Vi är som kollektiv, kultur och samhälle på väg att göra det oerhört svårt för kommande generationer att leva. Det står klart på så många sätt. Jag tror att vi behöver en annan agenda. Här är en tanke kring allvaret och våra vanliga möten. En måndag morgon. Vad skulle hända om vi tänkte så här:
1. När du kliver in i måndagsmötet måste du passera en dörr där du möts av en människa som ser dig djupt i ögonen och frågar: Är du redo?
2. Första punkten på dagordningen: Varför är vi här, i det här sammanhanget, i den här gruppen?
3. Andra punkten på dagordningen: Vad är det vi är kallade att göra?
4. Tredje punkten på dagordningen: Hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?
5. När mötet avslutas, måste du passera samma dörr. På vägen ut står en människa där, igen med frågan: Är du redo?
Jag vet inte, men jag tror att något kanske skulle bli något lite annorlunda.
Jag trodde att Almedalsveckan var ett avslutat kapitel för mig. Men när jag blev inbjuden av Studieförbundet Bilda att leda två angelägna samtal i en av den där maxade veckans allra mest klarsynta och kloka sammanhang – Newman/Bildascenen i katolska kyrkans trädgård – då kunde jag inte tacka nej.
Framtidshot, motstånd och hopp – vad är det vi kämpar för och vill försvara? Måndag 4 juli, klockan 10.00-10.45.
Här kommer vi att fråga oss vad som egentligen är värt att försvara och bevara när vi pratar om att rädda planeten, men egentligen menar mänskligheten och kanske allra mest vår egen civilisation. Ett spännande samtal där vi rör oss i mobiliseringen av det hopp, motstånd och förändringsvilja som finns i tider av krig, klimatkris, pandemi, totalitära rörelsers framryckning och andra framtidshot som hopar sig.
Patrik Hagman, docent i politisk teologi, Åbo Akademi
Hur kan vi bryta våldets spiral – verktyg för fred i tider av krig. Onsdag 6 juli klockan 16.30-17.15.
I det här samtalet kommer vi att samtala om civilt motstånd som för oss närmare freden. För även om väpnat självförsvar måste ses som en rättighet så måste vi också våga se dess risker. Våld föder våld och endast ickevåld kan ta oss till fred och avspänning. Vilka verktyg och möjligheter finns? Vad är Sveriges möjliga roll som fredsaktör?
Lotta Sjöström Becker som är generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen och Isak Svensson som är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet kommer att delta i samtalet, tillsammans med Charlotta Sparre, direktör, Svenska dialoginstitutet för Mellanöstern och Nordafrika.
De här samtalen på den här arenan, kommer troligen bli det mest angelägna jag gjort under den här veckan. Det här blir mitt femtonde år som Almedalsveckodeltagare. Det har faktiskt aldrig känts viktigare, trots att jag trodde jag var klar i det här sammanhanget. Vi lever i tider som kräver de här samtalen. Andra vägar ligger öppna för oss, men vi behöver kanske hjälp att hitta dem.
Ikväll fick jag leda ett samtal mellan författarna Maria Küchen och Jonas Gren. Vi tre fick inleda Bokmässan i BK med ett samtal om jord, gudar, skidvalla, existens, framtid, klimatkris, hopp. förtvivlan och lite mer.
De här båda författarnas senaste böcker – Jord och gudar (Maria Küchen) och Tävlingsdräkten (Jonas Gren) – har skakat om mig när jag läst dem och förberett det här samtalet. På ett bra sätt har de skakat om mig. Det finns fortfarande människor som låter tankar och känslor få ta plats. Som låter tiden gå när de reflekterar och responderar över sina inres möten med det omgivande samhället.
Det här samtalet blev fint. Vi möttes i tankar om existensen, individualismen, klimatet, jorden, prestationen och omställning. Och mer. Inför en publik i Betlehemskyrkan och i livesändning så vävdes nya tanketrådar och det är avgörande om vi ska lyckas ställa om till en mer hållbar utveckling tillsammans.
