Jag tror att samtalet är en av våra viktigaste grejer. För relationer, kunskap, kommunikation, förståelse, respekt, tillit och insikt. Under det senaste åren har det blivit färre samtal, då pandemin stängde in oss. Samtalen via Zoom eller Teams blev inte alltid riktiga samtal. Idag kom ett paket till mig. Hårdvara för inspelning av samtal. Jag bär på flera olika idéer för olika samtalsserier med olika teman. Den röda tråden är olika. Att mötas med olika perspektiv, bakgrunder och idéer i samtal.
Samtidigt planerar jag med en uppdragsgivare nu för existentiella samtal i Almedalen kommande sommar. Det ser jag fram emot. I en av det stora mötets djupare och mer mänskliga mötesplatser har jag blivit inbjuden att leda samtal på stora teman med spännande personer.
Ungefär det vill jag göra i egen regi också. Ibland som ljud, ibland som film. Vi har mycket att samtala om.
Jag har suttit och skrivit små julkort. Neutrala, vita. Bara ord. Små ord av tacksamhet. Till människor jag arbetat med under året. Eller människor som hjälpt mig. Det är skönt och lite renande att få skriva de här korten. Känslan av tacksamhet är den får mig att känna mig allra mest levande. Jag tror att det samhälle vi delar skulle må bra om vi sade tack oftare. För visst är många av oss ganska tacksamma ganska ofta?
Ikväll fick jag leda ett samtal mellan författarna Maria Küchen och Jonas Gren. Vi tre fick inleda Bokmässan i BK med ett samtal om jord, gudar, skidvalla, existens, framtid, klimatkris, hopp. förtvivlan och lite mer.
De här båda författarnas senaste böcker – Jord och gudar (Maria Küchen) och Tävlingsdräkten (Jonas Gren) – har skakat om mig när jag läst dem och förberett det här samtalet. På ett bra sätt har de skakat om mig. Det finns fortfarande människor som låter tankar och känslor få ta plats. Som låter tiden gå när de reflekterar och responderar över sina inres möten med det omgivande samhället.
Det här samtalet blev fint. Vi möttes i tankar om existensen, individualismen, klimatet, jorden, prestationen och omställning. Och mer. Inför en publik i Betlehemskyrkan och i livesändning så vävdes nya tanketrådar och det är avgörande om vi ska lyckas ställa om till en mer hållbar utveckling tillsammans.
Tidigare samma dag lyssnade jag på intressanta samtal med Yuval Harari, Gianis Varoufakis, Marilynne Robinson, Petra Carlsson, Kerstin Dillmar och Mikael Kurkiala. Samtal som berörde liknande teman och tankar om ett samhälle där vi som lever nu på något sätt är fångade i de dödas drömmar. Där kapitalismen som vi känner den kanske redan dött och utvecklas till något annat, som teknologi-feodalism. Där Antropocen inte bara är människans tidsålder längre, utan den ensamma människans tidsålder.
Om det här verkar för djupt och tungsint så rekommenderar jag läsning av några av de här människornas böcker. Gärna i kombination med eftertanke och reflektion. Tid för respons istället för omedelbar reaktion. Det är inte så komplicerat, det handlar om livet. Mitt, ditt och kanske framför allt det vi har tillsammans. Ganska viktiga utgångspunkter om vi menar allvar med de globala hållbarhetsmålen. Eller bara fortfarande har en tanke om att livet är värt att samtala om, eftersom det är det viktigaste vi har. Företagare, studenter och beslutsfattare. De som kallas arbetstagare och de som kallas arbetsgivare. Var och en av oss, utan åtskillnad.
Om vi inte har en väldigt bra tanke om vad vårt samhälle ska vara, då kommer vi heller inte att skapa ett väldigt bra samhälle. Så sa Erika Hedenström en gång för många år sedan. Kanske fortfarande det viktigaste jag hört för oss som lägger merparten av vår tid på samhällsutveckling eller entreprenörskap.
