Kategori: Globala målen

Publicerat

ÄR DET DAGS ATT LÄMNA KANALERNA?

Med anledning av dagens avsnitt av P3 Dystopia (om sociala medier) behövde jag skriva några rader. Till dig som arbetar med kommunikation. Till dig som är en del av lönsamheten för de som arbetar med kommunikation. Till dig som tittar på skärmen:

ÄR DET DAGS ATT LÄMNA KANALERNA?

Låt mig skriva om något du nog redan vet. Som du känner inom dig ganska ofta. Att något har blivit konstigt. Att det verkar som att allt har blivit så kallt och cyniskt. Som att någon vill ta något ifrån dig, trots att det inte verkar hända. Det är oroligt, samtidigt som mycket är precis som vanligt. Allt det där ständiga rasandet över olika saker – parkeringsavgifter, gatuarbete, människor som äter hundar, människor som gör si eller så – som du hela tiden ser, men aldrig riktigt går igång på.

Det betyder något. Det du känner.

Låt mig också berätta att jag saknar dina bilder av mat och triviala vardagshändelser. Barnteckningar från dagis. Fotbollsmatcher. Konserter. Musiken du gillar som du tipsar om. Berättelsen om vännen som fyller år.

Frågorna i den här texten är existentiella. Den handlar om oss, våra liv och den verklighet som håller oss samman. Marken som bär oss. Som vi alla är en del av. Om vi inte börjar mötas i dessa stora frågor riskerar vår civilisation att gå under. Det är liksom tydligt.

Jag håller på att skriva uppsats. Om Svenska kyrkan på Instagram. I det arbetet går jag ned i några gamla klassiska kommunikationsteorier. Min vän Sofia påminde mig igår om Neil Postmans tanke om att vi underhåller oss själva till döds i mediesamhällets gemenskap. Den teorin formulerades 1985 och baserades på televisionens påverkan. Postman menar att televisionen inte bara förändrade hur information kommuniceras, utan också vad som kommuniceras och hur människor uppfattar verkligheten. Postmans centrala tes är att medan tidigare samhällen, som präglades av lyssnande, muntligt och skriftligt berättande och diskuterande som främjade mänskliga möten, så omformade televisionen vår gemenskap till något ytligt och underhållningsdrivet. Vilket enligt Postman leder till att samhället förlorar förmågan till seriösa och djupgående diskussioner om viktiga frågor.

Har det hänt något sedan 1985? Internet, diskussionsforum, sociala medier. Bland annat. I seminarier för trettio år sedan skrattade vi åt dystopiska konsekvenser av den här forskningen. Aldrig skulle väl vanliga människors liv bli underhållning? Skulle vi sitta och titta på fattiga människor på TV? På människor som under berusning ligger med varandra framför TV-kameror i dokusåpor? På politiker som kallar varandra för det ena värre uttrycket än det andra? Vi skrattade och science ficition-idéerna om att alla skulle gå runt med sin egen tv i fickan och titta på vad de vill när de vill.

Vi skrattar inte längre. Det börjar på allvar bli dags att ställa några kritiska frågor:

Är ekonomisk utveckling viktigare än människor? Är teknisk utveckling viktigare än människor? Är utveckling som inte leder människor till befrielse god utveckling?

Många av de gamla kommunikationsteorierna sägs vara obsoleta nu. I vår digitala era. Men i grunden är det samma gamla logik. Den som äger mediet/kanalen tjänar pengar på att du och jag är i den och hålls uppmärksamma. Så kan vi nämligen exponeras för de annonser och budskap som andra människor betalar ägaren till mediet/kanalen för att nå oss med. Eftersom det är du och jag – även kallade mediekonsumenter – som är råvaran i affärsmodellen. Oavsett om det är en mediemogul, en tech-entreprenör eller en autokrat som äger och styr mediet/kanalen.

Neil Postman tar bland annat inspiration från två klassiska dystopiska framtidsskildringar: George Orwells “1984” (från 1949), där staten kontrollerar medborgarna genom förtryck och censur, och Aldous Huxleys “Brave New World” (från 1932), där människor distraheras av nöjen och sinnesförnöjelser. Postman menar att Huxleys vision har blivit verklighet, där vi frivilligt distraheras av underhållning och inte längre söker djupare förståelse eller sanning. I “Brave New World” har mäktiga människor med vetenskap och teknologi har skapat ett samhälle styrt av total kontroll, konsumtion och eugenik (den vetenskapliga och teknologiska processen för att styra och manipulera den mänskliga befolkningens sammansättning för att skapa individer som är skräddarsydda för specifika sociala roller och funktioner). Människor framställs och manipuleras alltså genetiskt för att passa in i olika samhällsklasser, från ledare till arbetare, och uppfostras för att vara nöjda med sina förutbestämda roller. Samhället upprätthåller sin stabilitet genom ständig konsumtion, underhållning och drogen SOMA (lustigt nära SoMe), som undertrycker obehagliga känslor och tankar. Gamla värden som familj, religion, och individuell frihet har avskaffats till förmån för social harmoni och kollektiv lycka. Huxley utforskar teman som frihet, teknologi, och avhumanisering, och ställer viktiga frågor om vad det innebär att vara människa.

