Kategori: Berättande

Publicerat

Vem berör dig?

DN har gjort en intressant artikelserie om fenomenet att några få låtskrivare har hittat ett sätt att kunna leva på de små ersättningar som kommer från strömningsjtänster, genom att helt enkelt ge ut mängder av instrumental musik under olika anonyma/generiska artistprofiler. Musik som passar utmärkt som bakgrundsljud. Jag har själv ramlat ned i sådana spellistor under vintern. Den instrumentala musiken är behaglig till mitt dagliga studerande.

Nu sammanfaller artiklarna med den tid på året när jag själv leder en kurs i konstnärligt entreprenörskap för studenter på Musikhögskolan vid Örebro universitet. Unga människor med begåvning och talang som borde kunna nå många människor med sitt skapande. Kanske kommer de flesta av dem inte att göra det. Därför att den så kallade musikbranschen, precis som andra branscher på det vi kallar marknaden, hittar nya sätt att öka lönsamhet och vinst till de som äger företagen. I vår tid är de största företagen kanske de stora teknik-plattformarna, de som äger kanalerna vi lever våra liv i – Spotify, Google, YouTube, Meta (Facebook/Instagram/Threads), X, TikTok etcetera. De här företagen förlorar pengar på att betala ut ersättning till människor som skapar innehållet vi tar del av. Det är alltså inte så svårt att förstå att det ligger i dessa företags intressen att hitta effektivare sätt att få ut innehåll som håller oss kvar i kanalerna, som den råvara företagen faktiskt tjänar pengar på.

När jag ser trovärdiga organisationer, som inte är vinstdrivande, som Svenska kyrkan, allt mer använda sig av AI-genererade bilder i sin kommunikation, då är det svårt att se en ljus framtid för de unga människor jag snart ska vara med och examinera. Det som DN beskriver är ett steg på den vägen. Musik går också att analysera maskinellt. Ljudvågor går att analysera och mycket snart ersätter en maskininlärd algoritm, eller det vi kallar AI, låtskrivarna. Om några år kan din smarta högtalare, klocka, telefon eller liknande pryl komponera och spela musiken för dig i realtid.

Spelar det någon roll? Jag tror det. Åtminstone om du någon gång har ställt dig frågan varför du berörs av musik. Eller text, konst, bild, film, teater…. eller överhuvudtaget andra människor. Tekniken kan göra mycket. Den kan göra våra liv bekvämare, skapa ljudkulisser som gör att vi slipper höra varandra och den kan göra några få företag väldigt stora. Men, den kan inte beröra oss på de olika sätt vi kan beröra varandra.

Nu kanske du tänker att jag är en teknikfientlig gammal stofil? Att jag bara är rädd om min egen position? Så kan du tänka. Då har jag åtminstone berört dig på något sätt. Väckt någon känsla i dig. Det tror jag är bra. Våra mänskliga liv mår bra av känslor. Känslor som väcks av musik, text, berättelser och sådant.

Den här våren leder jag en samtalscirkel. I en sjuhundra år gammal kyrka samlas människor en gång i månaden för att samtala på djupet. Om existentiella frågor, om livets stora frågor, med människor de inte känner. Och det som sätter igång samtalen är en låt. En låt varje gång. Jag har valt ut låtar med Laleh, Lars Winnerbäck, Kent, Eva Dahlgren och Håkan Hellström. Det som händer när de här människorna möts är fint att se. Livet som knyter an till sig själv.

Det är något helt annat än lönsamhet och tillväxt. Jag tror att vi ska vara rädda om människor, om våra kreatörer. Just nu läser jag affärsplaner från studenter. Jag tror på dem. De är kreativa, känsliga och kunniga. De skapar redan musik som berör. De har något att berätta. En helt avgörande konkurrensfördel för den som vill gå ut på torget och möta andra människor. Om det är en avgörande fördel på det moderna och mytologiska torg vi kallar marknaden? Det kommer framtiden utvisa. Du som läser DN:s artiklar kanske kan förundras över något?

Och du, det finns andra spellistor.

