Vi stänger inte när vi klimatstrejkar. Nej, vi öppnar på en annan plats. Därför möter ni oss under hösten på fredageftermiddagar utanför Rådhuset på Stortorget i Örebro. Där tar vi plats tillsammans med andra människor som vill vara med och ta Örebro till en framtid där vi människor fortfarande får plats och kan leva.
Vi kan bättre än så här. Därför måste vi prata om den där radikala omställningen. Därför behöver vi entreprenörer och människor och nya idéer.
Företagare For Future
Kom och diskutera framtidens cirkulära affärsmodeller med oss.
Var med och utveckla helt nya idéer.
Fredagar mellan klockan 15 och 17. Stortorget, Örebro, Vid Rådhuset.
Fredrik Bronner. Kulturvetare, entreprenör och kommunikatör. VD för Bronner & Bronner Samhällsutveckling AB.
Det är måndag morgon. Jag lyssnar på Vetenskapens Värld i P1. Ett intressant samtal om åskådareffekten. Ett antal forskare resonerar om det som uppstår när vi människor liksom gör som alla andra och inte bryter ett nödläge eller en kris. Eller vad som händer när vi faktiskt gör det.
Den är intressant den där effekten. Det krävs att någon agerar kraftfullt och väcker oss människor ibland. Som när en människa svimmar i rulltrappan. Nu argumenterar några för att Greta Thunberg gjort just det. Att hon under det året som gått tagit sig ifrån att vara en ensam skolstrejkare utanför riksdagshuset till att få flera miljoner människor att gå ut och demonstrera.
Så är det nog. Men det räcker inte. Det är fantastiskt att se FN-skrapan belyst med citat av Greta Thunberg. Det gör något fint med magen av att se bilderna på 270 000 människor på gatorna i Berlin och flera miljoner världen över. Men, jag vill nog påstå att vi fortfarande i allt väsentligt är åskådare. Visst, vårt fokus har förflyttats från den något mer abstrakta frågan om klimat och miljö till en flicka och ett växande antal demonstranter. Vi ser och imponeras av andras agerande. Det är med all säkerhet en viktigt förflyttning av fokus, men om vi ska göra det som Greta vill, då måste vi börja agera själva. Det räcker inte med att titta på.
Ja, det var några miljoner människor ute på gatorna i fredags. Men…. det var också bara någon promille av jordens befolkning. De behöver bli oerhört många fler. Som demonstrerar, som ställer om sina liv och som kräver att företag och beslutsfattare på alla nivåer (i politiska partier, föreningar, regeringar, fackförbund etc) fattar radikala beslut som gör att det som måste hända nu faktiskt händer. Typ att vi slutar gräva upp fossila bränslen ur jorden och öka utsläppen av koldioxid. Typ att vi slutar driva på det sjätte massutdöendet. Typ att vi slutar leva som att jorden har obegränsade resurser.
Eller ännu enklare: Inser att vi måste bryta tillväxtekonomin och ge upp kapitalismen. (Jo, det går att påstå det utan att vara kommunist år 2019).
Att förstå hur åskådareffekten fungerar ger bra perspektiv. Det räcker inte att med att titta på Greta. Det räcker inte med att backa Greta. Vi måste göra som Greta och vi måste göra det nu.
Eller gör det som Greta ber dig att göra om du är beslutsfattare. För ni verkar vara ganska många sådana som inte förstått att de här miljonerna av barn, unga och andra som gick ut på gatorna i fredags demonstrerade mot…… er, dig och den passivitet ni visar.
Eftersom vi är mitt i en vecka fylld av viktiga händelser för miljö- och klimatrörelsen så rekommenderar jag minst ett deltagande i fredagens ännu större demonstrationer. Leta upp ditt lokala initiativ. Om det inte finns, starta det.
Sluta vara åskådare. Var den som andra följer istället.
Jag håller på att förbereda ett föredrag jag ska hålla inför ett antal gymnasielärare och ett större antal gymnasieelever. Det handlar om nuläget för människan och de klimatförändringar vår livsstil för med sig. Men också om den obehagliga framtid vi har skapat för oss själva och de som ska leva efter oss.