Tidigare samma dag lyssnade jag på intressanta samtal med Yuval Harari, Gianis Varoufakis, Marilynne Robinson, Petra Carlsson, Kerstin Dillmar och Mikael Kurkiala. Samtal som berörde liknande teman och tankar om ett samhälle där vi som lever nu på något sätt är fångade i de dödas drömmar. Där kapitalismen som vi känner den kanske redan dött och utvecklas till något annat, som teknologi-feodalism. Där Antropocen inte bara är människans tidsålder längre, utan den ensamma människans tidsålder.
Om det här verkar för djupt och tungsint så rekommenderar jag läsning av några av de här människornas böcker. Gärna i kombination med eftertanke och reflektion. Tid för respons istället för omedelbar reaktion. Det är inte så komplicerat, det handlar om livet. Mitt, ditt och kanske framför allt det vi har tillsammans. Ganska viktiga utgångspunkter om vi menar allvar med de globala hållbarhetsmålen. Eller bara fortfarande har en tanke om att livet är värt att samtala om, eftersom det är det viktigaste vi har. Företagare, studenter och beslutsfattare. De som kallas arbetstagare och de som kallas arbetsgivare. Var och en av oss, utan åtskillnad.
Om vi inte har en väldigt bra tanke om vad vårt samhälle ska vara, då kommer vi heller inte att skapa ett väldigt bra samhälle. Så sa Erika Hedenström en gång för många år sedan. Kanske fortfarande det viktigaste jag hört för oss som lägger merparten av vår tid på samhällsutveckling eller entreprenörskap.
Idag fick jag vara med när familjen Schneider på Berga gård fick ta emot utmärkelsen Årets företagare i Lekeberg. På Berga gård finns hållbarhet och cirkulärt tänkande i grunden. Gården har funnits sedan 1600-talet och varit i familjen Schneiders ägo sedan 1964. Förutom produktionen så har gården blivit ett besöksmål med butik och äggbod. Dessutom med konferensmöjligheter och på de omfattande ägorna förvaltas bostäder.
Utmärkelsen delades ut av Ulrika Rönström från Företagarna under ett frukostmöte som leddes av Lekebergs kommuns näringlivskoordinator Maria Comstedt och kommunstyrelsens ordförande Johan Niklasson (C). Jag har fått förmånen att bli upphandlad som konsult i en process där Lekebergs kommun ska ta fram ett näringslivsprogram under året. Det kommer att bli en spännande och lärorik process. Lekeberg är en ung och växande kommun med ett småskaligt och diversifierat näringsliv. Företagsklimatet är gott och här finns en spirande entreprenörskapsanda i olika branscher.
Jordbruksmarken i kommunen kommer att vara viktig. Framtiden kommer att kräva att vi här på våra breddgrader blir mer självförsörjande igen. Då är det en styrka att ha kloka entreprenörer som familjen Schneider på plats, som redan nu kanske visar vägen mot framtiden genom att tänka hållbart i alla led.
Om de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 ska nås måste vi ha skarpa nationella, regionala och lokala mål som styr oss dit. Då är vi helt beroende av entreprenörer, beslutsfattare och människor med hållbara idéer.
2021 blir ett år präglat av strategiskt utvecklingsarbete för mig. Mycket fokus på hållbar näringslivsutveckling och omställning när kommuner och regioner anlitat mig för stöd i utvecklingsprocesser och programarbete. Lärorikt och spännande. Jag ser fram emot att möta ännu fler kloka entreprenörer.
Som Claes, Karolina och Lisa. Andra och tredje generationen Schneider på Berga gård.
2020 blev året då vi lade mängder av timmar i digitala möten. Stora och små. Långa och korta. Men vad gör de här mötena intressanta egentligen? Fredrik stannar upp och tänker efter.