Ärkebiskop Antje Jackelén 2019. Fotograf: Magnus Aronson/Ikon
Ärkebiskop Antje Jackelén är en viktigt röst i det stora utvecklingssamtalet om kungariket Sverige. Nu har hon valt att ta twitterpaus och det har diskuterats flitigt. På ungefär det sätt som vi diskuterar idag. Svart och vitt. Rätt och fel. För och mot. Har läst så mycket dumt i debatten. Det får mig att tänka på det gamla ordet socialisation. Som förr var någorlunda synonymt med att en grupp rimliga människor kollektivt uppfostrar de enstaka orimliga människorna. De som hatar, hotar och beter sig obehagligt. De som girigt roffar åt sig och skyller på andra. De som utan anledning demoniserar andra människor på grund av kön, hudfärg, vem de älskar eller något annat.
Det var lite så vi tänkte.
Socialisation, inom sociologin den process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter. Åstadkoms ofta indirekt via kontakt med gruppens medlemmar, det vill säga till stor del omedvetet.
Wikipedia
Det känns som att socialisationsprocessen har spegelvänts eller reverserats. Det är lätt att dras med i de orimliga människors språk, attityd och tempo. Den efterföljande debatten om ärkebiskopens twitter-paus är ett tydlig exempel på just det. Kommer du ihåg presidentvalskampanjen i USA 2016? Som vi på något sett såg på som underhållande och hemsk samtidigt. Då, när Donald Trump för lång tid framöver satte standarden för det politiska samtalet i västvärlden.
En som reagerade då var Michelle Obama. Som med sitt flitigt citerade uttalande ”When they go low, we go high” försökte påminna andra om att vi kan bättre.
Så hur går det för oss nu, fem år senare? På en skala från noll till hundra? Inte så bra, tycker jag. Alla mot alla. Det är alltid nånannans fel. Konfliktlinjerna blir allt fler och allt konstigare. Det nya liberala är att vara reaktionär och konservativ och krävande. Varje bild på en svensk politiker som ska spridas i sociala medier visar en sammanbiten, arg, nedlåtande och krävande uppsyn.
Jag tror att kulturen vi skapat i de sociala medierna är helt grundläggande i denna förskjutning. Och kanske är det dags att vi börjar ifrågasätta den där strategin i att vara närvarande på de där plattformarna för att på något sätt bidra till god socialisering. Jag tänker att ärkebiskop Antje Jackelén gör helt rätt. Kanske är vi fler som borde följa hennes exempel. Men vadå, är det inte lite elitistiskt uppgivet att ens tänka tanken på att lämna?
Nej. De flesta av oss är inte med när rasister marscherar eller kvinnohatande män träffas i grupp. De flesta av oss försöker inte förändra kriminella gäng med vår blotta närvaro på nätterna. Kanske är det så att behovet av att samlas igen, utan den här polariserande kulturen börjar bli så starkt att vi kan hitta nya vägar? Jag tror att det – precis som i alla andra rättvisefrågor – handlar om att vi måste sluta vänta. Tiden löser inte saker åt oss. Men aktiv handling kan göra det.
Det börjar nog i den egna känslan av sammanhang och det egna begäret efter bekräftelse. Rädslan att göra fel och/eller viljan att göra rätt. Men var rädd om dig och dina tankar och känslor. För socialisationen pågår. Och vem socialiserar dig?
Det är lätt att hamna i debatt. I destruktiva samtal där lyssnande inte pågår. Där allt blir svart eller vitt och polariseringen får människor att välja sida utan djupare eftertanke. När klimatkrisen hamnar i den polariseringen förlorar vi. Klimatkrisen är inte påhittad av någon enskild politisk ideologi. Där är större än andra mänskliga påhitt, som kapitalismen, den naiva tron på evig tillväxt eller socialismen.
Vi kan mäta saker med naturvetenskapen. Försöka oss på att förstå naturliga processer i de ekosystem som är själva grundförutsättningen. Men, vi måste nog också söka oss till tolkning. Hur vi tolkar de data vi samlar in kommer att vara avgörande för människans och mänsklighetens anpassning till de förändringar som kommer i klimatkrisens spår. Våra tolkningar kanske till och med kan påverka hur allvarliga konsekvenser vi skapar genom att driva på klimatkrisen.
Det pågår sådana här samtal. Där människor möts med stör öppenhet och försöker tolka tillvaron och existensen. Inte sällan leder sådana här samtal till ny samtal. De liksom sprider sig och smittar.
Här är några sådana aktuella samtal jag vill smitta dig med:
Läsarpodden I läsarpodden möts teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman i samtal om en bok de läst. Men samtalen blir djupare än så. Jag vill varmt rekommendera tre av deras samtal, liksom böckerna som är samtalens utgångspunkt.
