Kategori: Samhällsförbättring

Publicerat

Almedalsveckan och våldet

Ing-Marie Wieselgren dödades på Donners plats onsdag 6 juli. Mitt i Almedalsveckans vimmel. Mitt på dagen. Mitt på öppen gatan full av människor. En av de klaraste rösterna för rättvisa och hälsa för alla tystades för alltid. Viktigast av allt – en livskamrat, barn och barnbarn förlorade sin Ing-Marie.

Men vårt samhälle förlorade en av de bästa och viktigaste människorna vi haft i vårt gemensamma samhällsbygge. En människa som i hela sin gärning vittande om människans värde, att alla har rätt att må bra i vår gemenskap och att vi inte får ge upp om varandra. Jag har förstått det av människor som arbetat med frågor om psykisk hälsa med eller i närheten av henne. Jag har drabbats av hennes värme i alla de fina avsnitt av P1-programmet Tankar för dagen hon spelat in. Jag har också fått samtala med henne två gånger i samtal om hur människan mår i tider av klimatkris och urspårad modernitet. Sista gången blev i måndags. Här på plats i Visby. Det är så sorgligt att hon dödades. Nu känns det förvirrat och förtvivlat. Det hopp som väcktes i vårt samtal i måndags känns nu väldigt långt borta. Jag hoppas att det kommer en tid när vi kan följa hennes spår. Att vi följer hennes exempel.

Samtidigt i Almedalen. Min livskamrat Maria döljer kommentarer och blockar människor som hetsar och är otrevliga. Hon kandiderar för ett politiskt parti. Till Sveriges riksdag. Många män tar sig rätten att kliva in i hennes kommentarsfält och röja runt. Bete sig så där obehagligt. Vi var på ett seminarium där mäns våld mot kvinnor diskuterades av kunniga personer. I ett rum på universitetet var vi ett tjugotal personer i rummet. Fyra av oss var män. Två lämnade efter femton minuter.

Ett par timmar efter att Ing-Marie överfölls på Donners plats, när vi som var på plats fortfarande inte visste att det var hon och att hon dödats var jag med i ett annat samtal. Om våld och icke-våld. Om hur vi kan bryta våldsspriralen i tider av krig. Ett ganska jobbigt samtal. Som idag känns ännu jobbigare. Våldet. Det direkta våldet och hotet om det. Det känns som att det genomsyrar en allt större del av vårt gemensamma samhälle. Hårdare tag är svaret på allt. Jag tror att vi håller på att skapa en kultur som är direkt farlig. Jag tror också att vi alla är involverade. Ytterst kanske det handlar mest om vår syn på varandra och den existens vi var och en är en pytteliten del av.

Överfallet på Ing-Marie drabbade henne och hennes nära och kära. Men även Sverige. Jag tror att det är upp till oss att välja vad vi gör nu. Om vi inte har en god idé om vad vårt samhälle ska vara, så blir nog vårt samhälle inte så gott. Om vi inte tror på att vi kan, då kommer vi heller inte kunna. Den här människan har lämnat spår efter sig. Ing-Marie Wieselgren har trampat upp stigar vi kan följa.

Vill vi?

Publicerat

Den som inte tror kan inte ställa om

Går det att ställa om till en mer hållbar utvecklingen? Jag är övertygad om att vi kan det, men inte om vi inte tror på de fakta som pekar på vår ohållbara utveckling. Inte heller om vi inte tror att den ohållbara utveckligen för med sig svåra konsekvenser.

Någonstans där känns det som att vi har fastnat. I samhällsutvecklingen. Samtidigt som den globala uppvärmningen fortsätter i takt med koncentrationen av koldioxid i atmosfären. Med konsekvenser att arter dör ut, orättvisor mellan människor ökar och hela det samhällssystem vi är beroende av sakta med säkert börjar att kollapsa.

Vi är fast i någon slags missbrukskultur. Som gör det lättare för oss att tro på mänsklighetens undergång än att vi kan ställa om vårt samhälle i grunden. Som får oss att tro på ekonomins teorier om människan som egoistisk vinst- och nyttomaximerare och evig, exponentiell tillväxt. Trots att etablerade vetenskaper som sociologi, psykologi, fysik och annan naturvetenskap om och om igen förklarar det omöjliga i denna teori.