Publicerat

HUMANS BEING: En fördjupning

  1. Av ännu okänd anledning uppstår plötsligt ALLT ur INGET. Vi kan kalla detta startpunkten, eller The Big Bang. Det finns olika traditioner och idéer om detta, men i vår del av världen och i vår tid så har The Big Bang fått vara alltings utgångspunkt, så även just nu.
  2. Under eoner av tid så graviterar det som kan gravitera runt något annat som graviterar runt något annat som graviterar runt något annat. Som mycket små, men även mycket stora, delar i det som tros vara en ständigt expanderande kosmisk tillvaro.
  3. Till sist har allt som kan gravitera expanderat så långt ifrån allt annat att det inte kan gravitera längre. Det blir tyst, mörkt, stilla. Entropi.

Någonstans i det andra steget uppstår liv i en form som kan tänka och känna. Medvetande. Och i en knappt mätbar tidsperiod av det livet finns vi. Är vi tacksamma för det? Vad tänker vi? Vad känner vi? Hur lever vi?

Diskutera detta. Ofta. Möt människor med olika perspektiv. Ofta. Gå ut och upptäck något annorlunda, något olika. Det är i relationen mellan dig och allt/alla som livet finns. I mellanrummen.

HUMANS BEING är en serie samtal, som spelades in under pandemin. I samtalen möter den judiske rabbinen Joseph Dweck andra människor i fascinerande utbyten av idéer. På olika sätt. Alltid sökande och respektfullt. Jag har under en kort period lyssnat på dessa samtal och är något överväldigad. För i en tid som präglas av så mycket uppgivenhet, missnöjdhet, girighet, rädsla, ilska…. lönsamt drivet av företag och människor som tjänar något på detta…. är de här samtalen som en påminnelse från livet självt.

En fördjupning. En blick inåt, uppåt och utåt. In i det okända. In i det kända. Och allt mittemellan. Lyssna på dem. För någonstans i det andra kosmiska steget uppstod liv i en form som kan tänka och känna. Medvetande. Och i en knappt mätbar tidsperiod av det livet finns vi. Är vi tacksamma för det? Vad tänker vi? Vad känner vi? Hur lever vi?

Publicerat

Livet vill något med oss

De första ska bli sist och de sista ska bli först.

I Bibeln finns många texter där det berättas om tacksamhet och ödmjukhet. De där orden är inte så lätta att förstå för mig som levt mitt liv i en rationell tillväxtkultur där allt och alla gärna delas upp i vi och dom. Där vi svajpas vänster. Där vi svajpas höger. Där det finns människor som dömer ut varandra som vänster eller höger.

De gamla texterna beskriver något helt annat än det polariserande mellan vi och dom som vår kultur så lätt fastnar i. Att det stora mysteriet, låt oss kalla det livet, är lika för alla. Att det bara är människan som låter negativa saker, som avund och girighet… avgöra vad rättvisa är. Som får människor att dela upp sig själva i ett vi och i ett dom. Som reducerar allt annat liv till ett det, något själlöst som går att skörda. Människan villkorar sin gemenskap, samtidigt som mängder av gamla berättelser vittnar om något helt annat, om ett liv som finns för allt och alla. På helt andra sätt, i en helt annan gemenskap.

I en av de där gamla berättelserna säger en profet, Jeremia, att människan inte ska stanna vid att vara stolt över sig själv och sina egenskaper och förmågor, utan gå vidare och bli stolt över att vara en del av livets stora helhet. Just de här orden formulerades i en tid när människorna han vände sig till prövades hårt och led svårt under ockupation och fördrivning. Det var inte några vinnare som skulle vara tacksamma, stolta och nöjda, nej det människor som led. Liksom alla våra medmänniskor som är fast under ett våld motiverat av en bergfast tro på ett avgörande Vi och ett lika avgörande DOM.

I vårt lilla kungarike, Sverige, har vi fått leva i fred länge. Är vi tacksamma för den freden?

Varför mår så många av oss så dåligt, när vi i vår fred borde kunna ha det så bra? Är det inte synd att vår felsökarkultur så ofta verkar göra så många av oss missnöjda? Med oss själva, och med dom andra. Men, vem lärde oss att vara missnöjda? Hur tänkte vi egentligen när vi byggde vår gemenskap – vårt samhälle – på en ekonomi som växer när vi är missnöjda, men krymper om vi är nöjda? Hur tänkte vi? För, jo, det är vi – människorna – som hittat på den där ekonomin. Det är vi som bevarar den. 