Morphosis unfolding growth in FAITH with Gerhard Bley Trots den engelska titeln så sker samtalet på svenska. Den empatiska ledaren Gerhard Bley (VD för Kavli) i ett djupt och klarsynt samtal med Lina Fogelberg and Petra Trobäck. Ett samtal som drivs av mening och har tankepauser som faktiskt inte är bortredigerade. Bara en sån sak. Tankepauser. Som kan behövas när en ledare för en stor koncern som ligger bakom väldigt kända varumärken i din livsmedelsbutik pekar ut bristerna med kapitalismen.
Leva och låta leva – KG Hammar KG Hammar i Tankar för dagen från 27 mars 20201. Han sammanfattar som vanligt i stort sett allt: Vi måste försöka urskilja vad i ”det normala” som är hållbart i en värld där rätten till liv är erkänd och eftersträvansvärd, och vad som inte är det.
Hållbarhet & Existens I fem samtal fick vi möta känslor, tankar och en djupare känsla av tillsammansskap även i olikheter när vi valde att utmana de kvävande ekonomiska, teknologiska och politiska perspektiven på klimatkrisen. Eller kanske förnekandet av den.
Var med när vi lyssnar på:
Petra Carlsson (präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan) och Pekka Mellergård (överläkare, docent i neurokirurgi). Maria Küchen (författare, poet och kulturjournalist) och David Jonstad (journalist, författare och föreläsare). Björn Wiman (journalist och kulturchef på Dagens Nyheter) och Pella Thiel (ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige). Paula Richter (psykolog studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna och aktivist) och Rom-klubbens ordförande Anders Wijkman (författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati). Ing-Mari Wieselgren (överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner) och Jonas Gren (poet och författare).
I många av de här samtalen finns det plats för nya idéer och tankar. Här finns Framtidsentreprenörer. Det är därför jag tror att det är så viktigt att vi öppnar dörrar för fler samtal och möten mellan olika människor.
Vi kan vara ganska bra på det.
Titta och lyssna. Reflektera och respondera. Låt det ta tid.
Tillsammans med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro har vi skapat Hållbarhet & Existens. Med dessa samtal vill vi hitta nya perspektiv på klimatkrisen. De första fem samtalen finns nu på UR Play.
I de första fem samtalen möter vi:
Petra Carlsson Präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan
Pekka Mellergård Överläkare, docent i neurokirurgi
Maria Küchen Författare, poet och kulturjournalist
David Jonstad Journalist, författare och föreläsare
Björn Wiman Journalist och kulturchef på Dagens Nyheter
Pella Thiel Ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige
Paula Richter Psykolog, studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna samt aktivist
Anders Wijkman Författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati, ordförande i Club of Rome
Ing-Mari Wieselgren Överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner
Vi skulle göra en samtalsfestival. Där vi tänkte samla människor som vill mötas och samtala om klimatkrisen och människan. Men, en pandemi gör att vi får vänta med den festivalen.
Under tiden gör vi samtal på andra sätt. De första fem samtalen spelade vi in i S:t Nicolai kyrka i Örebro utan publik. De kommer att visas i UR Samtiden våren 2021.
Vi vill hitta andra perspektiv på klimatkrisen. På samtiden, människorna och livet på planeten vi är helt beroende av. Samtalet har länge helt dominerats av ekonomi, teknologi och politik – alltså samma utgångspunkter som skapat krisen. Vi behöver prata om det. Med andra människor. Men andra perspektiv.
Samtalsledare och initiativtagare är Sara och Fredrik Bronner. Producent är Magnus Sundell, Studieförbundet Bilda.
Programmet är utarbetat av Bronner & Bronner Samhällsförbättring i samarbete med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling (Svenska kyrkan Örebro). I programgruppen ingår också Sara Nässelqvist, citypräst Nikolai församling och Elin Kullingsjö, verksamhetsutvecklare Studieförbundet Bilda.
Vi är så tacksamma för de här samtalen. Och kommer att möta fler människor i samtal framöver. Dessutom har Studieförbundet Bilda utvecklat ett material för att diskutera de här samtalen och frågeställningarna i studiecirkel.