Visst låter det obehagligt med matbrist och extremväder? Om dessa är konsekvenser av tror på evig ekonomisk tillväxt framstår det som en dålig strategi att tro på att lösningen är ny teknik, ny konsumtion och mer energi i systemet. Så länge som vi vägrar att försonas med begränsningarna det innebär att vara människa (som att livet inte varar för evigt och att det kommer göra ont ibland att leva) kommer vi att fortsätta köra mot stupkanten.

Jag är fortfarande övertygad om att vi kan göra något radikalt annorlunda. Historiskt har större delen av människans evolution skett under helt andra förhållanden. Men, just nu verkar det svårt att hitta seriösa sammanhang för diskussion om det ytterst nödvändiga: Nämligen att lämna den gränslösa kapitalismen för något annat. Något helt nytt.

Det är synd. Jag tror att vi är många som behöver en ny berättelse. En som går att tro på. Som inte bygger på något helt omöjligt, som evig exponentiell tillväxt på en planet med bevisat ändliga resurser.

Publicerat

Jag förstår inte – men vill tro

Är lite fast i en tanke efter gårdagens och morgonens nyheter. Jag förstår inte.

Min erfarenhet från ett ganska långt arbetsliv nära beslutsfattare säger mig att alla fakta vi behöver redan finns på plats, för att våra ledare ska förstå allvaret i klimatkrisen. Ändå så händer det i det närmaste inget. Inget som gör skillnad. Vi ökar fortfarande utsläppen. Startar flyglinjer som inte marknaden efterfrågar och säger nej till utbyggd vindkraft. Vi subventionerar fossil energi och öppnar upp nya gruvor. Vi utmanar kärnvapenmakter, men inte oss själva.

Kärnvapenkriget har inga vinnare. Inte heller kriget mot naturen. Vi kan inte vinna klimatkriget. Det kommer naturen att göra.

Allt det där vet redan våra beslutsfattare. Ändå står vi där vi står. Kanske beror det på dig och mig också. Det sägs att de som fattar besluten gör det vi vill. Särskilt ett valår. De där jäkla politikerna. Och de där jäkla väljarna.

Ibland tror jag att det kan vara klokt att förstå vilka det är som dömer kommande generationer (som våra barn och barnbarn) till det enorma lidande som beslutsfattarna också redan vet kommer att bli konsekvensen. Även om ingen vet exakt hur något kommer att bli, innan det blivit. Så vilka är de här människorna?

Valfri spegel har nog svaret.
Vi hör ihop. Även i det här avseendet.

Kanske finns det klokare saker vi kan göra – än att fira nya lågprisflyg och hetsa mot ny vindkraft? Kanske finns det klokare saker än att stoppa kollektivtrafik och kräva sänkta bensinpriser? Kanske finns det klokare saker än att hetsa för hårdare tag och mer vapenexport?

Vad tror vi på? Höger och vänster? Konservativ och progressiv? Grön eller brun? Alldeles oavsett – hur går det för oss på en skala från noll till hundra?

Inga börskurser eller rekordvinster kommer att lösa vår skuld från de stigande haven, de utarmade jordarna och konsekvenserna av den skövlade skogen. Inte heller handemojis eller dekorerade profilbilder.

Vi kan bara ta oss an framtiden tillsammans. Genom att vara med varandra och komma på hur vi ska göra rätt. Så det är synd att misstro är en populär linje i politiken. Hos beslutsfattare som redan vet att den vägen inte kommer göra någon skillnad alls på lång sikt. För de unga som ska leva större delen av sina liv framtiden. Om vi nu inte tar bort den framtiden med vårt ofullkomliga sätt att hantera kärnenergi.

Vi kan bättre, men kanske måste vi tro på något. Tillsammans. Något om livet, framtiden och allas värde. Varenda entreprenör, beslutsfattare, mamma, mormor, kusin, mekaniker…. ja varenda människa har något att bidra med i omställningen.

Men, vi måste nog tro på den.

Publicerat

Resultat utan firande

Ett fullmäktige har fattat ett beslut om ett strategiskt näringslivsprogram i en svensk kommun. Jag har varit med som konsult i framtagandet av programmet. Ett av de mest hållbarhetsgrundade näringslivsprogram jag fått chansen att arbeta med. En lärorik och utvecklande process med många utmaningar. Det hade varit fint att fira lite, men läget i omvärlden just nu gör att det inte känns rimligt. Små, små steg framåt tar vi tillsammans på olika sätt. Just nu är det lite oklart vart vi är på väg.