Men, en helt annan gemenskap är möjlig. Det berättar hela livet och hela vår värld om. Kanske var det därför som journalisten Anders Holmberg fick ovanligt djupa tankeveck i sin panna när han felsökte ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter, som sändes före jul. När ärkebiskopen var så konstigt nöjd med att inte veta allt själv. Närmast provocerande befriad från det missnöje, den avund, girighet och självgodhet som inte sällan kännetecknar rollerna som spelas av gästerna i just det programmet. Rollerna som vi har givit våra ledare.

Den där berättelsen om att de första ska bli sist och de sista först handlar på ytan om en vingårdsägare som belönar sina arbetare likadant, oavsett hur länge de arbetat under dagen. Vi kanske kan sätta oss in i hur det är att vara den förste. Den som jobbar och sliter. Hårdare, längre och lojalare än de flesta. Kanske kan vi också fantisera om – eller minnas – om hur det är att vara den siste. När det vi säger och gör betyder något, trots att vi är nybörjare. Kanske har vi någon gång stått kvar på torget, ensamma och väntande på att någon ska se och välja just oss? Om vi byter perspektiv här, och ställer oss i vingårdsägaren skor en stund, vad händer då? När vi vill göra det goda, försöker att vara rättvisa och helt enkelt fördela något gott till de som behöver det. Hur reagerar vi då när det protesteras mot för mycket rättvisa, för mycket godhet och för mycket fred? Vad gör vi när ord som “godhetsknarkare” och “fredsskadade” kastas på snälla människor som smuts. Hur ser vi på medmänniskorna som lämnades kvar på torget som smuts?

Ärkebiskopen visade på stort tålamod i TV-kamerornas skarpa ljus. Kanske just för att han inte visste? För här kommer vi kanske inte längre. Eftersom vi är människor. Skadade av en rationalitet som har svårt att höra, se och känna att det liksom ekar av liv utanför oss själva. Som att livet säger oss:

Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

Vi skulle kunna utropa att vi inte vet allt, men att vi tror på livet och att vi gärna söker svar och lösningar tillsammans, för livets skull. Vi skulle kunna förbereda oss för fred, eftersom alla krig slutar med just fred. Allt vi behöver göra är att lita på livet och varandra. När vi har försonats med tacksamheten inför att vara en liten del av det stora livet… då kanske vi kan sluta vara råvaror på missnöjets rationella tillväxtmarknader? Kanske är det då vi kan sluta kämpa mot varandra, och börja kämpa med varandra? Kan vi lämna motmänniskans kultur, för att steg för steg bli mer välmående medmänniskor i nåden?

Det spelar inte någon avgörande roll NÄR det händer.
Det avgörande är ATT det händer. 

Livet vill ta oss i anspråk. Vi och dom, de första och de sista – alla behövs. Och så kanske freden kan komma tillbaka, och livet befrias igen.

Publicerat

Tio frågor till dig som inte vet allt

TIO FRÅGOR FÖR DIG SOM INTE VET ALLT.
Kanske också till dig som tror att du gör det.

1. Vad händer om jag tror att jag kan tänka mindre på mig själv?

Om jag tänker mer på andra, kanske till och med på någon jag inte tycker om, då kanske något kommer att kännas annorlunda i magen.

2. Vad händer om jag tror att jag kan unna mig något helt annat?

Många vill ha din uppmärksamhet och dina pengar. Vill att du ska unna dig något dyrt. Vill att du ska äta när du behöver tröst. Vill att du ska scrolla så länge och så ofta som möjligt. Kanske händer det något annat om du unnar dig något stilla, något vackert eller något naturligt? Musik, meditation, en promenad.

3. Vad händer om jag tror att jag är älskad?

Många av oss behöver kanske inte gå runt och känna oss fula, gamla och trötta. Eller att vi är för mycket. Eller att vi är för lite. Kanske behöver du inte prestera för att vara älskad. Kanske innebär inte älskad en passionerad relation, utan att du är en del av en stor helhet. Det som kallas livet.

4. Vad händer om jag tror att jag kan leva mer, men på mindre?

Det vi tror att vi äger, det äger inte sällan oss. Dyra bostäder, bilar, prylar och resor ska betalas. Du betalar ett högt pris för att få ihop dina pengar. Bara människan betalar för att leva på den här planeten. Vem har fått oss att tro att vi måste betala för att leva?

5. Vad händer om jag tror på hopp och fred?

Det är lätt att vara missmodig i vår tid. De mörka molnen hopar sig. Men det finns hopp. Det kommer en vår. Oavsett om vi väljer att tro på den eller inte. Alla krig slutar med fred. Vi kan lika gärna tro på det och våga hoppas. Och om vi tror det kanske vi gör något åt saken också.

