Jag är ofta involverad i sammanhang där själva syftet är att göra det möjligt för olika människor, med olika bakgrunder att mötas i samtal eller möten där olika perspektiv är utgångspunkten för att skapa något tillsammans, som påverkar samhälle eller organisation på ett önskat sätt.
Inte sällan pratar vi om meningsutbyte. Att det här är viktigt. Men, allt oftare funderar jag över vad det är vi byter med varandra, och vad det leder till. Strävar vi efter att byta verklig mening med varandra, eller är det i själva verket så att vi nöjer oss med att byta meningar (alltså ordkombinationer som börjar med en stor bokstav och avslutas med en punkt). Om vi strävar efter att mötas och utforska vad som är mening, eller meningsfyllt… då ökar våra chanser att faktiskt skapa det vi tänkt. Eller åtminstone närma oss det målet. Men om vi nöjer oss med att byta meningar med varandra så riskerar vi att stå där med en stapel postit-lappar, mentimoln eller något annat. Som kanske fortfarande mest är någon slags inventering.
Vad är det här för filosofiskt snömos? Är det seriöst? Jo. Kommunikation, möten och dialog påverkas av digitalisering, effektivisering och en kultur präglad av någon slags ständig förbättring. Lite för ofta baserad på kvantitativa mål än kvalitativa. Därför vill jag ifrågasätta meningsutbytet. Eller tydligt försöka ta tillbaka själva meningen med och i det utbytet. Vi är människor och vi vill vara i sammanhang med varandra. Vi vill skapa och utveckla relationer där vi gör saker tillsammans.
Då måste vi våga närma oss meningen igen. Se bortom det mätbara och effektiva. Det kanske inte behöver vara svårare än att vi ställer några ganska enkla frågor till oss själva och de vi vill skapa något tillsammans med:
Vad är meningsfullt för mig?
För dig?
Och är det vi gör tillsammans meningsfullt för oss?
Jag är övertygad om att slutresultatet kommer bli mer hållbart. På alla sätt. Om vi ställer oss de frågorna lite oftare.
/Fredrik Bronner