Publicerat

Avslutar och fortsätter

Tolv dagar in i 2022. Jag får en stund över och inser att höstens stora uppdrag börjar närma sig avslut. Två näringslivsprogram är i stort sett redo för beslut i de kommuner där jag fått möjlighet att bidra med min kunskap och erfarenhet under förra året. Tillsammans med kloka uppdragsgivare har jag lärt mig mer om komplexiteten det innebär att få in hållbarhet i näringslivsutvecklingen på främjarnivå. Ett tredje projekt på regional nivå fortsätter under stora delar av året som kommer.

Annars är jag i en fas när jag inte fyller på med större uppdrag. Kommer lägga merparten av min tid på de studier i teologi jag påbörjade under hösten. De går bra och känns meningsfulla. Nu börjar jag dessutom på Svenska kyrkans grundkurs, som jag kommer att läsa på halvtid under hela det kommande året, så det är dags att börja låta studierna ta merparten av min vakna tid i anspråk. Jag kan inte riktigt svara på vad det ska leda till, eftersom den här vägen inte är lika spikrak, mätbar och ändamålsinriktad som de insatser jag ägnat mitt arbetsliv oftast tvingats att vara. Det här handlar om något annat. En väg är öppen, men målet är inte det viktigaste just nu, utan vägen i sig.

Lite så ska jag också försöka att hjälpa de musikproduktionsstudenter jag leder en kurs i konstnärligt entreprenörskap för under första kvartalet att tänka. Meningen i entreprenörskapet ligger nog i målet särskilt ofta. Utan på vägen någonstans.

Publicerat

Inget är mystiskt och snart inte organiskt heller?

Ett kort litet inslag flimrar förbi i nyhetsflödet. Det är BBC som förklarar Metaverse. Jag inser att det är något djupt stört i den här utvecklingen. Vägen mot en hållbar utveckling verkar vara stängd. Åtminstone om det här är framtiden. Först hjälpte upplysningen oss att avliva allt mytiskt, eller vördnaden för det som finns utanför oss själva och som är större än oss (typ naturen, ekosystemen, fotosyntesen). När den gått tillräckligt långt som hittade vi på digitaliseringen. Som gav oss effektivitet, expontentiell utveckling av kommunikationsmöjligheter och tillväxt och nu även möjligheten att drömma om att kunna lämna det organiska livet bakom oss.

Att leva som avatar.

Människans ovilja att acceptera och försonas med begränsningen det innebär att vara en kolbaserad livsform – alltså människa – kommer att bli vår arts undergång. Det är jag ganska övertygad om. Därför söker jag andra vägar för mitt arbete och liv nu.

Publicerat

Samhällsklimatet och företagsklimatet hänger ihop

Människor som driver företag som möter varandra i ett samtal om det lokala företagsklimatet pratar gärna om möten, relationer och samverkan och påminner mig hur samhällsklimatet utvecklas.

Jag har förmånen att få arbeta med näringslivsstrategier åt två olika kommuner just nu. Idag samlades ett antal företagare i en av dem för att diskutera det lokala företagsklimatet. Dragningar av experter följdes av rundabordssamtal i mindre grupper. Det var intressant att lyssna på samtalen. Det är så mycket gemensamt som sägs i sådana här samtal när möjligheten ges. I kommuner, i regioner och till och med när staten bjuder in. Vi människor behöver bara påminnas lite om hur samhället vi byggt hänger ihop, sen är vi ganska självgående i vår vilja att skapa relationer, tillit och sammanhang tillsammans. Så även den här eftermiddagen. Det finns engagemang, vilja och lust hos entreprenörer. Ganska ofta räcker det med att öppna rum där olika individer kan mötas och samtala om det lokala samhällets utveckling för att det ska hända bra saker.

Ungefär sådär fungerar både det lokala företagsklimatet och samhällsklimatet. Människor söker relationer och sammanhang. Människor som känner varandra får lättare att mötas och respektera varandras olikheter och likheter. Människor som lättare känner ett vi, utan att nödvändigtvis behöva stänga ute ett dom.

Lägger vi sedan till ett ännu viktigare klimat (det vill säga klimatet med stort K, det planetära klimatet) så blir min tanke för dagen ganska klar. Vi människor behöver ett fungerande klimat för att kunna utveckla goda samhällen. När vi gör det i kan vi skapa tillitsfulla och kreativa samhällsklimat som stärks av företagsklimat som leder till hållbar utveckling och mening för både de som står för tillgång och efterfrågan på den lokala marknaden. Kan vi göra det? Jag tror det. Om människor verkligen möts.

