Samma dag som vi permitterade oss. Och fick reda på att en av våra idoler vill vara med på ett fint möte vi arrangerar nästa år. Det händer mycket nu. Håll i och håll ut! Som Meadows, min fina vän Christoffer Wadensten.
Digitaliseringen gör bra saker. Men den här människan och låtarna han skriver ska röra människor. Inte genom skärmen. Det är i rummet han tar sig in under huden på oss. Jag vill att han ska få åka ut igen. Och beröra människor.
Ett femtiotal entreprenörer och människor med idéer samlades när nätverket Framtiden Örebro hade kickoff. Foto: Åke Lundström, Bootstrap Sweden.
Vi blev ganska många. Efter en första presentation där vi som grundat nätverket Framtiden Örebro gick igenom våra tankar så delade vi upp oss och pratade om idéer som kan skapa cirkulär handel och återbruk. Om idéer för lokalt producerad hållbar mat. Om idéer för tjänster och utveckling som kan fylla ett helt nytt co-workingspace. Om kreativa uttryck i nya rum för kultur där människor får vara med i skapandet. En teaterlada i en mellanstor, mellansvensk stad. Människor delade generöst med sig av engagemang, kunskap och lust.
Det är precis det vi vill. Det är dags nu. Örebro behöver nya affärer och idéer som hjälper oss att minska vårt samlade negativa avtryck, Vi behöver nya nätverk, lokaler och sammanhang som gör de här idéerna bättre. Platser där människor kan hjälpa varandra att bli klokare och mer hållbara. Där mening, samhällsnytta och planetnytta lägger grunden till ekonomisk bärkraft.
Kanske finns den kritiska massan nu. Det kändes så. Och de inkommande samtalen från både fastighetsägare och människor med ekonomiska resurser som vill investera i något nytt och hållbart väcker hopp. Det är bråttom, men får ta tid. Vi kommer att fortsätta driva den här processen framåt tillsammans med entreprenörerna Anna Nilsson och Sara Hillersberg. Och nu blir vi ännu fler.
På hemmakontoret. Går igenom idéer som människor vi ledde i en workshop igår skrivit ned på postit-lappar och sorterat in i en modell där genomförbarheten uppskattas. Tiden går och världen förändras. I en liten svensk kommuns centralort står ett hus som varit skola, men byggdes om till lärcentrum när internet kom. Nu letar huset efter nytt liv. Kommunens fullmäktige sammanträder här och en förvaltning med några få medarbetare har sina kontor här. I övrigt längtar huset efter liv och rörelse igen.
Igår samlades trettiotalet olika människor från kultur, folkbildning, näringsliv och kommun för att diskutera vad huset kan få för innehåll. Vi gick igenom några inspirerande exempel från andra delar av Sverige och Europa och vi diskuterade vad vi kan lära oss av hur biblioteken arbetar och utvecklas.
I mindre grupper identifierade människorna efterfrågan och möjligheter. De formulerade idéer och skattade genomförbarhet. Livliga och kreativa diskussioner. Som konsulter ska vi hu försöka sammanfatta detta i en kort rapport där vi också analyserar och kommer med några rekommendationer för det fortsatta beredningsarbetet.
Underlaget vi har med oss gör arbetet ganska enkelt. Även om vi ibland önskar att vi använde digitala postit-lappar för att få in informationen i nån slags system direkt.
Fredrik Bronner tog fram systemkameran som fått vila länge. Han hängde några timmar med ett gäng unga musiker som gör något svängigt, kreativt och fantasistiskt under ledning av Oliwer Stenberg. Stonemountain Orchestra tar ut, arrangerar, spelar in och mixar en låt från lördagens mello. På 24 timmar gör de hela jobbet i en omtumlande process som dessutom inkluderar live-video, scenografi och massor av känsla. Samtidigt som de är professionella musiker och producenter som arrangerar låtarna på sätt som tar fram helt andra kvaliteter än det som hörs hos i originalversionerna.