Neil Postmans teori går utmärkt att rikta som kritik av vår och den ständiga strävan efter underhållning, där viktiga samhällsfrågor trivialiseras till kortfattade och spektakulära format, och där yta prioriteras över innehåll. Samtidigt som de lönsamma algoritmerna som får dig och mig att sitta och titta på upprörande innehåll på skärmar utvecklas för att göra oss ännu mer arga (eller engagerade). Problemet är att vi luras in i påhittade falska verkligheter. Som andra människor tjänar på, på olika sätt. För att tjäna pengar skördar människor sina medmänniskor.

Låt mig nu säga att jag saknar att lyssna på dig. Trots att vi aldrig träffas. Jag saknar att stå och prata om vädret i väntan på bussen. Om hur vackert fåglarna kvittrar. Om morgonens huvudnyhet i lokaltidningen.

I George Orwells dystopi är samhället totalitärt och ledd av allsmäktiga Storebror som övervakar och kontroller alla sidor av människornas liv. Samhället styrs av Partiet som genom propaganda, övervakning, brutalt förtryck och underhållning till döds upprätthåller sin makt. Romanens huvudkaraktär, Winston Smith, arbetar med att förfalska historiska dokument på Sanningsministeriet.Winston börjar ifrågasätta Partiets kontroll och försöker återta sin frihet genom att drömma om en revolt och inleda ett förhållande medJulia, en annan partimedlem. Men Partiet vill annat och Winston fångas och omvänds på Kärleksministeriet där hans inneboende längtan och själ dödas så att Winston blir lojal och förråder sin älskade Julia. De sista orden i romanen lyder:

”Han hade vunnit segern över sig själv. Han älskade Storebror.”

Orwell varnar för farorna med totalitarism och hur den kan förvrida sanningen, förneka friheten och manipulera människors tankar och handlingar. Han kanske bara var alarmistisk? En i raden av hysteriska feminiserade syltryggar?

Nåväl, i Orwells roman finns tre supermakter i världen som ständigt är i krig med varandra – Oceanien, Eurasien och Östasien. Tre supermakter som också börjar bli allt tydligare i vår tid. Ingen av dem verkar tro på demokratin, men alla verkar tro på ekonomin. Så kanske är de ytterst tre olika maffialiknande kleptokratiska gängstrukturer?

Civilisationer kommer och går. Är den civilisation vi kallar vår dömd att gå under? Alltså den där upplysningsliberala och marknadsliberala demokratin? Kanske är det upp till oss. Demokratin kräver ett torg. Där olika människor med olika åsikter lyssnar på varandra, söker förståelse och kommer överens. Om vi gör demokratin till ett gladiatorspel – en Fight Club – där människor strävar efter dominans, kamp och tydliga segrar så blir den underhållning till döds. Den slutar att vara demokrati. Då får vi en Storebror. Ett parti.  Skapa din egen kanal. Så slipper du obehagliga frågor. Få många följare. En vacker dag kan du styra regeringen utan att sitta i den. Du bestämmer, men slipper ta ansvar.

Vart är vi nu? Det kan vara lite oklart. Men jag är övertygad om att vi måste lyssna på varandra. Och jag är lika övertygad om att vi som arbetar inom detta fält – kommunikation, PR, marknadsföring, politik, påverkan, journalistik och media – vi behöver diskutera de teoretiska begreppen ingrupp och utgrupp….eftersom vi är en del av SAMMA grupp. Det vi utsätter våra medmänniskor för utsätter vi oss själva för. Vi är ju med i den lilla gruppen människor. En ynka art av kanske tio miljoner arter av liv på planeten vi delar. Inget vi gör för att dela upp oss i VI och DOM kommer att leda oss till befrielse. Det kommer bara att göra oss bundna.

Om mindre än fyra veckor är det presidentval i USA. Världens rikaste man, tech-entreprenören som allt mer påminner om den sämsta sidan av Marvels fiktiva karaktär Tony Stark, backar nu upp en av kandidaterna. Den kandidat som försökte sig på en statskupp för några år sedan. Häromdagen stod en av Europas autokrater i Europaparlamentet och rabulerade. Vad som händer i Ryssland är omskrivet och omtalat. Östra Tyskland? Frankrike? England? Och så lilla Sverige där kriminalitet ytterst handlar om din etnicitet. Där gängkriminella festar med statsråd och den mäktigaste partiledaren, men det inte är något problem eftersom de är en del av ingruppen. Världen förändras nu. Det skakar under våra fötter.

Hur är det med din gamla pappa? Hur har din dotter det på universitetet? Och din kompis son, han som har problem med droger, levar han fortfarande?

Har vi plats för varandra? Vill vi leva tillsammans? Vill vi leva?

Jag vill uppmana dig som arbetar med kommunikation i någon form. Som vet allt det här och försörjer dig på denna kunskap. Du kanske är PR-konsult, politiskt rådgivare, journalist, marknadsförare. Jag vill uppmana dig att fundera över hur samhället hänger ihop och hur du vill vara en del av det. Hur du ser på dina medmänniskor.

Jag vill uppmana dig som känner att något är fel att också fundera. Vill du fortsätta att vara en råvara på den här marknaden? 

