Jag är ofta involverad i sammanhang där själva syftet är att göra det möjligt för olika människor, med olika bakgrunder att mötas i samtal eller möten där olika perspektiv är utgångspunkten för att skapa något tillsammans, som påverkar samhälle eller organisation på ett önskat sätt.
Inte sällan pratar vi om meningsutbyte. Att det här är viktigt. Men, allt oftare funderar jag över vad det är vi byter med varandra, och vad det leder till. Strävar vi efter att byta verklig mening med varandra, eller är det i själva verket så att vi nöjer oss med att byta meningar (alltså ordkombinationer som börjar med en stor bokstav och avslutas med en punkt). Om vi strävar efter att mötas och utforska vad som är mening, eller meningsfyllt… då ökar våra chanser att faktiskt skapa det vi tänkt. Eller åtminstone närma oss det målet. Men om vi nöjer oss med att byta meningar med varandra så riskerar vi att stå där med en stapel postit-lappar, mentimoln eller något annat. Som kanske fortfarande mest är någon slags inventering.
Vad är det här för filosofiskt snömos? Är det seriöst? Jo. Kommunikation, möten och dialog påverkas av digitalisering, effektivisering och en kultur präglad av någon slags ständig förbättring. Lite för ofta baserad på kvantitativa mål än kvalitativa. Därför vill jag ifrågasätta meningsutbytet. Eller tydligt försöka ta tillbaka själva meningen med och i det utbytet. Vi är människor och vi vill vara i sammanhang med varandra. Vi vill skapa och utveckla relationer där vi gör saker tillsammans.
Då måste vi våga närma oss meningen igen. Se bortom det mätbara och effektiva. Det kanske inte behöver vara svårare än att vi ställer några ganska enkla frågor till oss själva och de vi vill skapa något tillsammans med:
Vad är meningsfullt för mig? För dig? Och är det vi gör tillsammans meningsfullt för oss?
Jag är övertygad om att slutresultatet kommer bli mer hållbart. På alla sätt. Om vi ställer oss de frågorna lite oftare.
Redan i inledningen ställer de viktiga frågor som vi borde ställa oss just nu. Som jag ställer mig ofta. Vem bestämmer om hur vi pratar om framtiden? Hur kommer vi tillsammans fram till vad som är bra/dåligt för oss i vårt sätt att utveckla ett samhälle som fungerar även i en annorlunda framtid? Hur kan vi förbereda oss för något som inte har hänt än? De konstaterar också att det är viktigt att förstå att alla dessa frågeställningar kommer att färgas av nuet. Av de förhärskande idéerna, tankarna och sätten att leva.
”Det har ofta bekymrat oss att den kunskapsutveckling som ska hjälpa oss att förstå framtiden själv verkar indragen i processer som handlar om normalisering, om att stabilisera nuets tendenser, att bevara strukturer, normer och maktrelationer. Framtidsstudierna själva har ofta hamnat nära ett management-tänk eller strategisk reflektion, där framtiden egentligen inte är särskilt närvarande.”
Jenny Andersson och Erik Westholm ur ”Slaget om framtiden”.
Jag kommer från humanioran. Som kulturvetare känner jag att det äntligen kommer ett perspektiv på klimatkrisen och ohållbarhetsfrågorna som jag har lättare att förstå än de naturvetenskapliga och ekonomiska perspektiven. För mig är det här grundläggande viktigt. Att vi diskuterar och ifrågasätter våra egna förhållningssätt. Det är inte någon naturlag att vi ska fortsätta att naivt tro på obegränsad tillväxt på en begränsad planet. Det är inte heller något universell lagbundenhet som gör att vi låter totalitära krafter ta allt mer makt över det vi kallar demokratin. Det är saker som händer vi att väljer att låta dem hända.
Vi människor har enorm kraft när vi agerar medvetet. När vi relaterar och skapar sammanhang där vår samlade kunskap och erfarenhet möts för att skapa nya saker eller möta svåra utmaningar. Kanske är det just detta som varit vår viktigaste faktor genom evolutionen. Men, vi lever i en tid där vi lockats att tro att det är kapitalismens möjligheter att skapa ekonomiskt välstånd som är svaret på det mesta. Vi filtrerar hela vår existens genom framsteg. Att allt måste bli större, bättre, snabbare, längre eller på något annat sätt mätbart växande.