Det var fint att få vara med och dokumentera en session med Stonemountain Orchestra. Av samma anledning som jag tror att de gör den här grejen – för att det är kul, fint och tillsammans.
På bilderna ser ni:
Projektledning/Produktion/Piano Oliwer Stenberg
Leadsång Linnea Sars
Elgitarr Ricki Ejderkvist
Orgel/Synthar Christoffer Nordenström
Elbas Ludvig Gawell
Trummor Hampus Larsson
Percussion Jesper Kieksi
Percussion Anton Henriksson
Trumpet Klara Lannsjö
Altsaxofon Felicia Ahlqvist Askemark
Tenorsaxofon Albert Berglund
Filmproduktion Hanna Welander
Mix/Master Sebastian Öster
Ljudteknik/Editering Jesper Österberg
Scenografi Zack Liljeberg
Stonemountain Orchestras version av förra årets Mellovinnare. Följ dem på YouTube.
En korsning mellan psykologiprofessorn Svend Brinkmanns klarhet, en essä av Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1), Shunryu Suzukis Zen-budskap och Lars Winnerbäcks låt ”Jag tror jag hittar hem” hittar jag något viktigt för framtiden, nämligen meningen.
Svend Brinkmann är professor i psykologi vid universitetet i Aalborg. Han lär ha sagt följande:
”Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig med inspirerande människor och aldrig ger upp så finns det inga gränser för hur utbränd du kan bli.”
Det där är kanske lätt att avfärda som cyniskt och buttert. Något som absolut inte passar i samtidens positivism och allt-ska-vara-möjligt-på-ytan-hela-tiden-kultur. Men, jag tror att han sätter fingret på något ganska tidlöst och djupt mänskligt. Blir därför oerhört nyfiken på hans bok ”Stå fast – våga vägra vår tids utvecklingstvång” och beställer den efter att ha läst ha läst Hanna Bornäs fina text i Tidskriften Respons.
Samma morgon lyssnar jag som vanligt på Tankar för dagen i P1 under hundpromenaden i parken. Hunden vill ha mer tid, så jag hinner också lyssna på Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1). Hon talar om någonstansare, en ständig längtan bort och en människa frikopplad från de lokala och naturliga utgångspunkterna för livet. Så här avslutar hon:
”Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry menar att för att människan ska ha ett ansvarsfullt förhållande till världen – för att vi inte ska ödelägga den – så måste vi föreställa oss vår egen plats i den och känna sympati med alla de levande varelser vi delar den med. Först då kan vi skapa möjligheten till en medmänsklig, hjälpsam och hållbar resurshushållning. I texten ”Examen i att komma hem” skissar han på en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vad har hänt här? Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan bestående skador eller förluster? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi åstadkommit?
Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna.
Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad.
Nuförtiden inbillar jag mig inte längre att livet pågår någon annanstans och att jag måste resa långt eller befinna mig i städer för att få uppleva det. Jag hör hemma någonstans och det är här.”
Det där är också klarsynt, om än intellektuellt formulerat. Vi behöver nog höra hemma för att kunna vara mer tillfreds. Jag vet det av egen erfarenhet. För jag har missbrukat pepp, inspiration, möjlighetskartor och längta bort-känslor i hela mitt vuxna liv. Nästa grej har alltid varit större än nuet. Under senare år har jag kommit fram till att det inte riktigt fungerar, så jag försöker (ännu med lite för stor kamp) att stanna upp. En av de mest påtagliga konsekvenserna är att mina möjligheter minskat och jag känner mig lite för ensam. Upptäcker att jag i andras ögon lite för ofta förvandlats till en bitter pessimist istället för den där härligt peppiga inspiratören människor lärde sig att tycka om. Där har jag en ökenvandring. Att stå fast i något.