Gör lite research och drabbas av en stark känsla av att frågan om klimatet, miljön och människans framtid i högsta grad är existentiell. Att det kanske mer handlar om meningen med livet än om hur mycket kol vi mäter i atmosfären.
I Rafael Donners fina bok ”Människan är ett känsligt djur” finns följande rader i slutet av boken, som någon slags sammanfattning.
”Jag tror att mycket av samtidens mållöshet och apati ligger i denna konfrontation, mellan den rationella, ekonomiska, effektiva och objektiva verkligheten, och mellan människans subjektiva, empatiska längtan efter en mening. En värld som försöker ignorera människans känslor kommer aldrig att kunna tillfredsställa detta behov. Bakom alla strukturer vi byggt upp, alla normer, regler, idéer, system och begrepp, alla institutioner, uppfinningar, verktyg och koncept, bakom dessa kulisser står bara ett litet djur fyllt av stora känslor – ett mänskligt, känsligt djur.”
Det ligger mycket i det där. Jag kan försöka förklara sambanden mellan PPM i atmosfären, global uppvärmning och behoven av omställning hur många gånger som helst. Men, jag tror inte att rationalitet kommer att väcka människor. Det är meningen som kommer att göra det.
Människor som lever för sig själva och har svårt att känna mening i sin vardag kommer att ta emot budskap om framtiden på ett annat sätt än människor som relaterar till andra och känner en mening med sina liv.
Framtidsfrågorna, hållbarheten och klimatförändringarna är nog i högre grad än vi vanligtvis tror en existentiell fråga. Stor och episk. Den kräver att vi närmar oss den där andra eviga frågan om meningen med livet.
För om livet saknar mening är det ju också meningslöst att kämpa för att framtida generationer av människor ska få rätt att leva sina liv. I världens mest sekulariserade land har vi avlivat tron på något större än oss själva. Istället har vi utvecklat en tro på den osynliga handens ekonomi och evig tillväxt på en planet med ändliga resurser.
Det får ohyggliga konsekvenser. Jag tror att vi måste våga öppna de stora frågorna för att överhuvudtaget kunna närma oss samtal om att leva hållbara liv. Men då måste livet i sig kännas meningsfullt.
Det sägs mycket. Det delas mycket. Det brusar ständigt.
Men, här är tre glasklara personer i tre tydliga föredrag om nuläget och varför de hållbara lösningarna/omställningen måste ta fart nu. Bra att ha som utgånspunkt för många samtal om utgångsläget.
Paul Gilding i ett minimalistiskt föredrag om att vi måste sluta hoppas och börja agera. Jorden är full nu. Överfull.
Kate Raworth om en ny ekonomisk modell. Tydlig och enkel. Donut economics. En ekonomisk modell som kan fungera cirkulärt och hållbart.
Philip Wollen om varför djuren måste bort från menyn. Eller varför vi människor håller på att äta upp oss själva. Ett oerhört starkt tal.
Vi behöver nya affärsmodeller. Som utgår ifrån helheten. Den egna nyttan (affärsnyttan) kan aldrig ske på bekostnad av nyttan för helheten (samhällsnyttan) av ekosystem, människor, djur, natur, rättvisa och planetens begränsningar.
Tvärtom. Affärsmodellerna måste ta sin utgångspunkt i helheten och hitta en affärsnytta där. Varför? Annars överlever vi inte. Och de här tre föredragen förklarar det ganska tydligt.
De som sitter på den allra bästa möjligheten att påverka människors medvetande och agerande om klimat och miljö vågar inte tala klarspråk. Det är dags att ifrågasätta normen om alarmistisk kommunikation. Den gör att människor, företag och organisationer inte förstår allvaret och då inte heller får incitament eller möjlighet att agera utifrån detta allvar.
Du är på gallerian. Brandlarmet går. Människorna runt omkring dig söker förvånat varandras och dina blickar. Försöker fatta beslut. Vad gör vi? Det troliga är att någon av oss kommer att ta ledarskapet och se till att alla faktiskt utrymmer gallerian. Till dess att den förmodade faran är avblåst. Några av oss kommer kanske att sucka över störningen/avbrottet och gnälla lite över att vi tvingas gå ut i onödan. Några andra kommer säkert att skämta lite kring trygghetsnarkomani och eventuellt öppnas några oväntade samtal.