6. Vad händer om jag tror att jag kan göra något för den som behöver hjälp?

Det är många runt om oss som behöver hjälp. Människor som lever på gatan. Människor som är ensamma. Människor som inte längre kan göra allt de en gång kunde. I min familj, i mitt kvarter, i mitt samhälle och i hela världen. Någon borde göra något för dem. Jag är också någon.

7. Vad händer om jag tror att jag kan lita på någon eller något?

Det är många som vill att du ska vara rädd, för det är lönsamt och skapar tillväxt. Men du kan välja att lita på det goda. Att det goda finns. Goda grannar och vänner är nog viktigare än larm och vapen. Det kanske är bättre att ge sitt förtroende åt den vi litar mest på, än åt den som vi misstror minst.

8. Vad händer om jag tror att jag kan älska andra?

Om vi inte dömer, så kanske vi heller inte blir dömda. Kärleken är större än passionen och erotiken. Kärleken är livet. Jag kan alltså älska andra i en djup respekt för just livet. För det goda som finns allt levande.

9. Vad händer om jag tror att jag kan tjäna andra än mig själv?

Mammor, pappor och barn gråter över förlorade människor. I hela världen. I krig, i gängvåld, i väntrum, i ensamhet. Istället för att vänta på någon annan, istället för att skylla på någon annan, kanske kan vi fråga oss – vad kan jag göra för någon annan?

10. Vad händer om jag tror att någon kan bära min börda?

Vi kommer att misslyckas. Om och om igen. Det är mänskligt. Men, varje dag får vi nya chanser. Vi kan be om förlåtelse och lära något. Om vi delar bördan med någon. Då kanske något kan bli annorlunda.

❤️

Vi lever i ett land där det har skapats en helt unik kultur. Där misstro, eller tro på inget alls, blivit ett konstigt fundament. En globalt sett extremistisk kultur, där själva livet förlorar mycket av sitt värde, eftersom det reduceras till mätbara kronor och kurvor i diagram. Också mitt liv. Livet blir en råvara, som får sitt värde när det förädlas och gör att någon annan tjänar pengar på den förädlingen. Där blir allt upp till mig och jag blir väldigt ensam.

Men, vad händer om du och jag gör något radikalt annorlunda? Det kan vi inte veta. Men, kanske är det värt att prova? Jag är djupt övertygad om att tron leder oss som söker till fler frågor än svar. Kanske ligger vetandet i själva frågan, snarare än i svaret? Vem vet?

Jag tror att det är vårt att prova.

Jag har formulerat de här frågorna utifrån en predikan som prästen Olle Liljefors höll nu vid nyår. Olle arbetar i Maria Magdalena församling i Stockholm och är inspirerande på många sätt. På nyårsafton var vi en samling människor som tillsammans ställde oss i ganska långt led i S:t Nicolai kyrka i Örebro för att gå fram till altaret och lägga av oss en gammal börda i form av en sten på altaret och tända ett ljus i förhoppning inför något nytt. Det var en djupt berörande och vacker stund, som delades i ett fint tillsammansskap.

Människor kan vara något att tro på. Fortfarande. Även i vår extremistkultur. Vi är ju en del av något större.

Publicerat

En sammanfattad röd tråd

Jag har ju antagits som prästkandidat och är sakta på väg i samma riktning, men i en annan egenskap. Något större än marknaden har tagit mig i anspråk, liksom. Så nu när jag jobbar ihop ord så är det på ett annat sätt. I ett annat syfte. Klicka på bilden om du vill läsa en anpassad version av de olika predikningar jag gjort under 2024. En anpassad version för världen utanför kyrkan.

Publicerat

Själ och hjärta är på väg tillbaka

Tredje söndagen i advent.
Mörkret har lagt sig ovanligt tungt.
Men, nu är det vår tur att bana väg för det goda som kommer.
För det här är vår tid.

Visionära och profetiska röster har sagt oss detta i alla tider. Jag hörde en av de rösterna sjunga på Conventum för ett par veckor sedan. Då lät det så här:

Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Den som skrivit det här heter Lars Winnerbäck. En av min generations största svenska artister. Många människor vill höra hans ord. Jag tror att det profetiska som lockar.