Självhjälps-, möjlighets- och indiviualistkulturerna berättar ofta sagor om hur våra inre krafter kan skapa hela världar. På många sätt stämmer det, eller jag vill att det ska göra det. Men, sanningen verkar ligga närmare det som både psykologer och sociologer vet, nämligen att våra liv i stort sett uteslutande präglas av automatiska reaktioner på sådant som händer oss i mötet med andra människor och typ allt. Så om vi känner oss meningslösa behöver vi helt enkelt göra något som är mer meningsfullt för oss. Vill vi bli gladare så får vi byta umgänge.
Det där är inte så kul. Åtminstone inte på kort sikt.
Men, det finns åtminstone en tidlös tanke att massera lite. En om andlighet, mening och existensen. Efter att ha avfärdat meditation och yoga i många år så sitter jag plötsligt i en yogaklass på torsdagar och läser böcker om österländsk filosofi och längtar efter att hitta mitt eget sätt att meditera. Läser Shunryu Suzukis ”Zen mind, Beginner’s mind” som är tydlig och klar men också känns lite hård och kompromisslös. Läser Ram Dass bok ”Journey of awakening” som landar lite varmare i mina tankar. Bägge berättar om enkelheten i varandet. Att stanna upp, andas medvetet och sluta låta alla tankar och reaktioner hela tiden ta kontroll över mig. Att det som händer, det händer. Ge tid till respons snarare än reaktion. Det som Micael Dahlén nyligen beskrev som att vi måste räkna till åtta oftare, innan vi agerar.
Och någonstans känner jag mig hemma. Det här är något jag levt i och med i många år. Kanske har det varit själva grunden i min egen omställning. Som tagit mig från karriär i Stockholm till eget företagande i Örebro. Från ett patologiskt behov av att vara underbar och älskad av alla, till att nu försöka hitta lugn, tillit och mening.
I ett par år nu har jag diskuterat mening med unga människor i olika kurser och utbildningar för entreprenörskap. Ett av mina huvudbudskap till dem brukar bara att de ska göra saker de älskar att göra, tillsammans med människor de älskar (eller åtminstone tycker om och vill väl). Och att de ska göra de här sakerna utan att skada sig själva eller andra människor längs vägen. Det har bland annat landat i en ny modell för hållbar idé- och affärsutveckling, där mening är själva utgångspunkten. Människor som gör meningslösa saker kommer att skapa meningslösa erbjudanden som i sin tur leder till ett meningslöst samhälle. Så kan vi inte ha det.
Ram Dass har formulerat en tanke om livet – i förhållande till den oundvikliga döden – på ett väldigt fint sätt:
”We’re all just walking each other home.”
Kanske ligger nya lösningar i existentiella tankar istället för ekonomiska? Jag kommer fortsätta att hämta näring för mitt arbete med att hjälpa människor i psykologi, sociologi, teologi och filosofi snarare än i företags- och nationalekonomi. Jag vill fortsätta att diskutera några viktiga frågeställningar med människor. De där grundläggande frågorna om hjälp. För några år sedan sade en klok människa till mig att det inte går att lita på människor som aldrig ber om hjälp. Att be en annan människa om hjälp är något av det mänskligaste vi kan göra, eftersom den som hjälper en annan människa gör det viktigaste en människa kan göra för att bli bekräftad och sedd.
Alltså, att våga diskutera meningen är viktigt. Att ta den som utgångspunkt för våra idéer är lika viktigt. Vi behöver fråga varandra: Kan jag hjälpa dig med något? Och om vi får ett jakande svar behöver vi ställa nästa fråga: Hur tror du att jag kan hjälpa dig?
Andas. Försök att ge dig tid att respondera på alla tankar, känslor och intryck. Reagera responsivt. Vi behöver ge oss möjlighet att hjälpa varandra till kärlek, tillit och lust. Och att be varandra om hjälp.
