Författare: fredrikwelander

Idag ska jag möta fyra personer i ett uppskjutet samtal. Som filmas för att sändas senare. Det handlar om existentiella perspektiv på klimatkrisen Jag tackar för inbjudan till samtalet med Elin Kullingsjö (utvecklingsledare Studieförbundet Bilda), Sara Nässelqvist (citypräst Nikolai församling) och Sara Bronner. När jag läst frågorna före samtalet tänker jag ungefär så här.

Klimatfrågan är ju så stor, det involverar länder, unioner, företag, politiker och i slutändan varje individ. Hur ska vi kunna ta oss an frågan om klimatet och dess stora utmaningar?

Kanske som livet i stort. Genom att stanna upp en stund, låta vårsolen möta ansiktet och känna luften i lungorna. Känna efter hur livet kan kännas i ett andetag när solen värmer.

Var och en av oss är en liten del av ett enormt kolbaserat ekosystem. Var och en av oss kommer att dö. Men, kolatomerna som just nu bygger min kropp kommer att leva vidare. Det där kan vara en stor tanke. Men genom att acceptera att vi är inget, samtidigt en del av allt, kan det skapas andra känslor och tankar. Här tror jag att det öppnas vägar till djupare, starkare relationer till andra människor, djur och allt som lever.

Till en större helhet. Ett sammanhang vi inte kan välja bort.

Livet är ytterst en existentiell fråga. Full av tro och tvivel. Men ingen av oss är ensam. Vi kan hjälpa andra, och be om hjälp. När vi gör det kanske vi kan hitta sätt att förstå hur vi som människor påverkar och påverkas av det här stora ekosystemet vi är en del av. Och göra något annat.

Tillsammans. Jag tror det är ett bra sätt att finnas i livet och klimatkrisen.

Hur kan vi prata om att det existentiella perspektivet, vad gör det med oss att det känns som att världen rämnar?

Kanske handlar det om något som är lite utmanade i en kultur/samtid präglad av ständiga förbättringar, evig tillväxt och individualism… att acceptera döden. Att prata mer om meningen. Meningen med livet, kärleken, relationerna. Om hoppet ligger i att jag ska vara odödlig kommer livet bjuda oss på många besvikelser längs vägen. Som jag kommer göra allt jag kan för att undvika. Men, de går ju inte att undvika, eftersom ingen av oss är odödlig.

Existentiella perspektiv är livsviktiga. Även i klimatkrisen. Det är inte bara politik, ekonomi och teknologi som kan stå i centrum av omställningen. Ingen av dessa skapar mening på egen hand. Men om vi tar hjälp av teologi, filosofi, psykologi, sociologi och människors känsliga förmåga att uttrycka sig kreativt i konst, musik, litteratur och på scener… då kan det hända något annat. Som gör det lättare för oss att mötas i behov, istället för att vara isolerade i begär.

Tro, tillit och hopp. Uppstår i relationer mellan levande varelser.

Går det att känna hopp? Hur får hoppet uttryck?

Om hoppet blir en naiv tro på att vi människor ska kunna fortsätta hitta på teknologi och ekonomiska system som ska ge oss ett bekvämt och gott liv med ännu snabbare uppkoppling i evig och oändlig tillväxt på en planet med bevisat ändliga resurser…. då har jag svårt att se något hopp. Men, om vi ger upp det här dopade hoppet, då kan vi hitta ett annat hopp. Så det hoppas jag på.

Varken virus eller världshav kommer att förhandla med oss. Kanske ligger det nya hoppet i att ge upp det gamla hoppet.

Vilka erfarenheter har ni gjort i mötet med en ung generation angående klimatet?

Jag tycker jag möter sorg, uppgivenhet och likgiltighet lite för ofta. Tonåringar som redan är oerhört självständiga i skuggan av föräldrar som är upptagna med duga. Alla med blicken i skärmar på bekräftelsejakt, karriär, personligt varumärkesbyggande och padel. Det är sorgligt. Och jag får ont i magen när jag hör unga vuxna som inte vill bli föräldrar. Men framför allt, unga människor som vuxit upp och lärt sig att vuxna inte orkar prata med dem om de svåra frågorna, utan gömmer dem i iPhones, Netflix och hembudad mat. Byter kök och håller barnen sysselsatta med annat. Det gäller långt ifrån alla, men från min medelklasshorisont i en kommun där den stora visionen är att vara den mest attraktiva medelstora staden i Skandinavien så möter jag lite för ofta unga människor som är alldeles för ensamma.

Jag tror att vi ska möta unga människor med stor respekt. Vi har gett dem en oerhört tuff framtidsresa med skövlad regnskog, stigande världshav och mikroplaster serverade redan från moderkakan. Kanske borde vi hjälpa dem på klokare sätt. Vi har det (materiellt och ekonomiskt) bättre än människorna i de flesta andra länder på planeten vi delar. Ändå verkar lite för många av oss inte må så bra.

Här kan vi mötas. Unga och gamla. Alla.

Vilka tips vill ni ge till dem som har lyssnat ända hit?

Lyssna på andra människor. Prata med andra människor. Gå ut i friska luften. Upptäck att livet – allas liv – är värt att förundras över. Då blir det också värt att göra något nytt i klimatkrisens tid. Något att lita på, att tro på och att hoppas på.

Samtalet kommer säkert ta andra vägar och jag lär inte säga de här sakerna, men kanske något liknande. Det visar sig. Jag tror att det handlar ganska mycket om acceptansen i att vara en liten människa. Tillsammans med andra små människor. Kanske är det där, i våra relationer svaret finns?

/Fredrik Bronner