En annan väg är möjlig. Vi kan prata med varandra. Med grannen. Med de som står i kön tillsammans med oss på ICA. Den som sitter bredvid på bussen, på tåget. Vi kan sprida annat innehåll. Trots att algoritmen inte kommer att hjälpa oss att nå ut. Men algoritmen är inte en del av den verklighet som ger oss allt vi behöver – sol som lyser på jord som ger näring till växter som ger oss näring. Vatten som ständigt cirkulerar och får oss alla att överleva. Verkligheten som fanns före ekonomin. Som kommer att finnas efter ekonomin. Med eller utan människor.

Livet är vackert. Vi är en del av det. Vi behöver inte fortsätta att låta oss bländas av guldkalvens varma men bländande ljus. Ingen ber dig att vara en råvara. Ingen ber dig att se på andra människor som råvaror.

Hur ska vi göra? Är det dags att lämna kanalerna? Jag vet inte. Vi får nog upptäcka det tillsammans. När jag skulle släcka och gå och sova igår kväll så såg jag något. Jag gick ut och ställde mig mellan träden i den lilla parken utanför huset där jag bor. Livet visade sig ifrån en oväntad sida. Det var vackert. Jag var ensam. Men bilderna jag publicerade på Facebook och Instagram har fått massor av likes idag.

Det är också vackert. När livet bryter igenom. Nästa gång hoppas jag att vi är flera där under träden. Att vi överhuvudtaget finns kvar. Så att vi kan säga hej till varandra. Kanske upptäcker vi något gammalt, något mänskligt?

—

Edit: Eventuellt är inte heller AI någon universallösning på vår mänskliga gemenskap. Men, jag bad Googles Gemini via NotebookLM att generera ett samtal utifrån min text. Lite som ett samtal mellan två amerikanska Deep talk-poddare. Om än AI-genererade i samtal som skapades på mindre än en minut när AI:n läste min text. Tre sådana samtal kan du lyssna på här. De kan ge en genväg till mina tankar, men troligare ett exempel på hur AI analyserar text och skapar innehåll på nolltid.

Det första samtalet ligger ganska nära mina egna tankar. Här är jag lite imponerad.

Det andra samtalet är tämligen generiskt och sociala medier-kritiskt utan nyansering.

Det tredje samtalet är också tämligen generiskt. Men det är fascinerande vad AI gör med min text.

Norrskenet över Kaserngården 10 oktober 2024.

Publicerat

EMPATI eller APATI – vad skadar oss?

”Excellencies,

One month ago, we turned the calendar on a new year. But just days ago, another clock turned – the so-called Doomsday clock. That symbolic clock was created 76 years ago by atomic scientists, including Albert Einstein. Year after year, experts have measured humanity’s proximity to midnight – in other words, to self-destruction.

In 2023, they surveyed the state of the world – with the Russian invasion of Ukraine, the runaway climate catastrophe, rising nuclear threats that are undermining global norms and institutions. And they came to a clear conclusion. The Doomsday Clock is now 90 seconds to midnight, which means 90 seconds to total global catastrophe.

This is the closest the clock has ever stood to humanity’s darkest hour – and closer than even during the height of the Cold War. In truth, the Doomsday Clock is a global alarm clock.  

We need to wake up – and get to work.  

[…]

The good news is that we know how to turn things around — on climate, on finance, on conflict resolution, on and on. And we know that the costs of inaction far exceed the costs of action. But the strategic vision – the long-term thinking and commitment — is missing. Politicians and decisionmakers are hobbled by what I call a preference for the present. There is a bias in political and business life for the short-term. The next poll. The next tactical political maneuver to cling to power. But also the next business cycle – or even the next day’s stock price.  

The future is someone else’s problem. This near-term thinking is not only deeply irresponsible – it is immoral. And it is self-defeating.  

[…]

This year marks the 75th anniversary of the Universal Declaration – the distillation of our shared mission to uphold and uplift our common humanity. 

It was bold, ambitious and audacious. We need to take inspiration from its spirit and its substance. 

The Declaration reminds us that the “inherent dignity and equal and inalienable rights of all members of the human family is the foundation of freedom, justice and peace.”  

When I look at human rights in the broadest sense – with a 21st century lens – I see a roadmap out of the dead end.  

[…]

It starts with the right to peace. 

The Russian invasion of Ukraine is inflicting untold suffering on the Ukrainian people, with profound global implications. The prospects for peace keep diminishing. The chances of further escalation and bloodshed keep growing.

I fear the world is not sleepwalking into a wider war.  I fear it is doing so with its eyes wide open.

But the world needs peace and peace in line with the United Nations Charter and international law. We must work harder for peace everywhere.  

[…]

If every country fulfilled its obligations under the Charter, the right to peace would be guaranteed. When countries break those pledges, they create a world of insecurity for everyone. So it is time to transform our approach to peace by recommitting to the Charter — putting human rights and dignity first, with prevention at the heart.

[…]

Let’s be clear. 

When we see poverty and hunger on the rise around the world….

When developing countries are forced to pay five times more in borrowing costs than advanced economies … 

When vulnerable middle-income countries are denied concessional funding and debt relief…

When the richest 1 percent have captured almost half of all new wealth over the past decade… 

When people are hired and fired at will, but lack any form of social protection…

When we see all these gaping flaws and more…

Something is fundamentally wrong with our economic and financial system. The global financial architecture is at the heart of the problem. It should be the means through which globalization benefits all. 

Yet it is failing.

[…]

Meanwhile, humanity is taking a sledgehammer to our world’s rich biodiversity — with brutal and even irreversible consequences for people and planet. 