Det här är något vi skapat. Eller åtminstone något som människor med makt och inflytande har skapat. Alltså kan vi skapa något annat. Om det krävs för att vi ska överleva och fortsätta kunna leva goda liv utan att begränsa andra människor och varelsers rätt till samma sak.
”Vi är alla delaktiga i det som skett, det som nu sker och för hur framtiden kommer att bli. Det är både ett gemensamt och individuellt ansvar. Som enskilda har vi ibland svårt att se vad vi kan råda över och vad som ligger bortom vår påverkan. […] Den som vill göra rätt måste först identifiera vad som är fel. Destruktiva beteenden och strukturer behöver synliggöras för att kunna förändras.”
Det är nog så att vi måste förstå vår egen tid och vilka konsekvenser det vi gör nu kommer att ha för de människor som ska leva i framtiden. Sen måste vi känna att det är meningsfullt att ha en idé eller en plan för att skapa värde för oss själva och andra, utan att begränsa andra människors möjligheter att skapa sitt värde. Idag och imorgon. Då blir det grundläggande att förstå att vi inte kan använda de idéer och verktyg som skapat problemen för att lösa dem. Och ännu mer grundläggande blir det att vi förstår och accepterar att våra idéer i många fall skapar just problem.
Jag accepterar det. Och försöker hitta andra idéer. Det driver mig när jag talar om utvecklingsfrågor. När jag är rådgivare eller mentor. I utbildningssituationer med unga människor. Jag har alltid varit lite orolig för gränsdragningen i detta. Skolad i en tid där Karl Popper och objektiviteten liksom lagt en våt tung filt av absurd mätbarhet, evidens och empiri. Född och uppväxt i världens mest sekulariserade land har jag haft svårt att förstå att det är själva tron på ett växande mätbart inget som är målet. Att normativt tänkande är farligt. Samtidigt som det nu är klarare än någonsin att människan genom teknikutveckling och framsteg vuxit ur planeten. Att vi inte längre bara har förutsättningar att förstöra vår egen värld och civilisation, utan att vi faktiskt redan gör det. Även om vi har svårt att förstå det eftersom konsekvenserna av det vi gör nu kommer att märkas i framtiden.
Det här är ett samtal jag vill föra ofta, med många. Eftersom jag tror att det kommer att skapa inspiration och helt nya idéer. Och det behöver vi. Framtiden kommer att se helt annorlunda ut. I en värld där haven stiger, matjorden och dricksvattnet inte räcker till och hundratals miljoner människor måste fly är det naivt att tro att vi bara kan fortsätta att förlänga nuet. Den här framtiden kommer troligen snabbare än vi lockas att tro. Allt fler naturvetenskapliga forskare larmar om att permafrosten börjat tina i en allt snabbare takt. 70 år tidigare än vi tänkt. Att arterna dör ut i massor. Att koncentrationen av kol i atmosfären fortsätter att öka i takt med att utsläppen inte minskar.
Vi kan inte vänta längre. Nuet har vuxit ur planeten. För mig innebär det några konkreta saker:
Jag vill få in livet mellan husen – de kulturer och sammanhang människor skapar – i alla samtal om samhälls- och stadsbyggnad jag leder eller är med i. Eller i alla rapporter och utredningar och strategier jag hjälper företag och organisationer att ta fram.
Jag kan bara ge entreprenörer, innovatörer och startups råd som handlar om cirkulära affärsmodeller. Det handlar inte längre om att minimera skadliga effekter av affärsidéer, det handlar om att tillföra värden.
Jag måste få vara klar och tydlig med det klimatnödläge våra nuvarande idéer har försatt oss i. Att människan och vår ekonomi vuxit ur den enda planet vi kan leva på.
Jag måste bidra till fler samtal och möten där människor med olika perspektiv och bakgrunder möts och diskuterar framtiden.