Den här mörka hösten har det pratats om tro lite överallt. Om brist på tro och om sviktande tro. Men också om spirande tro. Stärkt tro. För någon är – som Lars Winnerbäck skriver – mycket närmare än vi tror. Även för den människa som tror att hon inte tror, men som söker något att tro på, något att dela.

Att tro går ofta bortom våra förväntningar och bortom vårt förstånd.

När jag hörde Lars Winnerbäck sjunga på Conventum då kände jag i hela min kropp, att vi kan tro. Något gick igenom alla kroppar när vi släppte taget om våra egna tankar, gick upp i den höga musiken och tusentals röster förenades i orden: Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka.

Ett högt delat utrop av längtan och tacksamhet samtidigt. För en stund så levde vi så tydligt MED varandra. Mysteriet blev levande på ett oväntat ställe. Någon fortsätter att svara, även i vår tid. Men, hör vi, ser vi, känner vi? Tror vi? Kanske är väntan det mest krävande av allt också för den som tror?

Ett samhälle kan falla när vårt kollektiva brist på tålamod… blir till brist på tro. Det har uppstått sådana brister i vår långa väntan på just något att tro på. Genom de bristerna skapas utrymmen där en liten – men i världslig mening mäktig – kraft ställer sig i vägen för det goda. Sår tvivel, oro och rädsla. Lockar oss att vara MOT varandra.

Samma rörelser uppmanar oss att gräva hål i världen.
Stora och djupa hål.

Men, när människor gräver hål så måste någon annan fylla igen hålen med något. Och för att göra det, så gräver någon annan upp något, flyttar detta något och fyller igen hålet med det, men då har det ju uppstått nya hål. Som andra vill fylla igen.

När vi börjar gräva, så blir det svårt att sluta.

De krafter som försöker få oss att tro på att vi kan göra världen bättre än naturlagarna… de har skapat en misstro som är ett existentiellt hot mot mänskligheten nu. I brist på tålamod och tro har människor i vårt samhälle blivit allt mindre trygga i den den naturliga ordningen och allt mer upptagna av den fullständiga kakafoni av idéer, produkter, diagnoser, recept och måsten vi själva hittat på.

Vi människor har så att säga grävt många och djupa hål. Och nu säger de som bestämmer att vi inte kan sluta. De säger att vi ju alltid har grävt och inte har några andra alternativ än att fortsätta gräva.

Men, det är inte sant.
Vi har alternativ.
Det finns hopp.

Men, då måste vi välja att tro. Vi måste välja att vandra, om vi ska bana väg för något gott. Vi måste välja att ta det första steget. Vi måste välja att ta det andra steget. Och varenda steg som följer. Och genom våra val kan vi vara vägvisare för de som ska vandra MED oss och EFTER oss.

Men, då måste vi tro. På något annat än det vi själva hitta på. Kanske är det dags nu? När själ och hjärta är på väg tillbaka. När vi närmar oss mysteriet.

Publicerat

Existentiell filmfestival

Jag deltog i Existentiell Filmfestival på Högskolan i Dalarna för en tid sedan. Såg fina filmer och deltog i samtal utifrån det vi sett. Festivalen har pågått i tjugo år och samlar människor från olika håll. Här möts vi i eviga frågor om existensen och det slår mig hur bra film är för berättande som omedelbart omsätts i riktiga samtal.

Tillsammans med bland andra Camilla Lif, Joel Halldorf, Marit Kapla, Patrick Konde och Jenny Jägerfeld fick jag vara med och leda samtal tillsammans med publiken. En unikt bra känsla i rummet och mersmak. Det finns andra vägar, som leder till andra rum. Där människor fortfarande vill mötas och diskutera, utan att vinna.

Tillsammansskapet ser ut på olika sätt. Det här är ett jag kommer att återkomma till.

Publicerat

Viktiga samtal är riktiga samtal

Journalisten och sökaren Eric Schüldt gör tillsammans med Föreningen Valv podden Sökarna. En för vår tid ganska unik satsning. Eller nej, satsning är fel ord. Det handlar mer om en fin gärning där människor möts och diskuterar de djupa frågorna. Det handlar om längtan. Hittills är det en serie fina möten som inte låter sig recenseras utan bör upplevas. Här klingar något helt annat än det snabba, effektiva, rationella och tillväxtutvecklingsupplysningscyniska brus som omger oss dagligen.

Jag tycker att du ska lyssna. Det kan du göra här.