Our ocean is choked by pollution, plastics and chemicals. 

And vampiric overconsumption is draining the lifeblood of our planet — water. 

2023 is a year of reckoning.  It must be a year of game-changing climate action. We need disruption to end the destruction. 

No more baby steps.  

No more excuses.  

No more greenwashing.

No more bottomless greed of the fossil fuel industry and its enablers.

[…]

I have a special message for fossil fuel producers and their enablers scrambling to expand production and raking in monster profits: 

If you cannot set a credible course for net-zero, with 2025 and 2030 targets covering all your operations, you should not be in business. Your core product is our core problem. We need a renewables revolution, not a self-destructive fossil fuel resurgence. 

[…]

Wherever we are from, wherever we live, culture is humanity’s heart and soul. It gives our lives meaning. Universality and diversity are critical to cultural rights. Those rights become meaningless if one culture or group is elevated over another.  But from the destruction of sacred burial sites to state-sponsored religious conversion and so-called re-education programmes, universal cultural rights are under attack from all sides. 

Antisemitism, anti-Muslim bigotry, the persecution of Christians, racism and white supremacist ideology are on the march. Ethnic and religious minorities, refugees, migrants, indigenous people and the LGBTQI-plus community are increasingly targeted for hate, online and off. 

Many in positions of power profit from caricaturing diversity as a threat. They sow division and hatred.  They weaponize cultural differences. Social media platforms use algorithms that amplify toxic ideas and funnel extremist views into the mainstream.  Advertisers finance this business model. 

[…]

The United Nations Outreach Programmes on the Holocaust and the Genocide against the Tutsi in Rwanda, and our Strategy and Plan of Action on Hate Speech, are part of our commitment to protecting cultural rights and diversity around the world.  

We will call for action from everyone with influence on the spread of mis- and disinformation on the internet – Governments, regulators, policymakers, technology companies, the media, civil society. 

Stop the hate. Set up strong guardrails. Be accountable for language that causes harm.”

– Antonio Guterres, 6 februari 2023

6 februari höll FNs generalsekreterare Antonio Guterres ett tal i FNs generalförsamling. I år har det gått 75 år sedan FN bildades. För att världens länder skulle kunna samexistera på ett annat sätt, mot bakgrund av två vansinniga världskrig. Jag tar ett par djupa andetag. Läser en bok om religionspedagogik och idéhistoria. Ser 1920-talet göra en stark comeback nu, på 2020-talet. Det här talet fick inga notiser i nyhetsflödet. Antonio Guterres profetiska gärning fortsätter, han talar klart och tydligt, men vem lyssnar? Det är liksom en glasklar samtidsmarkör att vår statsminister ringer upp generalsekreteraren för att få hjälp att gå med i NATO.

Atomiseringen, alltså den utveckling där vi dras isär allt mer. Där vi fragmentariseras och görs till små enskilda atomer, istället för att vara integrerade delar i skapelsen, samhället och den natur vi delar med allt annat organiskt liv. Håller den på att döda en av de viktigaste egenskaper människan fötts med, nämligen empatin? Om empatins raka motsats är apatin så känns det så. I mitt land håller en regering på att göra det möjligt för staten att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd. I mitt samhälle demoniserar vi de människor som säljer droger, samtidigt som vi själva förstärker våra liv med de där drogerna. I min hemstad försöker vi stänga ute unga människor som missbrukar Oxycontin, från parkeringshus. Med ronderande väktare ska vi göra samhället tryggare. Inte för de som mår sämst, utan för oss som uppfattar dessa stackare som störande. 

Mångfald är en förutsättning för liv. Tro, tillit, kärlek, respekt och en känsla av att vilja andra väl är det också. Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra? Istället för att hjälpa de som har det sämst, skriker vi efter hjälp från våra ledare. Istället för att öppna, så låser vi. Stänger in oss själva eller andra. Vad hände med empatin? Det här talets innehåll borde stå högst på alla agendor. Finnas med i alla verksamhetsplaner, affärsplaner, projektplaner, budgetar och nya idéer. Jag tror att generalsekreteraren har något väldigt viktig att säga. Jag tror att vi måste lyssna. Innan det är försent.

Apatin kommer att skada oss. Den gör det redan.

Talet i sin helhet finns här.

Vid lunchtid kommer jag att gå på en kort mässa. Jag kommer att dela brödet och vinet med andra människor. Påminnas om den stora helheten. Att vi alla är en del av samma kropp eftersom vi får del av ett och samma bröd. Vi hänger ihop. Allt levande hänger ihop. Det går inte att dela upp oss. Historien visar att alla försöka att göra det misslyckas. Men om vi kämpar mot den insikten och försöker att dela upp oss, då kommer vi, likt människor före oss i historien, att skapa lidande. Helt i onödan.

Jag tror att vi behöver tro. På varandra, på livet, på den där känslan i magen som inte går att förklara. Jag tror att det är något sådant generalsekreteraren säger. Liksom många försökt säga före honom.

Publicerat

Kunskap och kreativitet

Terminsstart. Jag föreläser och handleder studenter som läser sista terminen på Musikhögskolan vid Örebro universitet. Studenter som ska gå ut och erbjuda kreativitet och konstnärlighet i musikaliska entreprenörskap. Det blir fint. Vi pratar omställning, idéutveckling, Business Model Canvas, efterfrågan, samhällsnytta, affärsnytta, planetnytta och inte minst drivkraft och känslan av både sammanhang och mening.