När det faktiskt brinner kommer agerandet att rädda våra liv. Om det inte brinner har vi knappast förlorat något vi inte hade råd att förlora.
Vi har lärt oss att hantera larm. Sedan barnsben. Tack vare alarmistisk kommunikation. Det var så vi lärde oss att inte springa ut i gatan när vi var små barn. Det var så vi lärde oss att inte äta flugsvamp. Eller köra bil med risk för vårt eget eller andras liv. Eller att faktiskt gå ut ur byggnader när det brandlarmet går.
Det är nog så att vi behöver alarmistisk kommunikation när vi verkligen måste agera. Jag vill inte att läkaren som ställer diagnosen om mina livshotande sjukdomar bäddar in dem i något som får mig att tänka positivt. Jag vill veta vad jag måste göra för att överleva och jag verkligen att de som förväntas rycka ut med blåljusen tar larmen på allvar.
Jag har arbetat professionellt med kommunikation och påverkan hela mitt arbetsliv. Inte sällan med samhällskommunikation där budskapet handlat om regler och varför de finns och måste följas. Jag har märkt en stadig utveckling där ett mantra om att vi inte ska skrämma mottagarna – ens med de mest viktiga budskap – eftersom obehag kan skrämma människor och rädda människor inte fattar rationella beslut. För mig är det ganska uppenbart att just denna rädsla för alarmistisk kommunikation i nuläget gör att klarhet och tydlighet kring de allra största samhällsfrågorna – miljö, klimat och rättvisa – saknas. Utom i ett fall.
Greta Thunberg. Denna tonåring med sina egna förutsättningar och egenskaper. Hon är en av de mest klara och tydliga människor jag sett. Hennes budskap går inte att missförstå. Vi kan välja att inte tro på henne, ta henne på allvar eller provoceras av henne, men hon är glasklar.
Kanske är det därför hon idag är en större opinionsbildare än det politiska parti som drivit samma frågor sedan 1980-talet, Miljöpartiet. Greta jagar inte röster och gillande. Hon bara säger det hon måste säga. Eftersom hon vill ha en framtid.
Den globala folkrörelsen Extinction Rebellion kräver att politiker och beslutsfattare ska säga sanningen om människans påverkan på klimat och miljö – samt vilka konsekvenser denna påverkan får för oss och planeten vi lever på. Detta för att ska kunna få en ärlig chans att agera. Det är ett rimligt krav. Men, går det att göra utan alarmistisk kommunikation?
Nej, det är nog svårt. Kanske till och med omöjligt.
Alice Bah Kuhnke, tidigare kulturminister som just kandiderar till en plats i Europaparlamentet, uttryckte sig så här i en intervju med Dagens Nyheter 4 april 2019:
”Jag skulle inte säga att jag har underdrivit. Eller i och för sig… Jag skulle nog säga att jag inte har lagt ut texten med samma kraft som när vi talar internt om de faktum vi står inför. Vi vet att människor kan lamslås av för hård fakta.”
Vidare säger hon att det finns prognoser om den globala uppvärmningen som hon inte vill delge sina barn, eller beskriva för potentiella väljare.
Vi människor står – vare sig vi vill det eller inte – inför en aldrig tidigare skådad omställning. Som vi måste genomföra på kort tid. Den natur och de ekosystem vi är en integrerad liten del av kommer att förändras av vår påverkan och sannolikheten för att även människan utrotas som art ganska hög just nu. Det brinner i gallerian, så vad gör vi?
Det är så många saker vi behöver förstå. Så mycket vi behöver göra annorlunda. Larmet har gått. Men vi är upptagna med att diskutera vem som har rätt att utlösa det och varför. Om det låter på rätt eller fel sätt. Om massor av egenpåhittade scenarior för vad som kan hända om vi inte går ur byggnaden. Att vi som kunder minsann har rätt att strunta i larmet. Jag hoppas att brandkåren inte tänker så när larmet går hos dem. Att de väljer att inte åka ut på ett larm eftersom det riskerar att störa någon längs vägen eller så.
