vet redan våra beslutsfattare. Ändå står vi där vi står. Kanske beror det på dig och mig också. Det sägs att de som fattar besluten gör det vi vill. Särskilt ett valår. De där jäkla politikerna. Och de där jäkla väljarna.

Ibland tror jag att det kan vara klokt att förstå vilka det är som dömer kommande generationer (som våra barn och barnbarn) till det enorma lidande som beslutsfattarna också redan vet kommer att bli konsekvensen. Även om ingen vet exakt hur något kommer att bli, innan det blivit. Så vilka är de här människorna?

Valfri spegel har nog svaret.
Vi hör ihop. Även i det här avseendet.

Kanske finns det klokare saker vi kan göra – än att fira nya lågprisflyg och hetsa mot ny vindkraft? Kanske finns det klokare saker än att stoppa kollektivtrafik och kräva sänkta bensinpriser? Kanske finns det klokare saker än att hetsa för hårdare tag och mer vapenexport?

Vad tror vi på? Höger och vänster? Konservativ och progressiv? Grön eller brun? Alldeles oavsett – hur går det för oss på en skala från noll till hundra?

Inga börskurser eller rekordvinster kommer att lösa vår skuld från de stigande haven, de utarmade jordarna och konsekvenserna av den skövlade skogen. Inte heller handemojis eller dekorerade profilbilder.

Vi kan bara ta oss an framtiden tillsammans. Genom att vara med varandra och komma på hur vi ska göra rätt. Så det är synd att misstro är en populär linje i politiken. Hos beslutsfattare som redan vet att den vägen inte kommer göra någon skillnad alls på lång sikt. För de unga som ska leva större delen av sina liv framtiden. Om vi nu inte tar bort den framtiden med vårt ofullkomliga sätt att hantera kärnenergi.

Vi kan bättre, men kanske måste vi tro på något. Tillsammans. Något om livet, framtiden och allas värde. Varenda entreprenör, beslutsfattare, mamma, mormor, kusin, mekaniker…. ja varenda människa har något att bidra med i omställningen.

Men, vi måste nog tro på den.

Drivs med WordPress