Hörs jag? Din kamera är av. Laggpaus. Siluetten av en människa mot ett fönster i motljus. Och så plötsligt det där fantastiska mötet som alla borde varit med på. Jag har aldrig tidigare lagt så mycket tid på olika digitala möten. Idag stannar jag upp och reflekterar lite över vad som gjort ett fåtal möten riktigt bra.
Tänk TV. Så har de filmare jag haft förmånen att jobba med under året när jag själv varit mötesvärd sagt. Eftersom jag aldrig arbetat professionellt med TV-produktion så tog mig ett tag att förstå vad de menade. Det handlar nog i grunden om att vara intresserad av människan (eller människorna) som pratar i rutan. Att få dem att vara klara och tydliga och engagerande. Mänskliga, alltså. Att använda tekniken på ett sätt som lyfter deras berättelser.
Det krävs inte så mycket egentligen. En människa, en story. Gör sedan inget som står i vägen för den storyn. Jag uppskattar korta filmklipp. Inte traditionella powerpoint-dragningar men på skärm. Och diskussion ska göras när det finns anledning. Aldrig annars. Menti är bra när vi vill ha data som går att åskådliggöra och använda i diskussioner. Inte annars. Omröstningsfunktioner är bra när vi vill rösta. Inte annars.
Vägen till engagerande möten är inte att använda all teknik vi kan. Inför nästa år ser jag fram emot ännu mer genomtänkta digitala möten. Där vi tänker TV. Tydliga berättelser som vi kan diskutera efteråt. Med de vi behöver diskutera tillsammans med.
Fredrik Bronner leder ett samtal på det breda temat trygghet. Intressant att få höra olika perspektiv på en fråga som – i likhet med så många andra viktiga frågor – riskerar att polarisera människor. I det här samtalet möter vi olika entreprenörer, experter och beslutsfattare som säger ganska kloka saker om trygghet. Som påminner om något ganska enkelt egentligen: Sedda och bekräftade människor växer. Så blir vi trygga.
Vad är trygghet? Det finns kanske inte något patentsvar på den frågan. Men många tänkvärda saker sades den här morgonen i Mariakyrkan i Skogås.
På hemmakontoret. Går igenom idéer som människor vi ledde i en workshop igår skrivit ned på postit-lappar och sorterat in i en modell där genomförbarheten uppskattas. Tiden går och världen förändras. I en liten svensk kommuns centralort står ett hus som varit skola, men byggdes om till lärcentrum när internet kom. Nu letar huset efter nytt liv. Kommunens fullmäktige sammanträder här och en förvaltning med några få medarbetare har sina kontor här. I övrigt längtar huset efter liv och rörelse igen.
Igår samlades trettiotalet olika människor från kultur, folkbildning, näringsliv och kommun för att diskutera vad huset kan få för innehåll. Vi gick igenom några inspirerande exempel från andra delar av Sverige och Europa och vi diskuterade vad vi kan lära oss av hur biblioteken arbetar och utvecklas.
I mindre grupper identifierade människorna efterfrågan och möjligheter. De formulerade idéer och skattade genomförbarhet. Livliga och kreativa diskussioner. Som konsulter ska vi hu försöka sammanfatta detta i en kort rapport där vi också analyserar och kommer med några rekommendationer för det fortsatta beredningsarbetet.
Underlaget vi har med oss gör arbetet ganska enkelt. Även om vi ibland önskar att vi använde digitala postit-lappar för att få in informationen i nån slags system direkt.
Jag är ofta involverad i sammanhang där själva syftet är att göra det möjligt för olika människor, med olika bakgrunder att mötas i samtal eller möten där olika perspektiv är utgångspunkten för att skapa något tillsammans, som påverkar samhälle eller organisation på ett önskat sätt.