Där finns mitt entreprenörskap. Jag behöver känna att jag skapar det där värdet mellan egennytta, affärsnytta och samhällsnytta. Inte bara här och nu, utan även för en framtid som jag vet ganska lite om, men förstår att jag och min generation har en stor påverkan på.
Läser igenom Svenskarna och internet 2019. Det enda som intresserad mig direkt är att de frågat om meningsfullhet. Och att så få tycker att det där med sociala medier faktiskt känns meningsfullt.
Mening. Jo, vi borde nog prata mer om mening i flera sammanhang. När jag läser den här undersökningen så hittar jag nämligen flera indikatorer på att just meningslösheten i sig kanske skapar mening. Om det får jag nog återkomma till, när jag har mer tid att läsa.
Vi avslutar vårt deltagande i en kurs för blivande måltidsekologer vid Örebro universitet. Vårt bidrag har varit att föra in entreprenörskapet som en del av lösningen på hur vi kan utveckla nya idéer som löser gamla problem. Eller hur vi slutar göra ohållbara saker och börjar göra hållbara saker.
Det har varit fint och lärorikt. Unga människor har ofta goda idéer. Men samtidigt läser de så mycket om unikitet och innovationer att de lite för ofta verkar tro att just deras idéer inte håller måttet. De pitchar vi fick lyssna på och bedöma idag höll definitivt måttet. Fyra idéer som alla förtjänar att flyga vidare, långt utanför campus, för att skapa både samhällsnytta och affärsnytta.
När vi lyssnade på studenterna formulerade sig några steg vi ville lämna efter oss. De här stegen har formulerats i huvuden under år av möten med studenter på olika utbildningar. Just idag skrevs de på en whiteboard också.
I en samtid som givit oss ledare som mobbar barn, skövlar regnskog och bryter lagar för att få igenom politik (ni får själva gissa vilka de är) är det viktigt att vi får fram människor som drivs av något viktigare än makt, girighet och motvilja. Vi mötte de människorna idag. Så därför formulerade vi punkterna så här.
Gör bara saker du älskar att göra.
Med människor som vill dig väl. Som du vill väl.
Skapa relationer till fler. Lyssna på andra.
Håll dig inom planetens gränser. Tänk cirkulärt.
Utveckla.
REPEAT!
Det där är grunden. Sen kommer vi säkert att lägga till fler steg, lager eller cirklar som handlar om att tillföra värde till samhället och ekosystemen, hushålla med resurser, tjäna lagom lite pengar och några saker till. Men vi börjar i det mänskliga. Det som skapar lust och mening.
Kanske är det just den grejen som saknas. En modell för meningsfull idé- och affärsutveckling?
Jag håller på att förbereda ett föredrag jag ska hålla inför ett antal gymnasielärare och ett större antal gymnasieelever. Det handlar om nuläget för människan och de klimatförändringar vår livsstil för med sig. Men också om den obehagliga framtid vi har skapat för oss själva och de som ska leva efter oss.
Gör lite research och drabbas av en stark känsla av att frågan om klimatet, miljön och människans framtid i högsta grad är existentiell. Att det kanske mer handlar om meningen med livet än om hur mycket kol vi mäter i atmosfären.
I Rafael Donners fina bok ”Människan är ett känsligt djur” finns följande rader i slutet av boken, som någon slags sammanfattning.
”Jag tror att mycket av samtidens mållöshet och apati ligger i denna konfrontation, mellan den rationella, ekonomiska, effektiva och objektiva verkligheten, och mellan människans subjektiva, empatiska längtan efter en mening. En värld som försöker ignorera människans känslor kommer aldrig att kunna tillfredsställa detta behov. Bakom alla strukturer vi byggt upp, alla normer, regler, idéer, system och begrepp, alla institutioner, uppfinningar, verktyg och koncept, bakom dessa kulisser står bara ett litet djur fyllt av stora känslor – ett mänskligt, känsligt djur.”