Jag försöker att lära mig detta. Det är inte alltid jättelätt. Försöker att hitta hem. Och nånstans där får jag landa den här långa texten. Så jag gör det i Lars Winnerbäcks ”Tror jag hittar hem”.
”Jag har jagat efter pärlor Efter det som gör mig glad Jag släpar runt ett bagage Jag släpar runt en fasad Och om jag hade en dröm Var det en långsam dröm som rör sig Över åkrar och fält Över land och stad”
Jag är inget. Och när jag förstår det kan jag vara allt. Låt det som hända händer. Andas. Vi är ju ändå bara på väg hem. Tillsammans. Plötsligt så känns allt lite mer hoppfullt. Där vill jag utveckla idéer tillsammans med andra. Som skapar samhällsnytta för andra människor och planetnytta för allt annat levande. Om det dessutom skapar ekonomisk bärkraft som gör det möjligt för mig att försörja mig på detta är jag hemma.
God Morgon Huddinge 12 december 2019. Tekniska problem gör att ljudet är dåligt de första 5 minuterna ungefär. Sen blir det lättare att höra.
Fredrik Bronner ledde årets sista frukostmöte för företagare, beslutsfattare och investerare i Huddinge den här morgonen. I serien God Morgon Huddinge (som arrangeras av Huddinge kommun och Arena Huddinge) var morgonens tema DIGITALISERING och vi fick lyssna på innovatörer/entreprenörer och förändringsledare. Kloka människor som fick oss att tänka lite djupare kring de tjänster vi utvecklar och varför vi utvecklar dem.
Som så mycket annat handlar digitalisering främst om kultur. Alltså de sammanhang och kulturer vi människor skapar. Teknik och digitalisering ger oss nya möjligheter, men det är våra tankar och känslor som ligger till grund för de algoritmer och koder många av de nya tjänsterna liksom innehåller. Vill vi ha ett fördomsfullt samhälle så programmerar vi in våra fördomar. Vill vi ha ett annat samhälle så programmerar vi på andra sätt.
Digitalisering är inte teknik. Det är ett annat sätt att tänka. Så det är ju bra om vi känner efter vad det är för samhälle vi vill bygga. Då kan vi tänka fram helt nya lösningar på gamla problem, istället för att bara förlänga nuet.
Redan i inledningen ställer de viktiga frågor som vi borde ställa oss just nu. Som jag ställer mig ofta. Vem bestämmer om hur vi pratar om framtiden? Hur kommer vi tillsammans fram till vad som är bra/dåligt för oss i vårt sätt att utveckla ett samhälle som fungerar även i en annorlunda framtid? Hur kan vi förbereda oss för något som inte har hänt än? De konstaterar också att det är viktigt att förstå att alla dessa frågeställningar kommer att färgas av nuet. Av de förhärskande idéerna, tankarna och sätten att leva.
”Det har ofta bekymrat oss att den kunskapsutveckling som ska hjälpa oss att förstå framtiden själv verkar indragen i processer som handlar om normalisering, om att stabilisera nuets tendenser, att bevara strukturer, normer och maktrelationer. Framtidsstudierna själva har ofta hamnat nära ett management-tänk eller strategisk reflektion, där framtiden egentligen inte är särskilt närvarande.”
Jenny Andersson och Erik Westholm ur ”Slaget om framtiden”.
Jag kommer från humanioran. Som kulturvetare känner jag att det äntligen kommer ett perspektiv på klimatkrisen och ohållbarhetsfrågorna som jag har lättare att förstå än de naturvetenskapliga och ekonomiska perspektiven. För mig är det här grundläggande viktigt. Att vi diskuterar och ifrågasätter våra egna förhållningssätt. Det är inte någon naturlag att vi ska fortsätta att naivt tro på obegränsad tillväxt på en begränsad planet. Det är inte heller något universell lagbundenhet som gör att vi låter totalitära krafter ta allt mer makt över det vi kallar demokratin. Det är saker som händer vi att väljer att låta dem hända.