Saker förändras. Världen förändras. Här kommer nya entreprenörer.

Det är också terminsstart för mig. Jag kommer ägna större delen av tiden kommande år på mina teologistudier. På lång sikt skiftar mitt fokus rejält. Eller kanske inte. Det kommer att visa sig.

Publicerat

Ett strategiskt näringslivsprogram

Lekebergs kommun (väster om Örebro) har fattat beslut om ett strategiskt näringslivsprogram. Jag upphandlades för att bidra i framtagandet och beredning av programmet. Vi har jobbat ungefär ett år med den sista fasen. Innan jag kom in hade det gjorts en gedigen fas av dialog och analys. Mitt arbete bestod av att föra samman de olika kunskaper som fanns med de övergripande mål kommunen styr mot. Som så ofta i sådana här processer så finns egentligen all kunskap som behövs, och med hjälp av externa ögon kan kopplingar till mål och konsekvenser av olika strategiska vägval analyseras och beredas – allt för att ge beslutsfattarna så goda förutsättningar som möjligt att fatta hållbara beslut.

Idag firades programmet med tårta. En bra tårta.

Jag är imponerad av den tydliga inriktning som både tjänstepersoner och förtroendevalda som jag mött i processen hållit sig till. Det här är första gången som förhållandevis unga Lekebergs kommun har antagit ett strategiskt näringslivsprogram. Det var intressant att jobba med det samtidigt som kommunens första strategiska hållbarhetsprogram utarbetades. På lång sikt tänker jag att det är klokt att överväga om de här bägge programmen kanske hör ihop i ett och samma.

Programmet finns att läsa på Lekebergs kommuns hemsida. Jag är tacksam och har lärt mig mycket i det här uppdraget. Det finns mycket kraft i Lekeberg, troligen även i många andra av landets mindre kommuner. När de gröna näringarna, som jord- och skogsbruk, står i centrum av en kommuns möjligheter, då är det viktigt att stå med bägge fötter på jorden. Då blir kanske sådana här program lite bättre rotade. Jag tycker nog att det blev så i det här arbetet.

Publicerat

Årets viktigaste tal?

I have seen many scientific reports in my time, but nothing like this.
Today’s IPCC report is an atlas of human suffering and a damning indictment of failed climate leadership. With fact upon fact, this report reveals how people and the planet are getting clobbered by climate change. 

Nearly half of humanity is living in the danger zone – now.
Many ecosystems are at the point of no return – now.
Unchecked carbon pollution is forcing the world’s most vulnerable on a frog march to destruction – now. 

The facts are undeniable.
This abdication of leadership is criminal. 
The world’s biggest polluters are guilty of arson of our only home.

It is essential to meet the goal of limiting global temperature rise to 1.5 degrees. Science tells us that will require the world to cut emissions by 45 percent by 2030 and achieve net zero emissions by 2050. 

But according to current commitments, global emissions are set to increase almost 14 per cent over the current decade. That spells catastrophe. It will destroy any chance of keeping 1.5 alive.

Today’s report underscores two core truths.
First, coal and other fossil fuels are choking humanity. 
All G20 governments have agreed to stop funding coal abroad. They must now urgently do the same at home and dismantle their coal fleets.  

Those in the private sector still financing coal must be held to account.
Oil and gas giants – and their underwriters – are also on notice.
You cannot claim to be green while your plans and projects undermine the 2050 net-zero target and ignore the major emissions cuts that must occur this decade.
People see through this smokescreen.

OECD countries must phase out coal by 2030, and all others by 2040.
The present global energy mix is broken.
As current events make all too clear, our continued reliance on fossil fuels makes the global economy and energy security vulnerable to geopolitical shocks and crises.  
Instead of slowing down the decarbonization of the global economy, now is the time to accelerate the energy transition to a renewable energy future.

Fossil fuels are a dead end – for our planet, for humanity, and yes, for economies.

A prompt, well-managed transition to renewables is the only pathway to energy security, universal access and the green jobs our world needs.
I am calling for developed countries, Multilateral Development Banks, private financiers and others to form coalitions to help major emerging economies end the use of coal.
These targeted mechanisms of support would be over and above existing sustainable development needs.

The second core finding from this report is slightly better news:  investments in adaptation work. Adaptation saves lives.
As climate impacts worsen – and they will – scaling up investments will be essential for survival. Adaptation and mitigation must be pursued with equal force and urgency.

That’s why I have been pushing to get to 50% of all climate finance for adaptation.

The Glasgow commitment on adaptation funding is clearly not enough to meet the challenges faced by nations on the frontlines of the climate crisis.
I’m also pressing to remove the obstacles that prevent small island states and least developed countries from getting the finance they desperately need to save lives and livelihoods.
We need new eligibility systems to deal with this new reality.

Delay means death.

I take inspiration from all those on the frontlines of the climate battle fighting back with solutions. All development banks – multilateral, regional, national – know what needs to be done: work with governments to design pipelines of bankable adaptation projects and help them find the funding, public and private. And every country must honour the Glasgow pledge to strengthen national climate plans every year until they are aligned with 1.5C.  The G20 must lead the way, or humanity will pay an even more tragic price.

I know people everywhere are anxious and angry.
I am, too. 
Now is the time to turn rage into action. 
Every fraction of a degree matters.
Every voice can make a difference.
And every second counts.