Föreningen Valv beskriver sig så här:

”Valv är en ideell förening som vill uppmuntra till andlig fördjupning, gemenskap och goda samtal. På så sätt vill vi bidra till ett samhälle som tar det oändliga i människan på allvar. I en tid av distraktioner och polarisering vill vi lyfta fram goda exempel på eftertänksamhet, fantasi och mod.”

Jag imponeras av den gärningen och viljan. Läser allt mer och lyssnar allt mer på stoff som kommer från det här hållet. Det lär mig saker, får mig att känna saker. Inte minst lite hopp. För det är jag tacksam. Kanske kan vi hitta tillbaka till någon slags god tanke om varför samhället finns?

Publicerat

EMPATI eller APATI – vad skadar oss?

”Excellencies,

One month ago, we turned the calendar on a new year. But just days ago, another clock turned – the so-called Doomsday clock. That symbolic clock was created 76 years ago by atomic scientists, including Albert Einstein. Year after year, experts have measured humanity’s proximity to midnight – in other words, to self-destruction.

In 2023, they surveyed the state of the world – with the Russian invasion of Ukraine, the runaway climate catastrophe, rising nuclear threats that are undermining global norms and institutions. And they came to a clear conclusion. The Doomsday Clock is now 90 seconds to midnight, which means 90 seconds to total global catastrophe.

This is the closest the clock has ever stood to humanity’s darkest hour – and closer than even during the height of the Cold War. In truth, the Doomsday Clock is a global alarm clock.  

We need to wake up – and get to work.  

[…]

The good news is that we know how to turn things around — on climate, on finance, on conflict resolution, on and on. And we know that the costs of inaction far exceed the costs of action. But the strategic vision – the long-term thinking and commitment — is missing. Politicians and decisionmakers are hobbled by what I call a preference for the present. There is a bias in political and business life for the short-term. The next poll. The next tactical political maneuver to cling to power. But also the next business cycle – or even the next day’s stock price.  

The future is someone else’s problem. This near-term thinking is not only deeply irresponsible – it is immoral. And it is self-defeating.  

[…]

This year marks the 75th anniversary of the Universal Declaration – the distillation of our shared mission to uphold and uplift our common humanity. 

It was bold, ambitious and audacious. We need to take inspiration from its spirit and its substance. 

The Declaration reminds us that the “inherent dignity and equal and inalienable rights of all members of the human family is the foundation of freedom, justice and peace.”  

When I look at human rights in the broadest sense – with a 21st century lens – I see a roadmap out of the dead end.  

[…]

It starts with the right to peace. 

The Russian invasion of Ukraine is inflicting untold suffering on the Ukrainian people, with profound global implications. The prospects for peace keep diminishing. The chances of further escalation and bloodshed keep growing.

I fear the world is not sleepwalking into a wider war.  I fear it is doing so with its eyes wide open.

But the world needs peace and peace in line with the United Nations Charter and international law. We must work harder for peace everywhere.  

[…]

If every country fulfilled its obligations under the Charter, the right to peace would be guaranteed. When countries break those pledges, they create a world of insecurity for everyone. So it is time to transform our approach to peace by recommitting to the Charter — putting human rights and dignity first, with prevention at the heart.

[…]

Let’s be clear. 

When we see poverty and hunger on the rise around the world….

When developing countries are forced to pay five times more in borrowing costs than advanced economies … 

When vulnerable middle-income countries are denied concessional funding and debt relief…

When the richest 1 percent have captured almost half of all new wealth over the past decade… 

When people are hired and fired at will, but lack any form of social protection…

When we see all these gaping flaws and more…

Something is fundamentally wrong with our economic and financial system. The global financial architecture is at the heart of the problem. It should be the means through which globalization benefits all. 

Yet it is failing.

[…]

Meanwhile, humanity is taking a sledgehammer to our world’s rich biodiversity — with brutal and even irreversible consequences for people and planet. 

Our ocean is choked by pollution, plastics and chemicals. 

And vampiric overconsumption is draining the lifeblood of our planet — water. 

2023 is a year of reckoning.  It must be a year of game-changing climate action. We need disruption to end the destruction. 

No more baby steps.  

No more excuses.  

No more greenwashing.

No more bottomless greed of the fossil fuel industry and its enablers.

[…]

I have a special message for fossil fuel producers and their enablers scrambling to expand production and raking in monster profits: 

If you cannot set a credible course for net-zero, with 2025 and 2030 targets covering all your operations, you should not be in business. Your core product is our core problem. We need a renewables revolution, not a self-destructive fossil fuel resurgence. 