Vi människor har enorm kraft när vi agerar medvetet. När vi relaterar och skapar sammanhang där vår samlade kunskap och erfarenhet möts för att skapa nya saker eller möta svåra utmaningar. Kanske är det just detta som varit vår viktigaste faktor genom evolutionen. Men, vi lever i en tid där vi lockats att tro att det är kapitalismens möjligheter att skapa ekonomiskt välstånd som är svaret på det mesta. Vi filtrerar hela vår existens genom framsteg. Att allt måste bli större, bättre, snabbare, längre eller på något annat sätt mätbart växande.
Det här är något vi skapat. Eller åtminstone något som människor med makt och inflytande har skapat. Alltså kan vi skapa något annat. Om det krävs för att vi ska överleva och fortsätta kunna leva goda liv utan att begränsa andra människor och varelsers rätt till samma sak.
”Vi är alla delaktiga i det som skett, det som nu sker och för hur framtiden kommer att bli. Det är både ett gemensamt och individuellt ansvar. Som enskilda har vi ibland svårt att se vad vi kan råda över och vad som ligger bortom vår påverkan. […] Den som vill göra rätt måste först identifiera vad som är fel. Destruktiva beteenden och strukturer behöver synliggöras för att kunna förändras.”
Det är nog så att vi måste förstå vår egen tid och vilka konsekvenser det vi gör nu kommer att ha för de människor som ska leva i framtiden. Sen måste vi känna att det är meningsfullt att ha en idé eller en plan för att skapa värde för oss själva och andra, utan att begränsa andra människors möjligheter att skapa sitt värde. Idag och imorgon. Då blir det grundläggande att förstå att vi inte kan använda de idéer och verktyg som skapat problemen för att lösa dem. Och ännu mer grundläggande blir det att vi förstår och accepterar att våra idéer i många fall skapar just problem.
Jag accepterar det. Och försöker hitta andra idéer. Det driver mig när jag talar om utvecklingsfrågor. När jag är rådgivare eller mentor. I utbildningssituationer med unga människor. Jag har alltid varit lite orolig för gränsdragningen i detta. Skolad i en tid där Karl Popper och objektiviteten liksom lagt en våt tung filt av absurd mätbarhet, evidens och empiri. Född och uppväxt i världens mest sekulariserade land har jag haft svårt att förstå att det är själva tron på ett växande mätbart inget som är målet. Att normativt tänkande är farligt. Samtidigt som det nu är klarare än någonsin att människan genom teknikutveckling och framsteg vuxit ur planeten. Att vi inte längre bara har förutsättningar att förstöra vår egen värld och civilisation, utan att vi faktiskt redan gör det. Även om vi har svårt att förstå det eftersom konsekvenserna av det vi gör nu kommer att märkas i framtiden.
Det här är ett samtal jag vill föra ofta, med många. Eftersom jag tror att det kommer att skapa inspiration och helt nya idéer. Och det behöver vi. Framtiden kommer att se helt annorlunda ut. I en värld där haven stiger, matjorden och dricksvattnet inte räcker till och hundratals miljoner människor måste fly är det naivt att tro att vi bara kan fortsätta att förlänga nuet. Den här framtiden kommer troligen snabbare än vi lockas att tro. Allt fler naturvetenskapliga forskare larmar om att permafrosten börjat tina i en allt snabbare takt. 70 år tidigare än vi tänkt. Att arterna dör ut i massor. Att koncentrationen av kol i atmosfären fortsätter att öka i takt med att utsläppen inte minskar.
Vi kan inte vänta längre. Nuet har vuxit ur planeten. För mig innebär det några konkreta saker:
Jag vill få in livet mellan husen – de kulturer och sammanhang människor skapar – i alla samtal om samhälls- och stadsbyggnad jag leder eller är med i. Eller i alla rapporter och utredningar och strategier jag hjälper företag och organisationer att ta fram.