Thank you.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres. De där orden. Inledde en presskonferens 28 februari i år. När ännu en IPCC-rapport publicerades. När vi ännu en gång får bekräftat att våra utsläpp fortsätter att öka, trots att vi enats om att minska dem. Egentligen finns det inte så mycket att tillägga. Vad tänker du när du läser dem? Vad känner du? Vad gör du nu?

Hur länge kan vi, alltså jag och du, vara en del av ett ledarskap som närmast är kriminellt?

Publicerat

Samtal om något som skakat om

Ikväll fick jag leda ett samtal mellan författarna Maria Küchen och Jonas Gren. Vi tre fick inleda Bokmässan i BK med ett samtal om jord, gudar, skidvalla, existens, framtid, klimatkris, hopp. förtvivlan och lite mer.

De här båda författarnas senaste böcker – Jord och gudar (Maria Küchen) och Tävlingsdräkten (Jonas Gren) – har skakat om mig när jag läst dem och förberett det här samtalet. På ett bra sätt har de skakat om mig. Det finns fortfarande människor som låter tankar och känslor få ta plats. Som låter tiden gå när de reflekterar och responderar över sina inres möten med det omgivande samhället.

Det här samtalet blev fint. Vi möttes i tankar om existensen, individualismen, klimatet, jorden, prestationen och omställning. Och mer. Inför en publik i Betlehemskyrkan och i livesändning så vävdes nya tanketrådar och det är avgörande om vi ska lyckas ställa om till en mer hållbar utveckling tillsammans.

Tidigare samma dag lyssnade jag på intressanta samtal med Yuval Harari, Gianis Varoufakis, Marilynne Robinson, Petra Carlsson, Kerstin Dillmar och Mikael Kurkiala. Samtal som berörde liknande teman och tankar om ett samhälle där vi som lever nu på något sätt är fångade i de dödas drömmar. Där kapitalismen som vi känner den kanske redan dött och utvecklas till något annat, som teknologi-feodalism. Där Antropocen inte bara är människans tidsålder längre, utan den ensamma människans tidsålder.

Om det här verkar för djupt och tungsint så rekommenderar jag läsning av några av de här människornas böcker. Gärna i kombination med eftertanke och reflektion. Tid för respons istället för omedelbar reaktion. Det är inte så komplicerat, det handlar om livet. Mitt, ditt och kanske framför allt det vi har tillsammans. Ganska viktiga utgångspunkter om vi menar allvar med de globala hållbarhetsmålen. Eller bara fortfarande har en tanke om att livet är värt att samtala om, eftersom det är det viktigaste vi har. Företagare, studenter och beslutsfattare. De som kallas arbetstagare och de som kallas arbetsgivare. Var och en av oss, utan åtskillnad.

Om vi inte har en väldigt bra tanke om vad vårt samhälle ska vara, då kommer vi heller inte att skapa ett väldigt bra samhälle. Så sa Erika Hedenström en gång för många år sedan. Kanske fortfarande det viktigaste jag hört för oss som lägger merparten av vår tid på samhällsutveckling eller entreprenörskap.

Det här samtalet påminde mig om det. Tack.

Publicerat

Företagsklimatet är en del av fler klimat

Idag presenterar Svenskt näringsliv sin årliga ranking av företagsklimatet i Sveriges kommuner. Många jobbar febrilt med att svara på tråkiga frågor (de som går nedåt i rankingen) eller roliga frågor (de som går upp). Men säger den här rankingen något på egen hand eller behöver den sättas in i ett större sammanhang?

Idag rasar och rusar kommuner. Många starka ord surrar runt i luften. Det är en tradition sedan några år. Det är en dag när många vill diskutera företagandet på olika sätt. Jag tror att det är bra, eftersom vi kommer att behöva fler människor med idéer som utvecklar företag. Det hållbara samhället bygger på människors kreativitet, lust, inspiration och vilja att dela liv och arbete med andra. Det här är lätt att glömma bort just den här dagen. Lika lätt som det är att sätta den här attityundersökningen (inte mindre viktig för det) i ljuset av några fakta. Det kan en göra genom att ställa sig några frågor:

  1. Hur ser utvecklingen av BNP ut för oss sett över längre tid?
  2. Hur ser utvecklingen i näringslivet – startas det forfarande företag? Fler? Färre?
  3. Vilka branscher stärks långsiktigt i strukturomvandlingen?
  4. Har ekonomin blivit bättre eller sämre för det stora flertalet människor i samhället sett över lång tid?
  5. Hur ser det ut med arbetslösheten i ett längre perspektiv?
  6. Hur ser folkhälsan ut i vår kommun?
  7. Vilka människor driver företag i vår kommun – kön, åldrar?

    Det finns massor av olika faktafrågor en kan ställa sig – och hitta svaren på – som möjligen gör det lättare att göra någon slags sammanvägd analys av hur företagsklimatet i den egna kommunen (och landet som helhet) ser ut. Företagsklimatsrankingen har viktiga inspel till dessa fakta, men behöver också dessa fakta för att vara riktigt bra som hjälp till hållbart beslutsfattande. Idag är det många kommuner som har sin placering på den här rankingen som nyckeltal i uppföljning. Det är lite problematiskt om det här nyckeltalet inte sätts i relationer till verkliga fakta.