[…]

Wherever we are from, wherever we live, culture is humanity’s heart and soul. It gives our lives meaning. Universality and diversity are critical to cultural rights. Those rights become meaningless if one culture or group is elevated over another.  But from the destruction of sacred burial sites to state-sponsored religious conversion and so-called re-education programmes, universal cultural rights are under attack from all sides. 

Antisemitism, anti-Muslim bigotry, the persecution of Christians, racism and white supremacist ideology are on the march. Ethnic and religious minorities, refugees, migrants, indigenous people and the LGBTQI-plus community are increasingly targeted for hate, online and off. 

Many in positions of power profit from caricaturing diversity as a threat. They sow division and hatred.  They weaponize cultural differences. Social media platforms use algorithms that amplify toxic ideas and funnel extremist views into the mainstream.  Advertisers finance this business model. 

[…]

The United Nations Outreach Programmes on the Holocaust and the Genocide against the Tutsi in Rwanda, and our Strategy and Plan of Action on Hate Speech, are part of our commitment to protecting cultural rights and diversity around the world.  

We will call for action from everyone with influence on the spread of mis- and disinformation on the internet – Governments, regulators, policymakers, technology companies, the media, civil society. 

Stop the hate. Set up strong guardrails. Be accountable for language that causes harm.”

– Antonio Guterres, 6 februari 2023

6 februari höll FNs generalsekreterare Antonio Guterres ett tal i FNs generalförsamling. I år har det gått 75 år sedan FN bildades. För att världens länder skulle kunna samexistera på ett annat sätt, mot bakgrund av två vansinniga världskrig. Jag tar ett par djupa andetag. Läser en bok om religionspedagogik och idéhistoria. Ser 1920-talet göra en stark comeback nu, på 2020-talet. Det här talet fick inga notiser i nyhetsflödet. Antonio Guterres profetiska gärning fortsätter, han talar klart och tydligt, men vem lyssnar? Det är liksom en glasklar samtidsmarkör att vår statsminister ringer upp generalsekreteraren för att få hjälp att gå med i NATO.

Atomiseringen, alltså den utveckling där vi dras isär allt mer. Där vi fragmentariseras och görs till små enskilda atomer, istället för att vara integrerade delar i skapelsen, samhället och den natur vi delar med allt annat organiskt liv. Håller den på att döda en av de viktigaste egenskaper människan fötts med, nämligen empatin? Om empatins raka motsats är apatin så känns det så. I mitt land håller en regering på att göra det möjligt för staten att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd. I mitt samhälle demoniserar vi de människor som säljer droger, samtidigt som vi själva förstärker våra liv med de där drogerna. I min hemstad försöker vi stänga ute unga människor som missbrukar Oxycontin, från parkeringshus. Med ronderande väktare ska vi göra samhället tryggare. Inte för de som mår sämst, utan för oss som uppfattar dessa stackare som störande. 

Mångfald är en förutsättning för liv. Tro, tillit, kärlek, respekt och en känsla av att vilja andra väl är det också. Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra? Istället för att hjälpa de som har det sämst, skriker vi efter hjälp från våra ledare. Istället för att öppna, så låser vi. Stänger in oss själva eller andra. Vad hände med empatin? Det här talets innehåll borde stå högst på alla agendor. Finnas med i alla verksamhetsplaner, affärsplaner, projektplaner, budgetar och nya idéer. Jag tror att generalsekreteraren har något väldigt viktig att säga. Jag tror att vi måste lyssna. Innan det är försent.

Apatin kommer att skada oss. Den gör det redan.

Talet i sin helhet finns här.

Vid lunchtid kommer jag att gå på en kort mässa. Jag kommer att dela brödet och vinet med andra människor. Påminnas om den stora helheten. Att vi alla är en del av samma kropp eftersom vi får del av ett och samma bröd. Vi hänger ihop. Allt levande hänger ihop. Det går inte att dela upp oss. Historien visar att alla försöka att göra det misslyckas. Men om vi kämpar mot den insikten och försöker att dela upp oss, då kommer vi, likt människor före oss i historien, att skapa lidande. Helt i onödan.

Jag tror att vi behöver tro. På varandra, på livet, på den där känslan i magen som inte går att förklara. Jag tror att det är något sådant generalsekreteraren säger. Liksom många försökt säga före honom.