Det ligger mycket i det där. Jag kan försöka förklara sambanden mellan PPM i atmosfären, global uppvärmning och behoven av omställning hur många gånger som helst. Men, jag tror inte att rationalitet kommer att väcka människor. Det är meningen som kommer att göra det.
Människor som lever för sig själva och har svårt att känna mening i sin vardag kommer att ta emot budskap om framtiden på ett annat sätt än människor som relaterar till andra och känner en mening med sina liv.
Framtidsfrågorna, hållbarheten och klimatförändringarna är nog i högre grad än vi vanligtvis tror en existentiell fråga. Stor och episk. Den kräver att vi närmar oss den där andra eviga frågan om meningen med livet.
För om livet saknar mening är det ju också meningslöst att kämpa för att framtida generationer av människor ska få rätt att leva sina liv. I världens mest sekulariserade land har vi avlivat tron på något större än oss själva. Istället har vi utvecklat en tro på den osynliga handens ekonomi och evig tillväxt på en planet med ändliga resurser.
Det får ohyggliga konsekvenser. Jag tror att vi måste våga öppna de stora frågorna för att överhuvudtaget kunna närma oss samtal om att leva hållbara liv. Men då måste livet i sig kännas meningsfullt.
Nu börjar vi produktionen av en serie samtal där jag ska möta entreprenörer och företagare i Huddinge. Det är Arena Huddinge är uppdragsgivare. I några år har jag lett frukostmöten för företagare, politiker, beslutsfattare och investerare i Huddinge. Där har jag mött mängder av intressanta människor, men formatet är snabbt och jag har börjat längta efter att få fördjupa de samtalen.
Nu gör vi det. Jag kommer att söka upp människor i Huddinge som driver företag och utvecklar nya idéer. För att ta reda på vilka de är, vad som driver dem och hur de ser på framtiden. Samtal som får ta lite tid och hitta den form de behöver för att landa i dokumentära berättelser i bild, text och ljud.
Det är dags att ta sig in i huvudet på intressanta människor. För att skapa fler idéer i den där korsningen mellan affärsnytta och samhällsnytta som Arena Huddinge etablerat.
När människor möts händer bra saker. Så det är bra när idéer sprids. Släpps i vår på Arena Huddinges hemsida och i de sociala kanalerna.
Människor som möts och lyssnar på varandra kommer att skapa relationer. Den som vill göra det gör klokt i att vara snäll. Vi har mer gemensamt än det som skiljer oss åt.
Det är lätt att glömma det i ett blixtsnabbt kommunikationslandskap. Med många öppna flikar och olästa meddelanden. Där de små siffrorna som indikerar nya svar, kommentarer och meddelanden hela tiden lockar.
Ord gör skillnad. För både den som säger dem och den som lyssnar.
Nu växer det upp en ny generation. Som haft smartphone och varit höghastighetsuppkopplad sedan barnsben. Tekniken skapar mängder av nya möjligheter för oss människor. Inte minst när det gäller kommunikation och olika sätt att påverka varandra. Men, allt är inte bra och vi märker av ett växande behov av att prata med barn, unga och vuxna i deras närhet om hot, hat och kränkningar.
Vi finns tillgängliga via SISU och leder gärna samtal och workshops med föreningar som vill ta in detta i utvecklingen av sina spelare. Vi får en hel del frågor om detta och har utvecklat ett arbetssätt som vi anpassar till varje grupp. Genom interaktiva övningar skapar vi samtal om hur vi kan välja att möta våra medmänniskor – och motståndare (på planer och i matcher).
Vi är själva idrottsföräldrar med erfarenhet av såväl ideellt arbete och ledarskap inom idrotten som eget elitidrottande. Just nu förbereder vi några olika sådana här samtal och vi gör det gärna. Vi måste nämligen prata mer om fittan – det vanligaste skällsordet de unga pojkar/män vi möter använder när de skäller på sig själv eller andra. Varför det ordet? Vad står det för i grunden? Vem har lärt dem det?
Kanske känns det som en futtig detalj i ett stort sammanhang, men nej. Det är en detalj som säger oss väldigt mycket. Och just därför måste vi prata om det.