    Och den där lilla grejen med hållbarhet. Den föranleder möjligen en fråga till. Finns det samband mellan företagsklimatet, samhällsklimatet och det stora klimatet som påverkar allt på jorden? Jag är övertygad om det. Företagsklimatet speglar samhällsklimatet som i sin tur ytterst är helt beroende av hur planetens klimat lägger grunden till allt mänskligt liv, allt mänskligt skapande och därmed också företagandet.

    Så hur går det för oss på en skala från noll till hundra då? Kanske ger oss dagens olika samtal om det lokala företagsklimatet några svar, men långt ifrån alla.
Publicerat

En gammal gård kan vara framtiden

Idag fick jag vara med när familjen Schneider på Berga gård fick ta emot utmärkelsen Årets företagare i Lekeberg. På Berga gård finns hållbarhet och cirkulärt tänkande i grunden. Gården har funnits sedan 1600-talet och varit i familjen Schneiders ägo sedan 1964. Förutom produktionen så har gården blivit ett besöksmål med butik och äggbod. Dessutom med konferensmöjligheter och på de omfattande ägorna förvaltas bostäder.

Utmärkelsen delades ut av Ulrika Rönström från Företagarna under ett frukostmöte som leddes av Lekebergs kommuns näringlivskoordinator Maria Comstedt och kommunstyrelsens ordförande Johan Niklasson (C). Jag har fått förmånen att bli upphandlad som konsult i en process där Lekebergs kommun ska ta fram ett näringslivsprogram under året. Det kommer att bli en spännande och lärorik process. Lekeberg är en ung och växande kommun med ett småskaligt och diversifierat näringsliv. Företagsklimatet är gott och här finns en spirande entreprenörskapsanda i olika branscher.

Jordbruksmarken i kommunen kommer att vara viktig. Framtiden kommer att kräva att vi här på våra breddgrader blir mer självförsörjande igen. Då är det en styrka att ha kloka entreprenörer som familjen Schneider på plats, som redan nu kanske visar vägen mot framtiden genom att tänka hållbart i alla led.

Om de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 ska nås måste vi ha skarpa nationella, regionala och lokala mål som styr oss dit. Då är vi helt beroende av entreprenörer, beslutsfattare och människor med hållbara idéer.

2021 blir ett år präglat av strategiskt utvecklingsarbete för mig. Mycket fokus på hållbar näringslivsutveckling och omställning när kommuner och regioner anlitat mig för stöd i utvecklingsprocesser och programarbete. Lärorikt och spännande. Jag ser fram emot att möta ännu fler kloka entreprenörer.

Som Claes, Karolina och Lisa. Andra och tredje generationen Schneider på Berga gård.

Frukostmöte på Berga gård.

Publicerat

Företag ställer om hela tiden så var personlig

Kan personliga, existentiella och ekologiska insikter finnas med i affärsutveckling och diskussioner om regional utveckling? De måste nog det. Eftersom vi inte kan välja bort dem.

Allt som växer måste sluta växa någon gång. Annars kommer det till slut att fylla hela universum. Allt som ökar farten måste bromsa in nån gång. Annars kommer det att lämna atmosfären och försvinna i rymden. Evig tillväxt är omöjlig. och har alltid varit det. Om vi ska kunna lämna den naiva vanföreställningen som ekonomin givit oss om evig tillväxt är det dags att bli personlig.

En text av Tällberg Foundations grundare Bo Ekman har skakat om mig. Trots att vi är fler än någonsin som försöker påverka ALLT och ALLA i en mer hållbar utveckling så går mänskligheten fortfarande mot sin undergång. Och vi tar med oss oräkneliga andra arter längs vägen.

Vi kan inte fortsätta prata om hållbar tillväxt. Eller tro att vi ska lösa klimatkrisen med samma ideologier, teknologier och ekonomiska tänkande som skapat krisen. Det är inget annat än galenskap.

Naturen är ganska tydlig ändå. Saker som föds och växer kommer att plana ut i sin tillväxt och till sist att dö. För att bli näring in i en ny sådan process. Det där pågår. Utan att människan kan påverka det. Kretsloppet. Det gäller oss som människor, precis som för allt och alla andra levande varelser och organismer.

När vi försonas med den insikten kan det uppstå något personligt. Kanske till och med ett ansvarstagande. Då blir det kanske lättare för oss att börja skapa något nytt tillsammans. I relationer med andra människor. Utan den personliga övertygelsen kommer vi inte att kunna förverkliga det som mänskligheten kommit överens om i globala och internationella överenskommelser som Agenda 2030.

Sett över längre tidshorisonter kommer alla människor i alla företag och organisationer att bytas ut. Sett över samma tidshorisonter kommer också alla företag och organisationer att bytas ut. Varje år skapas nya företag, samtidigt som andra avvecklas. Det pågår alltså en ständig omställning. Helt naturligt och helt skapad av oss människor. Men, allt hänger ihop och allt påverkar helheten på olika sätt. Just nu försöker massor av beslutsfattare, förändringsledare och hållbarhetsexperter på att försöka skapa modeller, principer och strategier för omställning. Men, tänk om det bara är så att vi behöver acceptera den naturliga omställning som pågår i varje sekund? Försonas med den. Acceptera den. Vara en del av den.