Inte sällan pratar vi om meningsutbyte. Att det här är viktigt. Men, allt oftare funderar jag över vad det är vi byter med varandra, och vad det leder till. Strävar vi efter att byta verklig mening med varandra, eller är det i själva verket så att vi nöjer oss med att byta meningar (alltså ordkombinationer som börjar med en stor bokstav och avslutas med en punkt). Om vi strävar efter att mötas och utforska vad som är mening, eller meningsfyllt… då ökar våra chanser att faktiskt skapa det vi tänkt. Eller åtminstone närma oss det målet. Men om vi nöjer oss med att byta meningar med varandra så riskerar vi att stå där med en stapel postit-lappar, mentimoln eller något annat. Som kanske fortfarande mest är någon slags inventering.
Vad är det här för filosofiskt snömos? Är det seriöst? Jo. Kommunikation, möten och dialog påverkas av digitalisering, effektivisering och en kultur präglad av någon slags ständig förbättring. Lite för ofta baserad på kvantitativa mål än kvalitativa. Därför vill jag ifrågasätta meningsutbytet. Eller tydligt försöka ta tillbaka själva meningen med och i det utbytet. Vi är människor och vi vill vara i sammanhang med varandra. Vi vill skapa och utveckla relationer där vi gör saker tillsammans.
Då måste vi våga närma oss meningen igen. Se bortom det mätbara och effektiva. Det kanske inte behöver vara svårare än att vi ställer några ganska enkla frågor till oss själva och de vi vill skapa något tillsammans med:
Vad är meningsfullt för mig? För dig? Och är det vi gör tillsammans meningsfullt för oss?
Jag är övertygad om att slutresultatet kommer bli mer hållbart. På alla sätt. Om vi ställer oss de frågorna lite oftare.
Öppnar 2020 som arbetsår genom att ta ett tåg till ett möte och ett samtal om ett heldagssamtal jag ska leda i slutet av februari. Ett samtal om ett hus som ska bli en mötesplats där idéer och människor utvecklas. Ett mellanrum som en gång var tänkt att bli en kunskapshub och nu några årtionden senare kanske kan bli det. Spännande och intressant med en uppdragsgivare som ser nyttan av att näringsliv, kommun, civilsamhälle och lokalbefolkningen faktiskt återskapar viktiga sammanhang.
Jag är fullt övertygad om att detta är ett måste. 2020 måste bli året när vi slutar göra på de gamla sätten. De där sätten som skapar mer problem än lösningar. I slutet av förra året invigde ett statsråd en ny flygplats i glesbygden. I början av det här året ser fortfarande många ett parkeringshus som en lösning på något som det absolut inte löser. Vi har mycket att göra. Och vi måste göra det nu.
Den som fortfarande har svårt att förstå varför borde ha lyssnat på vinterpraten i P1.
God Morgon Huddinge 12 december 2019. Tekniska problem gör att ljudet är dåligt de första 5 minuterna ungefär. Sen blir det lättare att höra.
Fredrik Bronner ledde årets sista frukostmöte för företagare, beslutsfattare och investerare i Huddinge den här morgonen. I serien God Morgon Huddinge (som arrangeras av Huddinge kommun och Arena Huddinge) var morgonens tema DIGITALISERING och vi fick lyssna på innovatörer/entreprenörer och förändringsledare. Kloka människor som fick oss att tänka lite djupare kring de tjänster vi utvecklar och varför vi utvecklar dem.
Som så mycket annat handlar digitalisering främst om kultur. Alltså de sammanhang och kulturer vi människor skapar. Teknik och digitalisering ger oss nya möjligheter, men det är våra tankar och känslor som ligger till grund för de algoritmer och koder många av de nya tjänsterna liksom innehåller. Vill vi ha ett fördomsfullt samhälle så programmerar vi in våra fördomar. Vill vi ha ett annat samhälle så programmerar vi på andra sätt.
Digitalisering är inte teknik. Det är ett annat sätt att tänka. Så det är ju bra om vi känner efter vad det är för samhälle vi vill bygga. Då kan vi tänka fram helt nya lösningar på gamla problem, istället för att bara förlänga nuet.