Publicerat

Live at Heart 2021: Jag samtalar med entreprenörer om hållbara företag

Jag får möjligheten att leda samtal med kloka människor även på årets upplaga av det kreativa mötet Live at Heart i Örebro. Ser fram emot detta. Samtalet spelas in och kommer att sändas digitalt i efterhand, men det finns möjligheter för arrangören att ta en publik som kan vara med när samtalet spelas in.

Möt de hållbara idéerna och människorna som skapar och banar väg för dem

Fredag 3 september, klockan 14-15, Kulturkvarteret Örebro, lokal Volymen

Vilka värden skapar verkligt hållbara företag – och varför behöver vi dem? Varför tar det så lång tid att ställa om näringslivet?

Kulturvetaren och entreprenören Fredrik Welander möter människor som skapar framtidens lösningar och människor som försöker att bana väg för dem genom att ställa om ett samhälle som planerats för andra saker än hållbarhet.

Medverkande:

Markus Lutteman, We Don’t Have Time
Malin Lernhammar, FutureForm
David Lundgren Fetah, Refurbly
Maria Comstedt, näringslivskoordinator Lekebergs kommun

I denna workshop möter du entreprenörerna David Lundgren Fetah (Reburbly) och Malin Lernhammar (FutureForm) i ett samtal om idéer, värde och drivkrafter. Om vikten av verkligt hållbara idéer och omställning. Tillsammans med näringslivskoordinatorn Maria Comstedt (Lekebergs kommun) diskuterar vi hållbara idéer och affärsutveckling. Vi pratar om behovet av omställning och varför människor med idéer är avgörande för att vi ska nå de globala hållbarhetsmålen. Samtalet tar sin utgångspunkt i dialog med författaren/entreprenören Markus Lutteman (We Don’t Have Time) och leds av kulturvetaren och entreprenören Fredrik Welander.

Publicerat

Funktionell dumhet förklarar konsekvenser

P3 Dystopia har sedan 2018 publicerat ett femtiotal insiktsfulla, folkbildande och provocerande avsnitt. Den här dagen sammanfattar de liksom alla de tidigare. Det handlar om funktionell dumhet och hur den driver oss mot vår egen arts undergång. Inspirerande? Faktiskt, eftersom insikten om hur den skulle kunna gå att bryta kan bli klarare för den som lyssnar.

Hur hänger vår identitetsskapande individualism ihop med klimatförändringarna? Hur kommer det sig att vi slutat bli mätbart smartare i Skandinavien samtidig som världens befolkning fortfarande verkar få högre IQ? Och varför garanterar inte ett samhälle där allt fler civilingenjörer och fria debattörer tar allt mer plats en hållbar utveckling? Svaret är egentligen lika enkelt som självklart. Flocken. Sammanhanget. Relationerna.

Människan är en social varelse i första hand. När vi kommer in i nya sammanhang är det lätt att se och känna av funktionell dumhet. Många av oss gör det när vi byter jobb, börjar en utbildning eller flyttar in i ett nytt kvarter. Efter en tid har vi socialiserats in i det nya sammanhanget och dess funktionella dumhet. Eller så flyttar vi igen. Inga IQ-tester, personlighetsutvärderingar, betyg eller löneincitament kommer att förändra detta. Vår motivation och drivkraft är starkare när det gäller att hitta mening och sammanhang i de relationer vi har till andra människor (eller andra levande varelser).

Vi är alltså ganska kloka och har med digitaliseringens hjälp tillgång till all världens kunskap och erfarenhet i varje beslut vi fattar. Samtidigt fortsätter vi att fatta beslut som gör oss kollektivt dumma lite för ofta. Trots alla indikatorer och styrmodeller. Trots tillväxtmätningar på veckonivå. Trots alla strukturer och ramverk.

Eller kanske på grund av?

Om vi förstår och accepterar det här samtidigt som vi förstår hur vi byggt upp våra olika sammanhang och kulturer och sätter det i relation till hur våra ekonomiska och demokratiska system ser ut. Då kanske vi på allvar kan sätta det vi själva skapat i relation till den stora världen utanför oss, som vi inte skapat. Den där som vi måste anpassa oss till.

Det finns något hopp i det. Knappast något pepp för snabba och enkla lösningar, men motiverande och meningsfullt. Inte minst för de av oss som funderar på det parlamentariska läget i Sveriges riksdag just nu.