Till och med våra egna kroppar fungerar enligt samma princip. Cellerna förnyas och din kropp kommer aldrig att vara samma kropp som du föddes med. Inget växer för evigt. Inget har någonsin vuxit för evigt. Allt kommer till liv, utvecklas och avvecklas.

Så vem vill du vara i den här föränderliga världen? Hur vill du vara med i det här kretsloppet?

Om vi ska undvika att förverkliga alla de skräckscenarier för allt levandes lidande som klimatkrisen och nationalismen för med sig börjar det bli dags att ställa sig den frågan. Vi kan lära oss något av de som gått före oss. Som utvecklade mänskliga relationer i flockar, stammar, församlingar, folkrörelser, företag och andra sammanhang.

Vi vet det mesta om den mätbara verkligheten.
Vi har redan kommit överens om målen.
Vi har de flesta lösningar redan.

Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

Vi delar ansvaret för helheten. Du, jag och vi. Tillsammans. Den enda som aldrig kan ta ansvaret är #nånannan. Så din idé, din kunskap och din övertygelse är viktig.

Vad vill du göra?

Publicerat

Nästa stora grej finns framför dina ögon

Många svenska kommuner jobbar hårt för att att vara attraktiva. För att sätta sig på någons karta. Mängder av kommunikatörer och strateger skapar allt snyggare kampanjer för olika städer, kommuner och platser. Men vad är det som lockar oss människor? Vad är nästa stora grej?

I Örebro lockar vi nu med The Greater Örebro Area. Det är ett Smart Move att flytta hit. Trelleborg bygger om sin hamn för att skapa nya moderna bostäder och kontor för nya moderna människor. Let’s Create lockar Norrköping. Eskilstuna säger sig vara en av världens mest miljösmarta industristäder. Helsingborg lockar med ett varierat näringsliv med en lång historia av entreprenörskap. Företagsklimatet är bland de bästa i landet. Från Skellefteå utropas att det där investeras mest per capita i Sverige just nu. Och alla har ett utmärkt logistikläge, vacker natur och livlig handel.

Det berättas om förändring och framtid. Mer eller mindre på samma sätt mot ungefär samma målgrupper. Och det är väl inget fel med det. Det är uppenbart att både strateger och kreativa kommunikatörer, copywriters och byråer gjort sina analyser och sin omvärldsbevakning.

Sett i ett bredare perspektiv då? Hur går det för oss på en skala från noll till hundra? Med folkhälsan, utbildningsnivåerna och innanförskapet? Med våra lokala hållbarhetsmål och deras påverkan på de globala hållbarhetsmålen? Ökar den globala temperaturen fortfarande i takt med våra utsläpp och konsumtion?

Jag tror att nästa stora grej finns där. I att uppfylla de målen. Genom att börja med att formulera dem. Med hjälp av människorna på platsen. Vi som lever och verkar på en plats kanske också behöver lockas ibland. Inte bara de som vi tror att vi vill locka som nya till våra platser.

Vad är det som attraherar människor? Ganska grundläggande saker. Vatten som går att dricka, luft som går att andas, trygga miljöer där vi kan slappna av. Natur som är tillgänglig för oss. Och andra människor. Människor som vi kan relatera till, lita på och göra saker tillsammans med ibland. Eller ofta.

En plats som gör det det här möjligt för oss kommer att vara en bra plats. Där vi kan leva, utvecklas och växa. Inte bara i konkurrens, utan också i någon slags större tillsammansskap. Vi kan kalla det samhället. Där kommer vi att skapa värden. För oss själva, för andra människor men kanske också för naturen och ekosystemen vi är beroende av på platsen.

Den insikten är lika viktig som att det finns människor med kreativitet och entreprenörsanda. Med den insikten kan de människorna skapa idéer, varor och tjänster som gör förutsättningarna för livet på platsen goda. För fler människor. Och det är det här som kommer att vara det verkligt attraktiva.

Det är inte alltid mätbart. Det är inte alltid innovativt. Men det är väldigt levande. 250 000 år av mänsklig evolution.

Därför är det så intressant att ta del av tankar och idéer som redan börjat omsätta sig i praktiken. Inte sällan med utgångspunkt i de globala hållbarhetsmålen. Jag fortsätter att hitta spännande tankar och idéer i Malmö, där både staden och universitetet bryter ny mark och återupptäcker gamla sanningar. Jag inspireras av pigga samtal från Södertörns högskola. Det pratas inte sällan om någon slags omstart efter pandemin. Jag tror kanske att den omstarten behöver bli något mycket större än så. En djupare och förändrad syn på människans, naturens och platsens värde. Genom att förstå människan som något större än Homo Economicus blir det lättare att ta plats i den djupa tiden. I existensen och evolutionen. För den som vill vara med och bidra till något långsiktigt som vi kan kalla framtiden.

Det kan bli meningsfullt, samhällsnyttigt och planetnyttigt. Vilket skapar goda förutsättningar för ekonomisk resiliens.

Vi har redan mött många människor som har den här synen. Bland annat i Framtidsentreprenörerna. Vi vet att de finns överallt. Nästa stora grej finns framför dina ögon. Den som vågar titta inåt kommer att upptäcka massor. Det gäller både människor och platser. Platsmarknadsföring som utgår från vad platsens människor och natur är tillsammans. Kräver en bra plats.

Kanske kan det vara ett smart move?

/Fredrik Bronner

Drivs med WordPress