Häromdagen lyssnade jag på det senaste avsnittet från P3 Dystopia. Om yttrandefriheten. Imponeras av hur redaktionen bakom det här programmet om och om igen sätter samtidens och framtiden stora utmaningar och hot i fokus. Här belyser någon viktiga saker från olika vinklar. I en blandning av fakta och fiktion skapas insikter, frågor och kunskap. Som föder andra samtal.
Det där är fint. Att producera något som gör att människor kan mötas och prata med varandra. Ett sådant samtal skulle jag vilja samlas i efter att ha lyssnat på de här två avsnitten:
Eventuellt skulle jag heller inte kunna låta bli att hämta upp några tankar från den lilla boken Till dig som vill visa vägen, som Sara Bronner och jag skrivit.
Jag skulle vilja diskutera frågor om den lilla människans existens i den stora världen. Om mening, sammanhang, tro, tvivel och tillit. Hur vi kan leva tillsammans på det sätt som vi kommit överens om via lagar, regler och överenskommelser, men utan att hota andra levande varelsers rätt till samma goda liv.
Vad driver oss och varför?
Allt vi människor gör tar sin början i en reaktion eller en respons. Vi sägs leva i en superindividualiserad tid och världens mest moderna och sekulära land. Samtidigt kan vi inte välja bort tillsammansskapet. Som kolbaserade livsformer är det omöjligt för oss att frikoppla oss från fotosyntes och ekosystem. Som kännande och tänkande varelser är det lika omöjligt för oss att frikoppla oss från andra.
Någonstans i sådana här samtal är jag övertygad om att vi kommer att kunna hjälpa varandra att hitta nya innovationer, relationer och sätt att göra saker bättre. Sätt att må bättre. Vilket krävs av oss just nu. Eftersom våra relationer inte bara är här och nu. De är också långa, i den djupa tiden, med de som levt före oss och de som ska leva efter oss.
Därför vill jag öppna samtal där naturvetenskap, samhällsvetenskap och ekonomi möter teologi, filosofi, psykologi och sociologi. Vi gör oss själva och livet en otjänst när vi reducerar människan till homo sapiens eller homo economicus. Vi är inte bara köpare eller säljare, förövare eller offer.
Det är lätt att gå i ljudväggen. När rädslan av att missa den senaste podden eller artikeln slår till. Men de senaste åren har P3 Dystopia berört mig på djupet med sitt klarsynta sätt att förmedla viktiga kunskaper och insikter.
Så tillbaka till det där samtalet jag vill bjuda in till. Med utgångspunkt i källorna jag listade här ovan. Skulle du vilja vara med i ett sådant?
För en tid sedan publicerade vi vår första lilla bok. I den citerar vi tio personer som skrivit eller sagt saker som gjort stor skillnad för oss i vårt sätt att närma oss världen. Eller i vårt arbete. Vi skickade boken och några handskrivna rader till var och en av dessa tio personer. Där vi beskrev varför vi citerat dem och att vi är tacksamma för att de påverkat oss.
Häromdagen låg det ett långt handskrivet brev i vår brevlåda. Ett svar. Tre handskrivna saker fulla av fina formuleringar av tacksamhet. Ibland blir det så tydligt och enkelt. Att vi människor gör något fint tillsammans när vi gör varandra uppmärksamma på att vi påverkats av någon. När vi säger tack.
Tacksamheten kan skapa en värme i kroppen. En värme som smittar. Som öppnar upp och gör det lättare för att hjälpa någon annan. Eller be om hjälp. Jag är övertygad om att det vi skapar tillsammans i relationer, samhälle och världen är helt beroende av detta. Av en väv mellan levande varelser som blir stark när vi vågar lita på varandra och säga tack.
I veckan spelar vi in samtal om Hållbarhet & Existens. Då kommer vi att prata om såna här saker. Om stora och små frågor som handlar om människan i klimatkrisen. Jag känner stor tacksamhet för att vi kan göra det.
Det är en solig och klar söndag i februari. Alla hjärtans dag. Människor kan känna sig ensamma, tvåsamma eller flersamma. Relationen är tidlös. Samtidigt något av det mest innovativa vi har. Om vi accepterar livet och att vi behöver andra människor och allt levande i våra relationer för att kunna utvecklas. Det handlar inte bara om att sakna något jag inte får. Det handlar inte bara om att jag har rätt till något. Nej, det handlar också om vad jag kan ge.
Tack är ett stort litet ord. En fin gåva. Vill du ge den till någon?