Publicerat

Vad tror du på?

Universum är så stort att våra hjärnor inte kan förstå det. Bara på planeten vi lever på omges vi av 8 miljoner andra arter, och då har ändå merparten av alla och allt som levt på jorden redan dött ut. Vi människor kan känna gränslös glädje och passion. Vi kan känna bottenlös sorg och saknad. Människor kan sätta samman ord och meningar till berättelser som tar oss till andra världar i böckernas fantasi. Andra människor kan framkalla toner, skapa musik och få oss att känna alla känslor som vi är kapabla att känna bara genom att låta olika ljud träffa våra öron. Sedan finns de som lagar maten vi äter. Bakom dessa står människorna som odlar den. Odlarna står på jorden som vi alla ska bli en del av igen. Allt går runt i en skala som vi har svårt att förstå.

Gud.
Livet.
Universum.
Existensen.

Men, även om vi inte kan förstå den (Existensen alltså) så behöver vi inte vara rädda. Ingen tvingar oss att tro på konstiga abstrakta teorier om att gränslös ekonomisk tillväxt ska skapa rättvisa genom någon slags gudomlig påverkan av en osynlig hand. Ingen är tvingad att exploatera sig själv, sitt samvete, sina tankar och känslor för att överleva. Nej, det är helt frivilligt sägs det. Och alla gör det.

I skenet av teologi blir idéhistoria satt i ett annat ljus liksom. Upplysningens idéer, de där som sägs ha frigjort människan från religionens förtryck, har ju liksom blivit en egen religion. Lika abstrakt, lika poetisk. Framgångstanken, tron på den eviga tillväxten och den osynliga handens påverkan. Går att se som kopior av teologi. Teknologin, stadsbygget, handeln, globaliseringen, kanske kan ses som mission. Gudstjänsterna sker på event och kommersiella högtidsdagar (lex Halloween, Black Week, Fars dag, Mors dag, mellandagsrea, rea, rea) och kidnappade religiösa helgdagar (jul, påsk, allhelgona etc). Trosbekännelsen sker i kreditavtal och bekräftelsesökande i sociala medier. Samtal med mäklare, personliga bankpersoner, personliga tränare, coacher, mellanchefer och andra influerare ersätter själavården. Den sekulariserade tillväxten blir religion utan djup, ytan rymd. Kanske också utan moral och etik. Utan ett kärleksbudskap. LinkedIn liknar allt mer någon väntrum för människor på väg mot gudomligheten, som ett post-modernt Midgård eller Olympen. Jag är här nu. Jag.

De där upplysningsidéerna var nog bättre på att kolonisera nationalstaten än de religiösa idéerna. Just nu verkar de också vara minst lika bra på att kolonisera människorna och våra minuter, timmar, dagar. För att vi tror på dem. Inte för att vi vet, utan för att vi tror. För den som är intresserad att försöka hitta alternativa vägar framåt (alternativ till utrotning) är det där hoppfullt och spännande. Tro kan förändras och fördjupas. Myter och mysterier bär en mening som Klarna-kontot saknar. Kanske är vi alla troende på något sätt?

Nästa år kommer jag att fördjupa mig lite i vad olika människor tror på. Därför kommer jag att mina poddmikrofoner och söka upp människor som har lust att möta mig i samtal om det. Jag är uppriktigt nyfiken på att diskutera tro. Inte minst i en tid när planeten brinner i midvinterkylan och klimatmålen håller på att upplösas eftersom vi inte tror på dem. Människan har egentligen bara ett enda måste i livet. Det att vi måste dö. Att livet måste ta slut. Resten hittar vi på. Jag söker svar på vad vi tror på och eftersom jag fördjupat min egen tro upplever jag allt oftare att jag blivit lite trött på att lite ursäktande försöka besvara frågor om den. Jag vill fråga andra istället, men inte anklagande, utan uppriktigt och nyfiket.

Vad tror du på?
VAD tror du på?
Vad TROR du på?
Vad tror DU på?
Vad tror du PÅ?
Vad tror du på?

Och…..varför?

Frågan kan betonas på olika sätt. Och den kan handla om ideologi, tillväxt, affärer, religion, föreningsengagemang, skogspromenader, djurens och naturens rättigheter, egoism, idrott, mirakel…..eller vad det nu är du tror på. Har du lust att möta mig i ett sådant samtal, med eller utan mikrofoner? Hör av dig.

Drivs med WordPress