Jag kan bara ge entreprenörer, innovatörer och startups råd som handlar om cirkulära affärsmodeller. Det handlar inte längre om att minimera skadliga effekter av affärsidéer, det handlar om att tillföra värden.
Jag måste få vara klar och tydlig med det klimatnödläge våra nuvarande idéer har försatt oss i. Att människan och vår ekonomi vuxit ur den enda planet vi kan leva på.
Jag måste bidra till fler samtal och möten där människor med olika perspektiv och bakgrunder möts och diskuterar framtiden.
Där finns mitt entreprenörskap. Jag behöver känna att jag skapar det där värdet mellan egennytta, affärsnytta och samhällsnytta. Inte bara här och nu, utan även för en framtid som jag vet ganska lite om, men förstår att jag och min generation har en stor påverkan på.
Utställningen är framtagen med hjälp av forskare och finansiering från Formas och vi har fått vara med i delar av processen för att hjälpa till att utveckla dialog med elever. Idag har vi dokumenterat och filmat klasser på en skola i Örebro under en testomgång av spelet. Det är spännande att se och höra hur eleverna tar sig an uppgiften och den kunskap som finns i berättelsen som utvecklar sig under spelets gång.
Genom en berättelse om framtidens folk, Lives, porträtteras vår samtid – plaståldern. Denna skruvade och humoristiska spegling av vårt samhälle väcker tankar kring västvärldens moderna sätt att leva och konsumera. Med avstamp i den senaste forskningen kretsar frågorna i utställningen kring konsumtion och livsstil, material och produktion, inflytande och jämställdhet, klimat, miljö och resiliens.
I samarbete med filmaren Hanna Welander tar vi fram material som ska göra det lättare för skolor och lärare att förstå hur de kan använda sig av det här spelet i sina lärprocesser. För oss är det här spelet ett fint exempel på värdeskapande lärande och vi hoppas att många skolor tar in det.
Själva hoppas vi få bjuda in andra företagare, entreprenörer och beslutsfattare att spela någon gång. Det här spelet kan nämligen göra allas förståelse för vår tids utmaningar när det gäller ohållbarheten väldigt tydlig.
Örebro Läns Museum bidrar mycket i utvecklandet av mjuk upplysning och kulturell hållbarhet. Det är inspirerande att följa det arbetet.
Läser igenom Svenskarna och internet 2019. Det enda som intresserad mig direkt är att de frågat om meningsfullhet. Och att så få tycker att det där med sociala medier faktiskt känns meningsfullt.
Mening. Jo, vi borde nog prata mer om mening i flera sammanhang. När jag läser den här undersökningen så hittar jag nämligen flera indikatorer på att just meningslösheten i sig kanske skapar mening. Om det får jag nog återkomma till, när jag har mer tid att läsa.
Leni Kravac från Slovenien på den officiella efterfesten.
Live at Heart i Örebro. Kanske det finaste mötet jag upplevt i mitt liv. Det händer något med människor som möts i musik. När gränserna mellan publik och artist blir diffusa. När vi alla liksom är på samma nivå. Det händer på Live at Heart och därför borde fler människor upptäcka den här fantastiska veckan vi har i Örebro sedan tio år tillbaka. Den finns eftersom ett par människor med idéer bestämde sig. Och för att ny generation tog över och vidareutvecklade.
Det kommer människor från hela världen hit. För att möta andra människor i musiken. Du borde bli en av dem.
Det är galet skönt att bli överkörd av elva kanadensare som spelar blås så kraftigt att det inte går att förklara för andra än som var med. Att sjunga med på språk en inte förstår. Att prata med kreativa människor som försöker hitta lyssnare.
Jag älskar Live at Heart och är väldigt glad över att jag får vara med på ett litet hörn i den här organisationen. Framförallt är jag oerhört tacksam över att det finns människor som gör det här mötet möjligt, och människor som vill komma hit med sin musik.