P3 Dystopia är ett väldigt fint initiativ och en av de mest folkbildande företeelser jag sett på många år. Den här sammanfattning de publicerade nyss borde kunna öppna tankar och känslor hos många ledare och beslutsfattare.

Publicerat

Nästa stora grej finns framför dina ögon

Många svenska kommuner jobbar hårt för att att vara attraktiva. För att sätta sig på någons karta. Mängder av kommunikatörer och strateger skapar allt snyggare kampanjer för olika städer, kommuner och platser. Men vad är det som lockar oss människor? Vad är nästa stora grej?

I Örebro lockar vi nu med The Greater Örebro Area. Det är ett Smart Move att flytta hit. Trelleborg bygger om sin hamn för att skapa nya moderna bostäder och kontor för nya moderna människor. Let’s Create lockar Norrköping. Eskilstuna säger sig vara en av världens mest miljösmarta industristäder. Helsingborg lockar med ett varierat näringsliv med en lång historia av entreprenörskap. Företagsklimatet är bland de bästa i landet. Från Skellefteå utropas att det där investeras mest per capita i Sverige just nu. Och alla har ett utmärkt logistikläge, vacker natur och livlig handel.

Det berättas om förändring och framtid. Mer eller mindre på samma sätt mot ungefär samma målgrupper. Och det är väl inget fel med det. Det är uppenbart att både strateger och kreativa kommunikatörer, copywriters och byråer gjort sina analyser och sin omvärldsbevakning.

Sett i ett bredare perspektiv då? Hur går det för oss på en skala från noll till hundra? Med folkhälsan, utbildningsnivåerna och innanförskapet? Med våra lokala hållbarhetsmål och deras påverkan på de globala hållbarhetsmålen? Ökar den globala temperaturen fortfarande i takt med våra utsläpp och konsumtion?

Jag tror att nästa stora grej finns där. I att uppfylla de målen. Genom att börja med att formulera dem. Med hjälp av människorna på platsen. Vi som lever och verkar på en plats kanske också behöver lockas ibland. Inte bara de som vi tror att vi vill locka som nya till våra platser.

Vad är det som attraherar människor? Ganska grundläggande saker. Vatten som går att dricka, luft som går att andas, trygga miljöer där vi kan slappna av. Natur som är tillgänglig för oss. Och andra människor. Människor som vi kan relatera till, lita på och göra saker tillsammans med ibland. Eller ofta.

En plats som gör det det här möjligt för oss kommer att vara en bra plats. Där vi kan leva, utvecklas och växa. Inte bara i konkurrens, utan också i någon slags större tillsammansskap. Vi kan kalla det samhället. Där kommer vi att skapa värden. För oss själva, för andra människor men kanske också för naturen och ekosystemen vi är beroende av på platsen.

Den insikten är lika viktig som att det finns människor med kreativitet och entreprenörsanda. Med den insikten kan de människorna skapa idéer, varor och tjänster som gör förutsättningarna för livet på platsen goda. För fler människor. Och det är det här som kommer att vara det verkligt attraktiva.

Det är inte alltid mätbart. Det är inte alltid innovativt. Men det är väldigt levande. 250 000 år av mänsklig evolution.

Därför är det så intressant att ta del av tankar och idéer som redan börjat omsätta sig i praktiken. Inte sällan med utgångspunkt i de globala hållbarhetsmålen. Jag fortsätter att hitta spännande tankar och idéer i Malmö, där både staden och universitetet bryter ny mark och återupptäcker gamla sanningar. Jag inspireras av pigga samtal från Södertörns högskola. Det pratas inte sällan om någon slags omstart efter pandemin. Jag tror kanske att den omstarten behöver bli något mycket större än så. En djupare och förändrad syn på människans, naturens och platsens värde. Genom att förstå människan som något större än Homo Economicus blir det lättare att ta plats i den djupa tiden. I existensen och evolutionen. För den som vill vara med och bidra till något långsiktigt som vi kan kalla framtiden.

Det kan bli meningsfullt, samhällsnyttigt och planetnyttigt. Vilket skapar goda förutsättningar för ekonomisk resiliens.

Vi har redan mött många människor som har den här synen. Bland annat i Framtidsentreprenörerna. Vi vet att de finns överallt. Nästa stora grej finns framför dina ögon. Den som vågar titta inåt kommer att upptäcka massor. Det gäller både människor och platser. Platsmarknadsföring som utgår från vad platsens människor och natur är tillsammans. Kräver en bra plats.

Kanske kan det vara ett smart move?

/Fredrik Bronner

Drivs med WordPress