Under mitt yrkesverksamma liv har synen på kommunikation förändrats i takt med utvecklingen av internet, sociala medier och demokratiseringen av kanalerna. Eller åtminstone den ökade tillgången till plattformar för att få ut budskap. Det är bra på många sätt, men vi måste släppa taget om kundanpassningen och rädslan för att prata klarspråk. Evolutionen hade inte tagit oss till den plats människan är på idag om vi inte hade förstått vad som är farligt. Eller om de som haft kunskapen och makten i våra samhällen inte hjälpt oss att förstå det. Nu är det hög tid att förstå att vi håller på att göra något oåterkalleligt. Människor behöver få veta det och förstå vad det innebär. Då har vi knappast råd att unna oss en lyxdiskussion av metakaraktär om alarmistisk kommunikation.
För i slutändan kommer den sista levande människan knappast skänka en tacksam tanke till peppiga budskap, kundbemötandet och sin konsumentmakt när hen tar sitt sista andetag.
Turnén genom Örebro läns södra delar fortsätter. Vi har anlitats som en del i det stora entreprenörskapsprogrammet Zinkgruvan re:think och just nu genomför vi workshops i fyra olika städer. Hållbarhetsutmaningarna presenteras och vi diskuterar hur entreprenörer och nya idéer kan möta dessa.
Läget är allvarligt. Mänskligheten står inför en aldrig tidigare skådad omställning. Eller utrotning. Detta kan göra människor rädda och lamslagna, men det skapar också en sällan tidigare skådad uppsjö av olika möjligheter.
Då är det fint att lyssna på kloka entreprenörer som vill skapa affärsnytta och samhällsnytta samtidigt. Som förstått att det krävs. Idag bidrog Johan Cedermark (Trainstation Vivalla), Ebba Klara Eriksson (Mårda) och Erica Sandberg (Duniani) med berättelser som berörde oss som lyssnade.
Berättelser som inspirerar. Som ger hopp. Sådana berättelser behöver vi. Framförallt behöver vi människorna med idéer som hjälper oss att ställa om. Vi är djupt övertygade om att alla människor har idéer. Därför älskar vi att få vara med i sammanhang där människor påverkar varandra att testa dem. Idéerna alltså.
Nu har vi startat det publika arbetet i ett stort, fint och angeläget program vi är en del av. Zinkgruvan re:think är ett program där vi kommer att hjälpa människor att utveckla hållbara idéer och företag.
Idag hade vi premiär i Askersund där vi samlade och lyssnade på kloka och kunniga människor som står bakom det här programmet, men också entreprenörer som inspirerade oss med sina berättelser. Sara höll en inspirationsföreläsning om hållbar utveckling och hållbarhetsmålen i Agenda 2030, men också en tydlig förklaring till varför vi behöver hållbara affärsidéer. Nu.
Bakom programmet står Zinkgruvan Mining, Drivhuset och Alfred Nobel Science Park. På programmets hemsida beskrivs innehållet så här:
”I det här programmet fokuserar vi på att hitta människor som vill utveckla hållbara idéer som kan skapa affärs- och samhällsnytta på kort och lång sikt.
[…]
Det övergripande syftet med programmet är att bidra till en stärkt och breddad ekonomisk utveckling i regionen, präglad av socialt och miljömässigt hållbara innovationer.
I fyra steg ska programmet fokusera på att öppna upp nya vägar till entreprenörskap och intraprenörskap. Det görs genom att stärka unga entreprenörer, bidra till positiva attityder till entreprenörskap och företagande, underlätta integration av nyanlända samt genom att öka kunskapen om de globala och lokala hållbarhetsutmaningarna.”
Bronner & Bronner kommer att bistå i programmet som utbildare, samtalsledare och föreläsare. Just nu är vi på turné och gör fyra större workshops på fyra orter.
19 mars Askersund 21 mars Hallsberg 26 mars Laxå 28 mars Örebro
Så startar vi. Sedan kommer vi att utbilda 40 människor i två parallella processer innan det är dags för pitchar, promotionevent och ett acceleratorprogram.
Det här kommer att sysselsätta oss i många och roliga timmar under det kommande halvåret. Vi tycker att det är angeläget att få vara med och bidra till att bra och hållbara idéer utvecklas. Framtiden har – som vi alla vet – bara plats för hållbara affärsidéer. Om vi ska få fram dessa, då behöver vi fler människor som är med och utvecklar dem.
